”Måttfulla och kyska harmonier bör tillåtas. Ljuv, förkvinnligande musik använder den ohederliga konsten att låta rösten vibrera och leder till ett lättjefullt liv. Detta bör avlägsnas från våra starka och djärva tankar. Kromatiska harmonier ska lämnas åt de oblygt fräcka, till den blomkrönta, horaktiga musiken.”
Dundrade den engelske politiske skribenten William Prynne 1634. När puritanerna några år senare tog över makten stängdes alla teatrar och orkestrarna avskedades. Shakespeares och John Dowlands kolleger blev arbetslösa, och London förlorade kanske för alltid positionen som Europas kulturhuvudstad.
”En riktig karl hugger av sig vilken tå han vill!” Det blev skogshuggarens svar när den förvånade läkaren undrade hur han burit sig åt för att hugga av mittentån. Sista exemplet kommer från svenskt, tidigt 1900-tal. Därmed hoppas jag ha övertygat er om att vad som är kvinnligt respektive manligt i högsta grad är något människor själva bestämmer och beror av tid och plats. Här finns inga absoluta sanningar. För att citera den amerikanska filosofen Judith Butler (bilden nedan) ”kön är socialt konstruerat”.
För den som eventuellt sätter vinet i vrångstrupen vid orden ”socialt konstruerat” betyder det att hon förklarar de ovanstående långa exemplen med två ord. Tidseffektivt. Desto svårare då att förstå att en man som den fantastiske dirigeringsläraren Jorma Panula på allvar påstår att kvinnor enbart ska dirigera “kvinnlig” musik. Dit räknar han Debussy och Fauré medan Bruckner och Stravinsky bör lämnas till de manliga kollegerna. Det är en fråga om biologi, säger han.
Hur musiklivet präglas av mäns makt har Malena Ernman vittnat om. Så här svarade hon i en intervju med Malin Ros apropå den infekterade debatten om Kulturmannen som har förts i svensk press på sistone: “Den här debatten om Kulturmannen, varför tänker jag honom som dirigent?
– För att det ÄR dirigenten som är kulturmannen, man i maktposition som vill styra allt. Operan är oerhört konservativ, man tog ju hellre in kastratsångare än lät kvinnor sjunga. Det har blivit bättre, men fortfarande gubbar, gubbar, gubb-gubbgubbar, jag har svårt för det. Kvinnor ska sättas på plats och inte ta någon plats, kvinnor ska behaga.”
Andra, mindre framgångsrika sångerskor vågar inte säga ifrån av rädsla att få sina karriärer förstörda. De män med makt inom underhållningsbranschen som beter sig otillbörligt blir inte avslöjade förrän det är för sent, som de engelska BBC-profilerna Jimmy Savile och Stuart Hall som använt sin berömmelse för att utnyttja flickor under hela sina liv. En intervju med Barbara Hannigan, Göteborgs Symfonikers nya Artist in Residence, återges på ett annat ställe i detta nummer av Podiet.
Där berättar hon att som sångerska var hennes utseende visserligen i fokus, men det var först när hon började framträda som dirigent som hennes klädsel kommenterades av recensenter. Har en manlig dirigents klädsel någonsin kommenterats? Jo, faktiskt, jag minns en körkonsert i dansk kyrka på 1970-talet som dirigerades delvis i träskor, delvis barfota. Det nämndes av recensenten.
Dirigenten Vasilij Petrenko påstod nyligen att orkestrar reagerar bättre när de har en man framför sig, en söt flicka på podiet betyder att musikerna tänker på andra saker. Märker ni att i det här påståendet är de kvinnliga orkestermusikerna helt osynliggjorda? Vad de tänker på när de har en manlig dirigent framför sig tycks vara ovidkommande. Är det för att deras förmåga till självkontroll är så självklar att den inte behöver nämnas? Skulle deras tankar eventuellt vandra iväg till ”andra saker” förväntas det tydligen inte påverka deras musikaliska prestationer. Samtidigt förolämpar Petrenko samtliga manliga musiker. Han tror dem inte om att kunna spela, tänka och känna samtidigt. Det är samma antagande som tvingar kvinnor att svara på frågor om sin klädsel i rättegångar som handlar om sexuellt våld. Detta reducerar mannen till något de allra flesta män inte är.
Som forskare ser jag på sångtexter från 1600- talet. Skulle man låta dessa sångtexter definiera manlighet skulle män framstå som självömkande vrak. Men tack vare att även genusteori ingår i min forskning inser jag att detta är en konstruktion, alla män hotar inte att ta livet av sig och beskyller kvinnor för hånfullhet och grymhet. En stor del av samtidsdebatten tar dock avstånd från genusteori. Petrenko menar på allvar att män tappar stråken och omdömet vid åsynen av en bit hud. Genom att inte nämna kvinnliga musiker som en del av orkestern antyder han att kvinnliga musiker är måttfulla, kontrollerade och effektiva. Eller menar han rentav att orkestern är manlig oavsett om den består av män och kvinnor? En intressant tanke, men Petrenko är nog inte riktigt så queer att han vill konstruera helt nya könsbegrepp.
Män har alltid haft första tjing på definitionen av kvinnligt och manligt. Låt oss återvända till 1600-talet. Återigen är förhållandet det motsatta, kvinnorna ansågs okontrollerade, männen däremot kunde stålsätta sig. Eftersom kvinnlighet var förknippat med kropp och sexualitet kunde kvinnorna inte försvara sig mot magi och själve den lede. Det var därför häxprocesserna framför allt riktade sig mot kvinnor. Det var kvinnorna som brann på häxbålen, dömda och ditförda av de logiska männen.
Jag vet att flera av er som läst så här långt suckar och tycker det är jobbigt. Dessa frågor hugger oss i veka livet. De går som svärd genom våra kärleksliv, de skiljer mödrar från söner. Och säkert kommer någon att reta sig på idén om kön som socialt konstruerat och mena att de biologiska skillnader som finns ändå måste betyda något.
Men ska vi för evigt låta andra bestämma vad dessa skillnader betyder och vilka vi är? Vad som är passande för den ena och den andra måste vi själva få avgöra. Dirigering har lika lite med manlighet att göra som kakbakning eller kvantfysik.
Text: Katarina A Karlsson – journalist, sångerska och forskare och leder för närvande det treåriga projektet Det ”essentiellt” feminina – en kartläggning genom konstnärlig praktik av det feminina territorium som den tidigmoderna musiken erbjuder. Genomförs med stöd av Vetenskapsrådet.
