Hélène Grimauds professor Jacques Rouvier (som gjort några fantastiska Debussyinspelningar) hade kontrakt med ett japanskt skivbolag som givetvis nappade när han berättade om sin begåvade unga elev. Bolaget hette Denon och distributör var Svenska Hifi-Klubben på Skånegatan. Jag köpte själv hennes skivor där på 1980-talet. Mestadels Schumann, Brahms, Liszt och Rachmaninov.
Hélène Grimaud spelade första gången i Göteborg i oktober 1989 och verket kunde inte passa den kalla Göteborgsnatten bättre: Mozarts Pianokonsert nr 23 med tonsättarens kanske mest känsliga och melankoliska mellansats. Göteborgarna tog genast Hélène Grimaud till sina hjärtan. Hon bjöds tillbaka på stående fot och återkom ett år senare med en tung pjäs för denna korta, spensliga pianist. Men hon höll Brahms första pianokonsert stången och visade att målmedvetenhet och viljestyrka kan flytta berg.Brahms d-mollkonsert är för övrigt ett av hennes favoritverk, vilket säger något om hennes smak och kynne.
Integritet och moral kompromissar hon inte med. För några år sedan spelade hon in Mozarts Pianokonsert nr 23 med Claudio Abbado och Orchestra Mozart. Hélène Grimaud spelade en romantisk solokadens av pianogeniet Ferrucio Busoni (1866-1924) vars kadens hon hört i en fullständigt överväldigande inspelning av Vladimir Horowitz. När orkesterinspelningen var över bad Abbado henne att spela in Mozarts kadens också. Och när skivan var klar hade Abbado valt Mozarts kadens. Nej tack, sade Grimaud. Skivan kom aldrig ut. Som vanligt bestämde sig Hélène Grimaud för att se framåt och spelade i stället in pianokonserterna nr 19 & 23 samt en sopranaria med Mojca Erdman och Bayerska Radions kammarorkester.
Nu har hon nya planer på gång. När jag når henne på telefon befinner hon sig i Tyskland.
– Jag gjorde en pianorecital i Duisburg i går och reser sedan till Italien för repetitioner med La Scala-orkestern och Fabio Luisi. Vi gör en Brahmskonsert. Jag har också spelat in en skiva tillsammans med cellisten Sol Gabetta som kommer ut i oktober.
För en gångs skull har hon denna sommar inte gjort den sedvanliga ”festivalrundan” på alla fashionabla semesterorter.
– Det är faktisk första gången på länge som jag inte framträtt på flera av de stora festivalerna. Jag talade med några vänner och vi bestämde oss för att öva in lite ny repertoar, och enda sättet var att ta sig tid och göra det i lugn och ro. Det kändes skönt att inte behöva tänka på tre-fyra olika konsertprogram utan att kunna koncentrera sig helt på instuderingen. Det blev en ”fridfull ö av arbete” mitt i sommaren.
Hon gjorde dock ett framträdande på Luzernfestivalen, nära hemmet i Schweiz där hon bor tillsammans med fotografen Matt Hennek och hans två barn. För övrigt har hon ägnat sig åt två favoritsysselsättningar i sommar: böcker och djur. Till favoritförfattarna hör Dostojevskij vars Brott och straff hon identifierar sig med på många plan. Tankar om individens frihet och solidariteten med kollektivet samt vilka mekanismer som avgör vad som är rätt eller fel har fascinerat henne sedan ungdomen.
Hon var ett aktivt barn som i brist på stimulans närmade sig tvångsmässiga beteenden, ett tecken på hennes utanförskap. Men bitarna föll på plats när hon fick spela piano: musiken gav henne precis de utmaningar och skönhetsupplevelser hon sökte. En missförstådd outsider?
Precis som vargen. Kanske är det därför Hélène Grimaud känner starkt för djur i allmänhet och vargen i synnerhet. Sedan 1999 driver hon en inhägnad varg-koloni i South Salem utanför New York. Centrets ambition är att bevara utrotningshotade arter och att forska om vargar, för att vi människor ska lära oss mer om djuren. Kolonin har bland annat 16 mexikanska vargar, en art det endast existerar ett 50-tal av i USA. Hélène Grimaud är inte bara ledamot i stiftelsen utan deltar också i det dagliga arbetet. Hon blandar medicin, styckar kött och matar vargarna. Då kan hon ”öva styckena inombords”, som sambon Mat Hennek beskrivit det.
I dessa mentala övningar har säkerligen Ravels G-durkonsert ingått. Den har följt henne under många år och hon har även gjort en inspelning med Baltimore Symphony Orchestra och David Zinman, producerad av Konserthusets tidigare medarbetare Lennart Dehn (Erato). Den gjordes 1997 och hennes tolkning har garanterat förändrats sedan dess:
– Det är en konsert som är i ständig utveckling. Jag har spelat den väldigt länge men märkligt nog är det först på senare tid som jag riktigt fångat upp dess kvaliteter. Det har tagit mig lång tid att penetrera konsertens subtiliteter och inse vad man kan göra med dem. Under många år tacklade jag verket tämligen vertikalt, som rysk musik, vilket inte mottogs väl. ”Varför spelar ni inte Prokofjev i stället?” frågade man! Men nu tror jag att jag funnit en ingång till musikens viktlöshet, en värld full av färger. Den andra satsens fraseringar kan man ägna ett helt liv åt att fullända. Den har ett så gränslöst, musikaliskt innehåll, eller hur, som Proust, frasen bara fortsätter och fortsätter och det finns så mycket att göra med detta förlopp. Och den ständiga spänningen mot vänsterhandens mystiska, harmoniska rörelser; vilka av dem som utvecklas och vilka som avstannar… Detta är så underbart med klassisk musik – man kan tillbringa ett helt liv med ett stycke musik utan att bli uttråkad, man lär sig alltid något nytt. Det är en fantastisk del av vår konstform.
Frågan om hon samarbetat med Stephane Denéve tidigare möts av ett rappt franskt svar:
– No! Och det är ytterligare en anledning till att jag ser fram emot att återvända till Göteborg. Vi träffades för många år sedan vid en festival i Italien där vi gjorde konserter var för sig, men på kvällen sågs vi och sa att vi måste göra något tillsammans. Av olika skäl hände ingenting, men nu tar vi igen förlorad tid!
Text: Stefan Nävermyr
Foto: Robert Schultze/Max Hennek
