Vi träffas dagen efter i Göteborgs Konserthus. När vi vandrar runt i foajén hör vi på avstånd hur symfonikerna repeterar Brahms fjärde symfoni i stora salen.
Det här kommer att bli hennes nya vardag.
Ännu är det inte alla vi möter i korridorerna som känner igen sin nya vd. Det kommer de snart att göra. Anna-Karin Larsson är lång och vältalig.
Efter fotografering slår vi oss ner i det sammanträdes- och repetitionsrum som fått namn efter tidigare chefsdirigenten Neeme Järvi, som blickar ner på oss från en oljemålning.
Anna-Karin Larsson berättar att hon ser fram emot sitt nya uppdrag med skräckblandad förtjusning.
– Bara tanken på att få arbeta tillsammans med Göteborgs Symfoniker, som ju är Sveriges Nationalorkester, är otroligt inspirerande, säger Anna-Karin Larsson.
– Att dagligen få vara nära musiken och musikerna, och jobba med att ge orkestern förutsättningar för att kunna erbjuda musik på högsta nivå även i framtiden, det är väldigt spännande och viktigt.
Även om hon har bott nästan hela sitt liv i Stockholm så har hon sina rötter i Göteborg. Hennes pappa och farfar föddes här, hon har släktingar i stan och sommarställe på Orust.
– I Stigfjorden älskar jag att ro vår eka med knyck, säger Anna-Karin.
Att laga minst trerätters middag till sin stora familj, att läsa böcker, spela cello samt att plocka mimosa i Frankrike är andra favoritsysslor vid sidan av arbetet.
I höstas rekryterades hon till Göteborgs Symfoniker från en topposition inom Sveriges Radio, ett företag som hon arbetat på i hela sitt vuxna liv.
De senaste åren var hon högsta chef för Sveriges Radios totala utbud av kultur och musik, inkluderat Radiosymfonikerna och verksamheten i Berwaldhallen.
Den klassiska musiken har följt henne genom livet.
– Jag växte upp i Nacka, som hade en väldigt bra musikskola. Jag spelade cello, sjöng i kör och läste musikvetenskap. Därefter blev det några år i Paris för att plugga franska och litteratur.
– När jag kom hem fick jag jobb på Sveriges Radio P2 och där blev jag kvar som programledare och producent, innan jag blev chef.
Att ha ansvar för hela musik- och kulturutbudet i Sveriges Radio har krävt en ovanlig bred musikkunskap och ett brett kulturintresse.
– Jag är väldigt förtjust i klassisk musik, men också nyfiken på ny musik och populärmusik, säger Anna-Karin Larsson. Det är jättekul att höra Benjamin Ingrossos senaste låt, och försöka lyssna efter vad de har gjort den här gången, och sedan dagen därpå njuta av en Anders Hillborg-konsert. Det är förstås helt olika upplevelser, men jag gillar att det finns många sorter och att de berikar varandra.
Nu har alltså Anna-Karin Larsson, hennes man Janne och katten Peppar bosatt sig i Göteborg, inte långt från Göteborgs Konserthus på Götaplatsen. I slutet av februari fyllde hon 60 år och har kastat sig in i ett helt nytt uppdrag, efter de många framgångsrika åren på Sveriges Radio.
– Musiken i sig och orkestern känner jag mig trygg med. Den stora utmaningen för alla som arbetar med kultur är att pengarna nu ska räcka till så otroligt mycket. En central uppgift i det här jobbet blir därför att argumentera för vikten av kultur i allmänhet och orkestermusik i synnerhet, menar Anna-Karin Larsson.
I uppdraget för Göteborgs Symfoniker ingår att nå nya publikgrupper, förutom de som redan är trogna besökare i Göteborgs Konserthus. Det märks att det här är något som engagerar Anna-Karin Larsson, kanske för att hon har jobbat länge inom public service, som ofta försöker hitta nya vägar för att hitta ny publik.
– Det är ett viktigt och svårt uppdrag. Vi ska förstås fortsätta leverera de traditionella konserterna med de stora klassiska verken, där publiken som är van att lyssna på klassisk musik känner sig helt hemma. En publik som vill komma in i sitt ”rum” och känna att här erbjuds det som alltid har erbjudits av väl-
digt hög kvalitet, och att det är skönt.
– Men jag tror att vi också måste leta efter den publik som idag känner sig främmande inför det traditionella. Det kan handla om att vi skapar ny repertoar, nya konsertformer, nya sätt att presentera musiken så att den ovana publiken inte känner sig bortkommen.
– Det vore spännande att jobba fram ett nytänkande där, tillsammans med alla konstnärligt drivna personer som finns här i huset, säger Anna-Karin Larsson.
Plötsligt blir vi avbrutna av högtalaren som kallar musiker och scenpersonal till repetition efter paus. Att det här är ett aktivt och levande hus råder det ingen tvekan om.
Jag undrar vad det egentligen betyder att vara Sveriges Nationalorkester? Symfonikernas nya vd har inget svar än så länge:
– Den frågan ska vi ta på stort allvar. Den behöver vi fundera mer på tillsammans med orkestern och övriga medarbetare. Jag är övertygad om att vi kan fylla orden med ett starkt innehåll, så att folk i hela landet och ute i världen lär känna Sveriges Nationalorkester ännu bättre!
Anna-Karin Larsson har ännu ingen färdig vision för verksamheten, det är sådant som måste växa fram i samspelet med musiker och medarbetare.
– Men jag vill bidra till att Göteborgs Symfoniker kan fortsätta att vara Sveriges främsta orkester, att Göteborgs Konserthus fortsätter att vara ett hus där man kan höra den bästa klassiska musiken och få fantastiska upplevelser. Det vore roligt om vi också sticker ut och blir en orkester som gör saker som ingen annan gör.
Vi lämnar Neeme-rummet och Anna-Karin Larsson hämtar ut sina chefsnycklar och passerbricka i receptionen.
Jag undrar om hon har några svagheter, trots ett långt framgångsrikt yrkesliv?
– Javisst, jag är till exempel värdelös på att öppna förpackningar på rätt sätt och jag har väldigt svårt för höger och vänster, säger hon med ett leende.
Nu ser hon fram emot att lära känna musikerna i orkestern och se till att Göteborgs Symfoniker fortsätter vara en viktig del i svenskt och internationellt musikliv. Samt att Göteborgs musikliv verkligen blommar.
– Vi ska inte vara någon ”andrastad” – vi ska vara huvudstan! säger hon och det är nästan svårt att tro att hon just då bara bott i Göteborg knappt ett dygn.
Anna-Karin Larssons favorittips för musikälskare:
1. Figaros bröllop av Mozart.
”Det var min väg in i den klassiska musiken. Upptäckte operan i tioårsåldern efter att ha sett den på tv. Älskade historien och såg upp till den kaxiga Figaro och hans modiga Susanna. Ägnade ett antal timmar åt att över-
sätta texten från engelska till svenska för att inte missa någonting. Älskar fortfarande både Mozart och opera.”
2. Britta Byströms The Baron in the Trees.
”Jag älskar Brittas lekfullhet och samtidigt hennes skickliga orkestrering av den märkliga och samtidigt fascinerande romanen av en annan favorit: författaren Italo Calvino.”
3. Gustav Mahler Symfoni nr 5.
”För att Mahler är magisk och hans symfonier inne-
håller hela världar och för att adagiettot är ett så bra exempel på att den klassiska musiken är evig och kan användas i helt nya sammanhang där den hittar till nya öron via till exempelvis en film.”
Text Kjell Åke Hansson
Foto Ola Kjelbye
