Under fyra år har Joakim Odelberg åkt runt till olika platser i Norden och filmat livet i havet.
– Vatten är det element som jag brinner mest för. Det är också det element som bäst döljer hur dåligt det mår, men som också äger sådana otroliga resurser som kan göra stor skillnad för vår planet, säger Joakim Odelberg.
För regin av bildmaterialet till konserten står Andrea Östlund. Hon har tidigare arbetat med välkända tv-produktioner som Vår tid är nu, Trettio grader i februari och Gynekologen i Askim.
– Hjärtat slog lite extra när jag fick frågan om att regissera Nordic – A Fragile Hope; fem projektorer, Joakims fantastiska bilder, nyskriven klassisk musik med Sveriges Nationalorkester i en av dom vackraste byggnaderna jag vet. I en tid när vi översköljs av bilder urskillningslöst, kan jag inte tänka mig något mer meningsfullt än att vara med och skapa en vacker, känslomässig och filmisk upplevelse som handlar om vår miljö.
Under hösten har Joakim Odelberg och Andrea Östlund klippt ihop det filmade materialet från haven kring de nordiska kusterna och i november testkördes filmerna till den inspelade musiken på väggarna i Stora salen. Inledningsvis innebar arbetet att sitta vid ett skrivbord och fokusera blicken på en platt datorskärm, men nu tog filmerna form genom de fem projektorerna på en gigantisk ny yta.
En enorm torsk öppnar sitt gap emot oss som fått möjlighet att smyga in och tjuvtitta. En vajande kelpskog omsluter från alla håll, en fisk simmar förbi och musiken förstärker in-
trycken. Andrea Östlund står vid det kombinerade mixer- och redigeringsbordet varifrån allting styrs. I nästa sekund ber hon Kasper Wolf Stouenborg som styr videotekniken att släcka bilden i taket i ett visst moment.
Hur känns det att se ert arbete ta plats i Stora salen?
– Kul! Det blir något helt annat i storformat, fortsätter hon. Vi har fått skruva ner tempot i vissa filmsekvenser jättemycket. Till exempel behöver vågrörelser och tång som vajar tas ner i tempo. Det går helt enkelt för snabbt när vi förstorar upp rörelserna i filmerna. Och det förstod vi inte förrän vi fick upp det på väggen.
Publiken blir plötsligt väldigt liten bland tång och fiskar. Stundtals känns det som att sitta i ett akvarium med en verklighet som kommer mycket nära. Plötsligt flyter ett plastskräp förbi. Ett övergivet nät skapar ett kusligt mönster på väggarna.
– Det är en förlist fisketrålare med hela sin trål kvar ombord, berättar Joakim Odelberg.
Det är vackert där på väggen och samtidigt obehagligt påtagligt vad som döljer sig i våra hav. Den där trålen fortsätter ju att fånga fisk där den ligger.
Och det är också budskapet i Nordic – A Fragile Hope. Människans påverkan under ytan är skrämmande när man kommer nära. I en scen ser vi döda pigghajar, som fallit offer för bottentrålning. De vilar på en matta av ölburkar på havsbotten. De blev bifångst man inte ville ha och därför har de dumpats där.
– Bifångst är ofrånkomligt vid bottentrålning som räkfiske är. Vid detta tillfälle slutade jag räkna pigghajarna när jag kommit upp i 200 stycken… berättar han och skakar på huvudet. Det är bara ett exempel på sånt som vi döljer under ytan. Och just detta hände i Bohuslän.
Joakim Odelberg har filmat på olika platser i Norden. Men den första resan, som gick till Tromsö i Nordnorge, höll på att gå riktigt illa. Eftersom det har varit viktigt att göra ett så litet klimatavtryck som möjligt har teamet åkt tåg, båt och elbil. Vid detta tillfälle hade han tre medarbetare med sig och skulle segla från Bergen till Tromsö. Det var höst och rejält blåsigt.
Det skulle ta fyra-fem dagar att segla upp dit och tiden var tajt.
– Andra dagen gick plötsligt propelleraxeln sönder mitt ute i till havs! Vi kunde alltså inte använda motorn, men lyckades segla in till den lilla kustbyn Roan och där blev vi kvar i tre dagar i väntan på reservdelar. Det blev väldigt stressigt. Det löste sig till slut, men då var jag faktiskt riktigt orolig. Det finns inga projekt som går som man har tänkt sig – aldrig! säger Joakim Odelberg.
Såg ni någon val?
– Ja, både späckhuggare och knölval – både över och under ytan. Det roliga med knölvalarna, förresten, är att de faktiskt ökar i antal, så det är positivt!
Är det inte farligt att dyka bland valar?
– Jo, absolut! Vid den här tiden kommer de till dessa trakter för att äta sill. Det fina är att späckhuggare och knölvalar samarbetar för att få upp sillen till ytan. De blåser ut luftbubblor långt nere i vattnet och när bubblorna flyter uppåt gör också sillen det. Då måste man simma snabbt därifrån så att man inte hamnar i gapet på en knölval – för de kommer med en jäkla fart underifrån och då vill man inte vara i vägen.
Vår smygtitt är slut för denna gång. Andrea Östlund och Joakim Odelberg har konstaterat att det finns en hel del justeringar som måste göras i filmerna.
– Det är fantastiskt att få möjligheten att redigera materialet direkt på väggen. Till exempel blev det tydligt att man måste överdriva i skuggor och kontraster för att filmen ska synas mot den gula träväggen. Tittar man ner i skärmen ser det helt konstigt ut nu, säger Joakim Odelberg.
Innan vi lämnar salen springer Andrea Östlund upp på podiet. Hon ställer sig under en projektion av en havsmus för att visa hur små vi blir när bilderna tar över rummet.
– Det är fantastiskt. Det kommer att bli hur coolt som helst det här!
– Vi kommer att bjuda på sjösjukepiller i foajén före konserten! skämtar Joakim Odelberg innan vi lämnar dem.
Text Magdalena Nilsson
Foto Joakim Odelberg & Elin Alexandersson
