Lite förenklat kan all israelisk musik sägas ha sitt ursprung i det jemenitiska arvet. På 1980-talet återvände popstjärnan Ofra Haza fullt ut till sina rötter och tolkade traditionell jemenitisk musik. Sångaren i Gulaza har gått mer grundligt tillväga i sin research. Han sjunger på arabiska vilket är kulturens modersspråk. Sångerna är av tradition hemliga, förbjudna och skrivna av kvinnor.
Igal Gulaza vill göra intervjuerna via chatt och mejl eftersom hans talade engelska inte är den bästa. Att han inte vill prata i telefon väcker till en början min misstänksamhet; förmodligen är han mån om att lägga orden rätt. Att som israel sjunga hemliga sånger av kvinnor på arabiska måste vara sprängstoff i ett starkt religiöst land som mer eller mindre varit i krig med sina arabiska grannar sedan självständigheten. Men Igal Gulaza verkar inte känna någon omedelbar oro och han har inget att dölja.
Titelspåret på Gulazas senaste album heter Ya Mehija. Sången sjungs traditionellt av en kvinna och hedrar bruden i den så kallade hennaceremonin som är del av det judisk-jemenitiska bröllopet.
– Henna-ceremonin har förändrats, den är inte som den en gång brukade vara i Jemen. De flesta som är inbjudna till bröllopet förstår inte längre innebörden eller det arabisk-jemenitiska språket, säger Igal Gulaza.
I Israel är kvinnorna i den jemenitiska kulturen inte längre förtryckta. Ingen kvinna tvingas längre till giftermål. I översättning från arabiska blir titelsången Ya Mehija på svenska Åh vägen.
– Sången berättar historien om kärleken mellan det bibliska paret Isak och Rebecka, för att dra positiv energi till brudparet. Det är en tråd av nåd från högre världar, en god besvärjelse för bröllopsparet. I öst är det vägen som är målet. I sången finns ett mystiskt filosofiskt budskap: ”Gå din väg och gör vad helst du önskar, Gud kommer kalla på dig!”
Igal Gulaza är själv ogift. Vägen till scenen som sångare, iklädd jemenitiska traditionella kvinnokläder, ibland med henna-tatuerade händer, har inte varit spikrak. Han är utbildad skådespelare och har spelat allt från klassiska dramer till musikaler på de stora scenerna runt om i Israel.
– Plötsligt fick jag nog. Att sjunga musikaler och spela Shakespeare, Tjechov och Ibsen kändes fel i min kropp. Allt var så västerländskt, so westernized.
Jag kände mig tillplattad. Själen längtade efter att komma hem, tala ut, eller snarare ”skrika” ut sina rötter.
Kvartetten Gulaza föddes 2015 och samma år släpptes debutalbumet. Gruppen var en naturlig utveckling på hans intresse för den judisk-jemenitiska kulturen; ett ämne han flera gånger försökt ge konstnärlig form. Henna-ceremonin är grundpelaren i detta konstnärliga sökande och uttryck.
Flera års research, möten med andra som följde samma spår och lyssnandet på sällsynta inspelningar från 1950-talet ledde till att han så småningom samlat på sig en stor skatt av poesi av kvinnor från Jemen, poesi som bara väntade på rätt tillfälle att blomma ut.
– Jag längtade jag efter att uttrycka mig själv i ett akustiskt ljudlandskap som närmade sig kammarmusiken. Resultatet blev Gulaza.
Hans sätt att jobba med sången och musiken är påverkad av hans bakgrund från teatern. Varje versrad är som små scener som behöver hitta sitt uttryck och mening.
– Processen är tidsödande. Sångerna behöver bli pregnanta i mig och silas genom olika dimensioner av min kropp. När jag har kläckt melodin sjunger jag sångerna tillsammans med samma traditionella slagverk som kvinnorna i Jemen använde. Jag lyssnar på de känslointryck som sången väcker i min själ. Jag försöker att inte ställa mig i vägen för sången, ha en ren, öppen kanal.
Gruppen har släppt två album och framträder mer utomlands än på hemmaplan. Om det var möjligt skulle Igal Gulaza gärna uppträda i Jemen men hans israeliska pass gör det omöjligt. Förra sommaren var gruppen för första gången i Sverige. De var inbjudna att spela på folkfesten Urkult i Ångermanland.
– It was amazing! Jag har aldrig tidigare varit i en riktig skog. I Israel finns det ingen. Att spela på en festival i en skog gav oss känslan att sväva i luften.
Publiken var varm, välkomnande och nyfiken. Jag tycker Sverige och svenskarna är väldigt spännande. I slutet av intervjun frågar jag Igal Gulaza om han tror att kvinnliga sångare i Israel kommer att följa hans väg, att sjunga de hemliga sångerna på arabiska. Han förstår först inte vad jag menar. Frågan om könstillhörighet är något som han anser
vara i förändring:
– No man. No woman. We are all one.
TEXT Jörgen Wade
FOTO Pawel Mazur, Ada Kopec Pawlikowska & Benjamin Lidsky
