Rösten var på samma gång mörk och klar. Mörk som i sammetsbrun, och klar som i självklar. Två år tidigare hade han uppmärksammats för sin roll i Daniel Börtz’ Backanterna, regisserad av Ingmar Bergman. Mattei var ändå i början av sin fantastiska karriär, men när jag går tillbaka och lyssnar hör jag hur färdig han var redan då.
När Peter Mattei nu kommer till Göteborg två gånger under hösten är det en världsstjärna vi talar om, och då är det inte bara hans röst utan hela hans person som har tagits i bruk under en lång rad år. För när man läser om honom är det ofta hans skådespelartalang, scennärvaro eller utseende som förbluffar recensenterna. Och rösten, ja, den kommenteras förstås också. Så här skrev The Observer om hans Don Giovanni:
”Hans lyriska klang är mogen och smörig, smältande ljuv i förföriska ögonblick som serenaden Deh, vieni alla finestra* med ett självklart, naturligt legato.”
Fast detta betyder inte att Peter Mattei alltid sjunger vackert, han gör det som rollen kräver. The Observer fortsätter:
”Han kan vända på en femöring och morra åt sina fiender eller vråla av smärta i helvetesscenen med rop som tar honom ända till den punkt där man inte vet om det är sång eller inte.”
Foto: A Nilsson, Norrlandsoperan
Det var med Mozarts operor Peter Mattei lade världen för sina fötter till att börja med; som greve Almaviva i Figaros bröllop och titelrollen i Don Giovanni. Men den roll han gärna förknippas med på Metropolitan i New York är Figaro i Rossinis Barberaren i Sevilla, där recensenter gärna kommenterar hans längd och utseende. Med sina 193 cm dominerar han scenen totalt… det vill säga om det behövs. Han kan också göra precis tvärtom.
Vi var många som fick våra hjärtan hopsnörda när han gestaltade den mobbade och utsatte Billy Budd här på Göteborgsoperan 2013. Alla dessa roller är svåra. Det är män som är självsäkra eller livrädda, maktfullkomliga men störtas, komiska, förföriska och djupt mänskliga. Och just det mänskliga är Mattei suverän på att få fram. För det är inte lätt att vara skådespelare och sångare samtidigt. En sångare kan ha en eftersatt skådespelarutbildning, eftersom det som avgör om man får jobb till syvende och sist ändå är rösten. En sångare ska kunna överrösta en symfoniorkester utan mikrofon och till på köpet vackert. Att åstadkomma den extrema röstvolymen är en atletisk prestation. Men detta gör Peter Mattei med ett lika sorglöst kroppsspråk som en åttaåring på Liseberg. Och det är hans avspända närvaro eller kroppslighet som återkommer när man läser om honom.
En amerikansk recensent skriver till och med att han gärna hade sluppit de övriga rollkaraktärerna i Don Giovanni, de var bara distraherande. Det är förstås inte bara recensenter och publik som blir förtjusta, även stipendienämnder och såna som delar ut pris, titlar, medaljer och hedersdoktorat.
Peter Mattei vet själv hur han åstadkommer sin scennärvaro. I en intervju 2007 berättar han att det är rollkaraktärens kroppsspråk som är nyckeln. Först gör han sin läxa, det vill säga läser på om rollen för känna in hur människan han ska gestalta använder och bor i sin kropp. Sedan går resten av sig själv. Kroppen talar om hur karaktären känner, agerar och låter.
Peter Mattei har alltså blivit expert på de mångbottnade karaktärer som Mozart skapade, men Amfortas i Wagners Parsifal, rollen som Mattei spelade våren 2018 i Paris och Wien, är inte heller endimensionell. Amfortas har kronisk smärta och blöder sig rakt igenom hela operan som tar fem och en halv timme. Visserligen har han paus i två och en halv timme.
”Jag skulle hinna ut en sväng på stan, men så har jag ju sminket och skulle väl skrämma ihjäl folk.”
Något annat han skulle hinna med under sin paus är att sjunga Mendelssohns oratorium Elias, 8 och 9 november, som han kommer att ta sig an här i Göteborg. Verket tar två timmar och 19 minuter, vilket ansågs väldigt långt när det var nytt. Jag har för mig att Georg Bernard Shaw sa att han hellre talade i två timmar med en söndagsskolefröken än lyssnade igenom Elias en gång till. Och för övrigt fanns det säkert oerhört trevliga söndagsskolefröknar på den tiden. Oratoriet Elias med en skådespelartalang som Mattei i titelrollen blir något annat. Medan Mendelssohn skrev oratoriet var han på jakt efter ett operalibretto och det finns en hel del opera även i Elias.
Peter Mattei sjunger även Schuberts Winterreise i kammarkonsert den 23 september. Det är 24 sånger som lockat otaliga sångare och är en utmaning på alla plan. Framför allt hur man som sångare knäcker nöten att börja i total förtvivlan och sen bli ledsnare och ledsnare. Min favorit är den finske basen Martti Talvela som blir så ledsen att han blir arg, och det kommer att bli en fröjd att se och höra hur Peter Mattei löser detta. För så är det, den ultimata upplevelsen är aldrig en inspelning, inget kan slå att vara där när konst skapas.
Framöver återvänder Peter Mattei till Metropolitan och Wiener Staatsoper och det är återigen med titelrollen i Don Giovanni. En roll han spelat så många gånger att det hade kunnat bli slentrian om han inte haft sitt inre krav på sanning hela tiden. ”Jag har en radar mot fejk”, har han sagt. Kanske är det skälet till att han är så populär hos publiken? 2009 såldes biljetterna till hans egen operafestival i Luleå slut på 23 minuter.
*Aria i Mozarts Don Giovanni
Text: Katarina A Karlsson
