Låt oss börja med ett boktips: Symfoniorkestern och dess instrument (Nordbok, 1993) av musikvetaren Sven Kruckenberg, en gång redaktör och intendent för Göteborgs Symfoniker. Han skriver i detta praktverk om viola da gamba:
”Den hade platt botten, sluttande skuldror, bred hals med greppband och vanligen sex tunna strängar, stämda i kvarter med en ters i mitten. Ljudhålen hade ofta c-form och skruvlådan brukade avslutas med ett snidat ansikte. Stallets överkant var bara ringa välvt för att underlätta ackordspel på tre eller fler strängar. Gambans milda, litet nasala klang var idealisk för barockens polyfona kammarmusik och användes gärna tillsammans med sång och blockflöjter.” Gambainstumenten täcker flera register med diskant-, tenor- och basversioner.
Violinfamiljens föregångare har de senaste decennierna gjort comeback och fått erkännande för sina egna, unika kvalitéer. Ett instrument som fascinerar Symfonikernas violinist Samuel Runsteen. Han kommer tillsammans med sina kolleger att ge en konsert med gambakvintett, luta och slagverk den 1 september. Och det är faktiskt något av en händelse.
– I Sverige är det forfarande ganska ovanligt att höra 1500- och 1600-tals musik framförd på gambor så jag tyckte det var en bra idé att genomföra.
Samuel Runsteen går en masterutbildning i tidig musik. Han har studerat ett år i Haag, Holland, där de sedan 1960-talet satsat stort på tidstrogna framföranden av tidig musik. Andra året av det tvååriga utbildningen ska han studera i Bryssel där det också finns skickliga lärare.
– Gamban är verkligen ett resonansinstrument. Det har sex-sju strängar och band som gör att tonerna klingar kvar, det ringer på ett helt annat sätt än fiol och cello – en fantastisk klang. Musiken från den tiden handlar också om resonans – hur låter det efter tonen? Sättet att spela är mer retoriskt med korta fraser. Jag kallar det för beatmusik där man känner pulsen på ett annat sätt än i klassisk musik, ofta med en stark etta i takten. Det finns ett inbyggt sväng helt enkelt.
Hans intresse för renässans- och barockmusik väcktes för omkring tio år sedan.
– Jag hörde musik av Lully för första gången och tänkte: ”Wow! Vad är det här?” Det var så himla svängigt. Så jag började lyssna på olika inspelningar och hörde gamba för första gången. Då blev jag helt fast. Filmen Tous les matins du monde* var också omvälvande, berättelsen om tonsättaren Sainte-Colombe och hans elev Marin Marais som egentligen är den största figuren i gambasammanhang någonsin.
Vid konserten den 1 september spelas ett par verk av Sainte-Colombe liksom musik av engels-
männen Locke och Dowland.
– Det är extremt ovanligt att musik av Matthew Locke spelas, den har i bland ansetts för svår att förstå, med många dissonanser, så det känns extra roligt att lyfta fram honom. Dowlands Seven Tears är ett berömt verk, vi spelar fem av sju Lachrimae och sedan blir det danser kring dem som också ingår i utgåvan.
Programmet bjuder också på ovanlig musik av begåvningen Leonora Duarte.
– Hon kom från en judisk familj med portugisisk och flamländsk bakgrund, en amatörmusiker med fantasi som skrev jättefin musik.
Och namnet viola da gamba? Viola talar för sig själv, ett stråk- och stränginstrument, och ”gamba” betyder ben, vad – man håller helt enkelt instrumentet mellan knäna.
Text Stefan Nävermyr Foto Anna Hult
