This Is What I Mean är en konsert Imenella ser fram mot med en andrenalindrivande mix av skräck och spänning, ett tillstånd som gör henne djupt obekväm.
– Perfekt! Det sista jag vill är att känna mig bekväm. Jag vill göra mig obekväm. Varför? Det får mig att prestera bättre och känna mig levande. Jag vill tänka ”läskigt” och ”fan vad nervös jag är”. Då är jag på rätt plats.
Och Imenella tar ett rejält kliv denna kväll. Hennes erfarenhet av västerländsk konstmusik och stora orkestrar är begränsad. Hon spelade flöjt i skolan, och på sexårsverksamheten fick klassen lyssna på klassisk musik, vilket ”var typ allt”. Ändå har hon alltid drömt om att ha en megaorkester bakom sig, som gör hennes musik häftig, mäktig. Samtidigt känner hon sig mest rädd.
– Skiträdd för att inte göra orkestern rättvisa. För mig är det viktigt att vi gör det här tillsammans, att mina ord, mina berättelser och det de gör blir ett, att det blir enhetligt.
Men att ha en orkester i ryggen är inte det enda som skrämmer Imenella inför den här kvällen.
– Att jag ska stå på scen med tre av mina idoler som jag ser upp till! Det är stort och läskigt! Deras skrivande, de är riktiga poeter! Men det är kanske ett bevis, en bekräftelse på att jag kommit någonvart…
Rap och hiphop i alla ära, hemma lyssnar hon främst på vad hon ringar in som ”gamla kataloger”.
Det vill säga namn som Max Martin och Britney Spears, sådant som hon har lyssnat på jämt.
– Det är fantastiskt rent produktionsmässigt och jag blir inspirerad av det även om det inte hörs i min egen musik.
Hon lyssnar också mycket på r&b och wokemusik, rap med mening, som är politisk, verklighetsbaserad, poetisk och ”bra för själen”, som hon kallar det. Bra för själen är också en av hennes stora idoler och förebilder, rapparen, sångaren och låtskrivaren Nicki Minaj.
– Jag är ett ”superfan”! Hon utstrålar ett otroligt självförtroende. Jag vill inte säga att hon är en kvinnlig rappare. Hon är rappare punkt slut. Hon sticker ut oavsett. Hennes pondus är bara out of this world. Hon skiner!
En annan stor kvinnlig förebild är hennes egen mamma, den somaliska sångerskan Xabiba Wanaag.
– När jag var yngre tänkte jag inte så mycket på vad hon gjorde. Men nu när jag är vuxen inser jag verkligen att det var viktigt, att hon varit en förebild. Hon var ensam kvinna bland en massa män men kunde säga ifrån, driva sin linje. Vad cool hon var! Och något av den somaliska musikens poetiska melodispråk har jag fått med mig.
Imenella är nu inte bara rappare utan också koreograf och dansare med egna dansföreställningar. En stor inspirationskälla, både för musiken och den egna dansen, är jamaicansk dancehall.
– Jag vill kunna dansa och röra mig till min egen musik. Faktum är att jag i hög grad utgår från hur musiken ser ut live. Så det finns alltid dancehalltrummor, dancehallrytmer och en del referenser som kanske bara de invigda förstår i min musik. Men jag har aldrig försökt mig på att göra riktig dancehallmusik, det skulle bara bli konstigt.
Dancehall fastnade Imenella för redan som tolvåring. Det som lockade var att den var ”så explosiv och aggressiv”.
– Jag fick utlopp för en massa känslor, kunde dansa ut att jag var ledsen eller att jag var arg. Det var och är som terapi för mig.
Idag vill hon ge unga tjejer samma möjlighet som hon själv fick och ger sedan flera år gratis dansklasser till förortstjejer.
– Det är så lätt att tjejer kommer i skymundan när killar tar all uppmärksamhet med allt oljud och våld. Jag vill erbjuda dem privilegiet att ha en hobby och kunna få samma outlet som jag fick. Det är viktigt.
Bortom arbetet med ny musik och ny dans när Imenella en helt annan dröm:
– Jag vill skriva en bok, en självbiografi. Så att folk kan lära känna mig på riktigt. Det skulle vara kul och utmanande. Och det skulle få mig att känna mig riktigt obekväm.
Text Johan Scherwin
