– Ja, det mesta. Min repertoar är enorm så jag kan inte allt. Men det mesta finns där, jag har alltid dirigerat utantill, till och med när jag var ung. Det var så jag blev skolad – jag fick inte ha ett partitur framför mig. Man skulle kunna allt. Men om det är repertoar jag sällan gör, eller ett riktigt stort verk som Bachs h-mollmässa – ett tvåtimmarsverk som jag kanske gör vart tionde år – då kan jag inte ta all den tiden till förberedelser. När man har ögonkontakt med musikerna är man å andra sidan inte så upptagen av partituret, fast det ligger där.
Det berättade han nyligen i en intervju med den amerikanska journalisten Bonnie Dwyer. Den mentala konditionen är bra, den fysiska likaså. Det har han fått efter fadern:
– Han var vid god hälsa och hade fin fysik. Han kunde inte sitta still och gick alltid fort. Han var sportig och sprang snabbt. Hans prästvänner brukade säga att han ”for fram som ett jehu”. När han var 10-11 år imponerade han på flickorna genom att gå på händer runt kvarteret. Jag tror att jag ärvt en del av det.
Herbert Blomstedt var en hängiven fotbollsspelare i ungdomen och när han första gången blev omskriven i tidningarna var det som idrottsman:
– När vi hade skolmästerskap var det jag som hoppade högst och sprang snabbast i klassen. Jag älskade det. Där lärde jag mig också att det lönar sig att koncentrera sig och att öva. Nu för tiden sportar jag inte, men jag försöker ta dagliga promenader, annars känner jag av knäna.
Ett helt liv som dirigent har också lärt honom hur han bäst hushållar med krafterna och energin.
– När man dirigerar måste man vara väldigt avslappad. Om man är spänd får man besvär. Och jag använder inte fler rörelser än nödvändigt. Orkestern behöver inga stora rörelser. Jag tror de flesta dirigenter lär sig det – de börjar med stora, yviga kroppsrörelser men när de blir äldre inser de att det inte är nödvändigt och rörelserna blir mindre. De måste vara tydliga, men allt detta dans-
ande är menligt för musiken.
Herbert Blomstedt besökte senast Göteborg i april 2019 då han dirigerade Haydns sista symfoni, nr 104, och Mahlers första. Göteborgs-Postens kritiker Carl Magnus Juliusson skrev:
”Det är verkligen en underbar Haydn-tolkning, avslappnad och lätt som på moln. Ett framförande som tittar en i ögonen från början till slut, tilltalande och mycket känsligt utfört i varje detalj.”
Vid sitt nästa besök tar han sig an Bruckners fjärde symfoni, ”Den romantiska”, ett riktigt maratonlopp. Och som uppvärmare Ingvar Lidholms Kontakion. Lita på att han är väl förberedd.
Text: Stefan Nävermyr
