Johan Lindström är den ständigt efterfrågade producenten, arrangören och gitarristen som spelat med alla från sångerskan Helen Sjöholm till den norske trumpetaren Nils Petter Molvær och världsartisten Elvis Costello. Ändå har han beskrivits som något av en doldis, en person som hellre är verksam bakom kulisserna än kliver ut i strålkastarljuset. Själv skrattar han åt bilden, men sant är att han inte är den som ställer sig längst fram – för att synas.
– Jag har inget som helst behov av det. Men jag gillar verkligen att spela och improvisera tillsammans med musiker – på scen – och att ha publiken som extramusiker att få impulser av och interagera med. Det höjer intensiteten. Det är verkligen att leva i nuet.
De senaste åren har det blivit mer av den varan för Johan Lindström, med gruppen Tonbruket sedan ett tiotal år och så med den egna septetten, som gjort två plattor och vunnit både en Grammis och SR:s Jazzkatten som årets grupp.
– Jag hade mest varit i studion, som jag köpte vid sekelskiftet, och producerat andra. Men så startade Dan Berglund och jag Tonbruket 2008 och då lossnade något för mig. Jag började skriva egen musik och när det blev för mycket material behövde jag helt enkelt en kanal till och bildade septetten.
Här finns musiker som han säger kan ”ruffa till musiken”, till exempel saxofonisten Jonas Kullhammar och trombonisten Mats Äleklint.
– Det är i långa stycken väldigt notbunden musik och det kan ju bli rätt stelt. Men alla är fantastiska musiker. De har lagom respekt för det skrivna och samtidigt förmågan att göra något extra av det. Kort och gott lägga till sin ruffighet och spela som troll.
Gruppens musik har någonstans beskrivits som ”Charles Mingus möter Talk Talk”. Bakom den bilden döljer sig musik med oanad spännvidd, musik som ledigt antar formen av kalejdoskopiskt collage eller en vandring mellan olika rum. Det är Duke Ellington eller studioosande syntpop ena stunden, en långsam countryskritt över prärien eller en doft av indisk raga i nästa, det är en Pink Floyd-gitarr som smidigt riktar musiken mot den symfoniska rocken eller den klassiska musikens utmarker, ibland inom ramen för en och samma låt.
Kanske kan man spåra denna collageteknik till Johan Lindströms tidiga ”musikkarriär”.
– När jag var tio år lärde jag mig taktmixa och började göra mixband som jag sen sålde med pappas hjälp under ett par år. Han hade noterat mitt intresse och fixade ett par skivspelare och en bandspelare åt mig. Det var allt från Prince, Human League, Bowie, syntpop, maxisinglar, sånt som gällde i början av 80-talet.
På det följde sex år i Adolf Fredriks musikklasser där sista satsen av Mahlers åttonde symfoni gjorde ett evigt intryck. Dörrarna till Beatles och 60-talspopen öppnades i samma veva. Pianot blev det första instrumentet att sondera ackorden på, därefter gitarren. Tre år på Södra Latins musikgymnasium följde och på det – inte, som man kan förvänta sig, en karriär som turnerande musiker.
– Jag bildade familj tidigt och det passade mig bra att ägna den mesta tiden åt att jobba som frilansmusiker och vara producent i min egen studio.
Här har han genom åren producerat och skapat ljudbilder åt bland andra Totta Näslund, Freddie Wadling och Rebecka Törnqvist, som han så sent som i slutet av 2022 gjorde den kritikerrosade plattan ”Memo” med.
Som om inte allt detta räckte: 2020 var han Artist in Residence hos Norrbotten Big Band och tidigare i år framförde han ett beställningsverk för trumpet och pedal steel tillsammans med Jonas Lindeborg och Arméns musikkår. Kompositören i honom både får och tar mer utrymme. Splittrat?
– Jag ser ingen skillnad på mina olika roller. Oavsett om jag är producent eller tekniker, skriver eller spelar musik är det bara olika sidor av samma mynt. Och faktiskt, jag tycker att jag är lyckligt lottad som får göra så många olika saker. Det ena ger näring till det andra och vice versa. Kan det bli bättre?
Text: Johan Scherwin
Foto: Johan Bergmark
