Grattis till rekordet för längst anställningstid i Göteborgs Symfoniker! Hur gick det till när du började i orkestern?
– Jag minns det som igår! Min första konsert var Våroffer 1973 med Sixten Ehrling och den sändes i tv. Jag var 16 år och hade provspelat till en plats som praktikant. Det var mycket taktartsändringar i Våroffer och jag spelade fel en gång. Men Sixten Ehrling sa: ”det gör inget, jag vet att ni kan era saker”. Mot mig var han alltid snäll.
Du blev fast anställd 1975. Vem har varit din favoritdirigent under alla år?
– Det var Jurij Temirkanov (1938-2023) som spelade med oss på 70-talet. Så fort han kom lät orkestern mycket bättre. Han var en enastående musiker och en skön typ som gärna blandade sig med oss i orkestern. Simon Rattle var förstås också rolig att spela med.
Vad är ditt bästa minne från åren med Symfonikerna?
– Svårt att välja! Jag har varit solist några gånger, bland annat i Tor Aulins tredje violinkonsert. Det var en stor upplevelse. Sen är konserterna i Carnegie Hall, Royal Festival Hall och Musikverein alltid speciella.
Har det hänt att du velat göra något annat än att spela fiol?
– Ja, det har hänt. Jag kom ju in så tidigt, gick inte ens klart gymnasiet. Ett tag under 80-talet kändes allt lite tjatigt. Men så åkte jag till London och fick studera och spela i nya sammanhang. Det fick igång gnistan igen.
Vad hade du ägnat dig åt om du inte valt musik?
– Jag var naturvetenskapligt intresserad och hade nog ägnat mig åt djur och natur. Kanske havsforskning. Jag har en snipa i Björlanda kile som jag gärna åker ut på havet med.
Nu har du fyllt pensionär, tänker du fortsätta spela?
– Ja, jag tar ett år i taget. Hoppas de vill ha mig kvar. Det är fortfarande roligt!
