Med en fot i hammondorgelns dröjande toner och den andra i nordisk jazz går pianisten Helge Lien sin egen väg. 2019 firar Helge Lien Trio 20 år och gör det bland annat med att släppa skivan 10 och ge konsert på Göteborgs Konserthus.
Vid ett första ögonkast är det lätt att placera Helge Lien Trio i facket där Bill Evans Trio banade väg: intim jazz som är frukten av ett lyhört och inkännande möte mellan akustiskt piano, kontrabas och trummor. Och det är inte alls fel att se saken på det sättet, men det är inte heltäckande.
Som nordisk jazzmusiker föds man också in i en stark, stundtals tydlig tradition där det melodiska och vemodiga står i förgrunden.
– Visst, vi är en del av den norska, den nordiska jazztraditionen. Det är svårt att inte ta intryck från så starka namn som saxofonisten Jan Garbarek och pianisten Jan Johansson, för att bara ta två exempel.
Men Helge Liens musikaliska rotsystem går djupare än så.
– Hemma hade vi en Yamaha-orgel som jag började spela på när jag var sex-sju år. Jag improviserade lite hur som helst till Beatles, Pink Floyd och sånt. Sen skaffade jag mig en synt och fortsatte på samma sätt. Jag var i de tidiga tonåren innan jag på allvar slog mig ned vid ett akustiskt piano för första gången.
På gymnasiet tog detta nyfunna allvar sig form i att Helge Lien började ta ”vanliga” pianolektioner där den klassiska musiken och noter stod i centrum. I samma veva kom han i kontakt med en granne, en engelsk kyrkoorganist med intresse för jazz.
– Det var ju en ren flax. Han spelade Oscar Petersons platta Exclusively for My Friends för mig och det var inget annat än en uppenbarelse!
Med den uppenbarelsen som ledfyr såg Helge Lien en ny väg framför sig. Musikhögskolan i Oslo följde. Där visade den ryske pianisten Misha Alperin på fler vägar inom jazzen. I slutet av förra seklet var Helge Lien mogen nog att leda sin egen grupp, som också spelade hans egen musik.
– Det jag skriver bär spår av alla mina erfarenheter. Hammondorgeln och synten fick mig intresserade av långa toner. Så långa toner kan man inte spela på ett piano, klangen dör ju ut, men det har gjort mig fascinerad, beroende av starka melodier. Det är kanske det tydligaste kännetecknet för min musik.
2019 firar Helge Liens Trio 20-årsjubileum. I samband med det ger trion ut den nya plattan 10. Vad får en pianist att hålla fast vid trioformatet år efter år?
– Det är det ultimata konceptet för en pianist. Man har kontroll på melodi, form och uttryck. Och man får mycket gratis av att instrumenten passar så väl ihop, att soundet är så välbalanserat, ungefär som en stråkkvartett.
På denna tionde platta är det nu inte samma trio som på den första. Trion har genomgått ett par medlemsbyten under åren. Idag spelar Per Oddvar Johansen trummor och sedan något år är Mats Eilertsen basist.
– Vi spelar fortfarande samma musik, men den här upplagan är mer öppen än de tidigare, musiken tar tydligare form i ögonblicket. Det gör att de gamla låtarna blir annorlunda och att jag skriver på ett lite annorlunda sätt för den här gruppen.
Trots alla fördelar med en pianotrio skyggar inte Helge Lien för att det åtminstone finns en nackdel med sättningen.
– Det finns väldigt många pianotrior… Det kan helt enkelt vara svårt att sticka ut i mängden.
Ett sätt att bryta sig loss från massan som Helge Lien inte är sen att använda är videon.
– Vi gör videor för att vi helt enkelt är uppväxta med att man gör videor. Vi hör till den generationen. Och det är ett utmärkt sätt att marknadsföra sig på. Många unga söker och hittar ny musik på sociala medier och YouTube. En video gör att en ny musikalisk upplevelse och upptäckt aldrig är längre bort än en knapptryckning.
Text Johan Scherwin Foto CF Wesenberg
