Du ska medverka i Symfonikernas kammarkonsert Intima brev som bygger på dina tolkningar av kärleksbreven mellan Leos Janácek och Kamila Stösslova. Hur har du förhållit dig till uppgiften?
– Att arbeta med en historia på det sättet är ju att finna det allmänmänskliga i ett människoöde, och försöka extrahera det, lägga det i mig själv. Det finns en intressant fråga just här som handlar om konstnärskapet och kärleken, hur en musa blir till och om det verkligen är kärlek då, vilket är det jag har koncentrerat mig på, och behandlar i just brevform. Sedan arbetar vi också med Pohadka, som bygger på ryska folksagor, där jag skriver en mer regelrätt dikt, som liksom sagan behandlar självförverkligandet och uppväxten – alltså hur man blir människa, går från barn till vuxen.
Vad betyder musik för dig?
– Ett språk som går bortom orden, och därför kan erbjuda den tröst orden inte klarar av att formulera. Vad det betyder är ju att det görs möjligt att vara människa, hur trasig man än råkar vara.
– De säger att jag skriver musikaliskt, men jag kan inte ens hålla takten, så jag vet inte hur det går ihop. Jag lyssnar nästan oavbrutet på musik när jag arbetar, i synnerhet när jag skriver prosa, och det fungerar alltid som någon slags igångsättare – i nuläget blir det mycket amerikansk folkmusik då jag skriver en sådan roman, samt alltid mycket Zarah Leander.
Kände du till Janácek innan du fick frågan att medverka vid konserten?
– Nej, det gjorde jag faktiskt inte!
Du uppträder ibland med en egen Poesiorkester. Berätta!
–Olivias poesiorkester består av mig och Johannes Bergion (cello), David Werthén (kontrabas), Erika Risinger (fiol) och Ida Rosén Hamrå (viola). Vi har sedan 2007 arbetat tillsammans, och försöker göra det omöjliga i att spela musik och läsa dikter, men i en fullkomlig enhet. Jag har försökt hitta de riktigt bra orden för att beskriva det, men går fortfarande bet – så ni får hemskt gärna googla, vi finns på youtube och spotify. Det är liksom allt från medeltida koraler till Sweet Dreams till Beethoven till dansbandsmedleyn och så mina dikter på det!
Vilken är din favoritkompositör?
–En gång en varm försommardag när jag var tioelva år hade både jag och en granne fönstret på vid gavel. Grannen spelade då Bachs Goldbergvariationer på högsta volym. Jag blev som helt förhäxad, kunde inte göra något annat än att fortsätta lyssna på det. Det är nog den kraftfullaste musikaliska upplevelse jag någonsin har haft.
Vad gör du mer den närmaste tiden?
–Jag frilansar som scenpoet, vilket innebär att jag gör en mängd framträdanden under hösten, dock inget mer storslaget än det här. Jag arbetar på en roman, samt redigerar en sonettkrans som kommer att ges ut under 2019. Befinner man sig i Stockholm kommer jag att läsa dikter på Dramaten i månadsskiftet november-december, är man nyfiken på detaljerad information kan man signa upp sig på mitt nyhetsbrev – då får man också en dikt/text/inspelning en gång i månaden via mail. Nyhetsbrevet är faktiskt ett av mina konstnärliga projekt just nu, det är nåt oerhört befriande att en gång i månaden få lägga all sin kreativitet och kärlek i något som skickas iväg alldeles gratis till folk som är intresserade.
Var finner du din oas?
–På tåg och bussar. I brist på möjlighet att förflytta mig kan jag nöja mig med en centralstation eller en hotellobby, platser där man får vara hur länge som helst och ändå på något sätt fortsätta att vara på väg.
Har du någon hemlig last?
–Ja, sossar. Egentligen kanske alla anständiga politiker, men i synnerhet sossar. Gråsossar, folkbildningssossar, kristna sossar, kommunsossar, kontinentala sossar, LO-sossar, gamla sossar, unga sossar, alla sossar.
Vi ses i Stenhammarsalen den 25 november.
–Ja! Tack.
