En av debåtar som nådde New York från Europa under 1890-talet innehöll en ryskjudisk immigrant som viftade så ivrigt med hatten när han såg frihetsgudinnan att han tappade den i vattnet. I hattbandet hade han stuckit in adressen till den enda person han kände i det nya landet. Det säger en hel del om New Yorks invandrartäthet att Moishe Gerrshovitz, som inte kunde ett enda engelskt ord, ändå hittade sin kontakt.
Moishe, sedermera Morris Gershwin, blev far till George och Ira Gershwin, ett av de mest framgångsrika syskonparen i amerikansk nöjeshistoria. Jo, det gick även bra för Fred och Adele Astaire men de splittrades ganska snart. George och Ira Gershwin samarbetade hela Georges korta liv och fick snabbt både framgång och pengar. Själv ville George gärna framställa sitt liv som en askungesaga. Men även om hans mamma ibland fick pantsätta sina diamanter fanns alltid mat och kläder till de tre barnen.
Som många stora tonsättare dog George Gershwin ung, men där slutar de flesta likheter. Han var inget underbarn, började inte ta lektioner på något instrument som liten, lärde sig aldrig att spela efter noter riktigt bra och han var, som sagt, inte fattig. Han var inte heller särskilt flitig i skolan, men när hans far köpte ett piano åt brodern Ira, visade det sig att George hade smygövat hos alla han kände.
Det finns till exempel en historia om hur han hörde en pojke spela Dvorák fint på fiol och väntade någon timme i regnet bara för att få tala med honom. Den lille violinisten hävdade att George aldrig skulle kunna bli någon musiker – du har det inte i dig, sa han. Men uppenbarligen tog den 10- årige George kritiken från sin 8-årige kollega med en nypa salt. Sånt bet helt enkelt inte på George Gershwin som redan från början hade ett grundmurat självförtroende, ja, han var till och med skrytsam enligt många källor. “Bach, Beethoven och jag” är bara en av de många klyschor han råkade få till.
Musiken blev hans levebröd redan som 15-åring och innan han fyllt 30 hade han tjänat tillräckligt för att köpa ett hus på Manhattan där alla i familjen som så ville hade en egen våning. Trots sitt ryskjudiska påbrå kände han sig mest hemma i amerikansk populärmusik, jazz och spirituals. Han hade planer på att skriva en opera som skulle spelas på Yiddish, men det blev aldrig av. Kanske kände han sig för långt ifrån den musikstil som vi idag känner som klezmer.
George Gershwin hade ingen formell musikalisk utbildning, men han hade en oerhörd hunger efter att lära sig så mycket som möjligt om västerländsk musik och komposition, samtidigt som han jobbade som pianist och låtskrivare. Han hade också tur som träffade på lärare som var vidsynta nog att förstå att regler är till för att brytas och som inte såg ned på populärmusik. På så sätt kunde Gershwin kombinera två världar som av de flesta ansågs oförenliga. Han tog privatlektioner i pianospel, kontrapunkt och orkestrering så ofta han fick tiden att räcka till.
Trots detta gick envisa rykten under hela Gershwins liv om att han inte orkestrerade sina verk själv, att han helt enkelt hade för dåliga teorikunskaper för detta. I själva verket bjöd hans kloke kompositionslärare Edward Kilenyi in orkestermusiker till lektionerna för att Gershwin skulle lära sig hur instrumenten lät iolika register i praktiken, hur stora deras omfång var och hur ljudvolymen kunde balanseras i en orkester. Att musik är ett praktiskt hantverk var svårt att förstå för de kritiker som hävdade att en riktig tonsättare skulle kunna höra musik i sitt huvud när han såg ett notblad. Det gjorde aldrig Gershwin, för honom var pianot verktyget, men där kunde han göra allt. Utom att spela à vista.
Som låtskrivare fick han många framgångar, men han ville in i finrummen också. Innan orkesterverken Rhapsody in Blue, Cuban Overture, Second Rhapsody, An American in Paris och operan Porgy and Bess skrevs hade ingen lyckats få konstmusik att svänga på samma sätt som jazzmusik. Stravinskys samtida försök, till exempel Piano Rag Music, låter bara spattigt. Gershwins samtida kolleger, Sergej Prokofjev och Arnold Schönberg, tyckte inte att Gershwin kunde komponera, han kunde bara sätta ihop snygga melodier och göra övergångar mellan dem, påstod de. Men den amerikanska publiken älskade det.
I mitten av 1930-talet uteblev George Gershwins framgångar som musikalkompositör när Let ’Em Eat Cake (1933) och Pardon my English (1933) floppade. Två år senare blev inte heller Porgy and Bess, som han hade trott så mycket på och talat så självsäkert om med pressen, den framgång han hade hoppats. Kanske svek det grundmurade självförtroendet nu och det minskade inflödet av pengar var också ett bekymmer. Många vittnar om att Gershwin verkade plågad under sina sista fem år. Hollywood och filmmusik blev hans nya sätt att få in pengar. Inom filmindustrin var arbetssättet ett annat och det passade inte Gershwin.
Han jobbade som bäst i nära samarbete med produktionsteamen på Broadway när det var bråttom. Där fick han möta musikerna under repetitionsarbetet så att han kunde fortsätta slipa och ändra musiken ända fram till och kanske efter premiären. I Hollywood fick han lämna ifrån sig sitt arbete utan att ha kontakt med musikerna. Sen hände ingenting förrän det färdiga resultatet gick upp på biograferna och då var kanske hälften av hans musik struken utan att han ens fått reda på det.
Under denna tid av vantrivsel talade Gershwin med sina vänner om att han borde gifta sig. Han hade givetvis haft många tillfällen att göra det tidigare under sitt liv, populär som han var. Men det verkar som om George Gershwin aldrig på allvar var intresserad av kvinnor på ett romantiskt sätt. Antingen hade han andra preferenser eller också hade han aldrig brytt sig om att förstå hur en kvinna fungerar.
Rosamond Walling Tirana var en av dem som fanns vid hans sida i flera år men som han aldrig friade till. Hennes minnen av hans uppvaktning var att han tyckte hon var bra för ”hans matsmältning”, hans vänner tyckte om henne, om hon klädde sig lite prydligare och inte hade så slitna skor skulle hon kunna vara glamorös. Hennes klänningar var ”förfärliga” men om hon hjälpte honom köpa färg så skulle han kunna hjälpa henne köpa lagom långa kjolar. Enligt vissa källor hade han en 10-årig relation med tonsättaren Kay Swift (bilden ovan). Den gick i så fall delvis omlott med Rosamond och ledde inte heller till något frieri, trots att Kay skilde sig för hans skull.
Däremot hade Gershwin lätt att få och behålla kvinnliga vänner och kanske var det som vän Kay Swift var mest värdefull för honom. Med henne kunde han tala om musik och efter Gershwins död ägnade sig Swift åt arrangering och transkribering av hans musik och arbetade tillsammans med brodern Ira i flera projekt.
George Gershwin dog i Hollywood av en hjärntumör 1937 men det var New York och Broadway som sörjde honom. Vid hans minneskonsert på Lewisohn Stadium slogs alla publikrekord när 20 000 sörjande människor tog sig dit.
TEXT: KATARINA A KARLSSON
