Nina Söderberg har bara bott i sin lägenhet i två dagar, det tyder flyttkartongerna på. Men den rektangulära spegeln förstorar den smala hallen, Tiffanylampan är på plats och krukväxterna står på fönsterbrädan. I en hylla i köket syns pinnsmala färgglada modeteckningar i miniformat, signerade Clara Garde, kollega i Göteborgs Symfoniker (se Podiet nr 4 2023-2024). Ett paket välling på köksbänken skvallrar om att här bor det också ett barn.
Tjugo veckor in i graviditeten, 2022, sökte Nina Söderberg tjänsten i andraviolinstämman i Göteborgs Symfoniker.
– Jag hade vikarierat i Symfonikerna och provspelat flera gånger. Inför den här satt jag i en massagestol under två timmar. Izabel hickade en del i magen när jag gick in och spelade Brahms violinkonsert bakom en skärm. Jag hade längtat så länge efter att få spela med Göteborgs Symfoniker; hela min familj bor här.
Att göra sitt allra bästa i en pressad situation kräver sin kvinna. Läget blev ännu mer tillspetsat under natten som följde, hon fick åka akut till sjukhuset. Men det var inte dottern som ville ut, det var istället en akut gallstensattack med fruktansvärda smärtor.
Var dramat nog för Nina Söderberg, när hon nu hade säkrat sin plats bland andraviolinerna? Nej, hon ville vidare och anta ännu prövning. En tjänst i förstastämman var utannonserad, två veckor före dotterns födelse provspelade hon igen och kom till final.
Före anställningen i Göteborgs Symfoniker satt hon i förstastämman i Norrköpings Symfoniorkester under sju år.
– Vi gjorde mycket roligt, som att spela in Allan Petterssons 17 symfonier. Noterna var skrivna för hand, de höga tonerna hade en massa hjälplinjer, de var så svåra att läsa. Det kändes som att klättra på Mount Everest under en hel symfoni! Trombonisten och dirigenten Christian Lindberg var ofta solist med oss. Särskilt minnesvärt var när han dirigerade oss på Musikverein i Wien i Allan Petterssons sjunde symfoni. Jag trivdes så bra under de åren, men längtade ändå till Göteborg.
Den lilla tvåan ligger en våning upp i ett landshövdingehus byggt under den nationalromantiska eran. Vanligtvis förvarar hon sin fiol på Konserthuset, men nu vilar den på sängen i hennes sovrum. De sirliga bokstäverna på etiketten skymtar genom ett av f-hålen, instrumentmakaren hette Ægedius Kloz (1733-1805).
Klozfamiljens hantverk kan spåras tillbaka till 1600-talet, Matthias Kloz grundade verkstaden i Mittenwald i Bayern. Den låg vid foten av Alperna, med god tillgång på trä från skogarna intill. Mittenwald blev ett viktigt centrum för den tyska violintillverkningen. Traditionen gick vidare till sonen Sebastian och vidare till tre av hans söner. Ægedius var den skickligaste av dem.
– Många fioler har falska etiketter med namnet Kloz inuti, vissa med usel kvalitet. Men den här är värderad av en instrumentmakare och bedömd som äkta. Det jag gillar mest är att den klingar så fint högt uppe på A- och D-strängen.
Nina Söderberg är född i Norrköping, efter henne kom syskonen Ole, Tom och Mimmi. I familjen har musiken alltid varit självklar. Båda föräldrarna undervisade enligt suzukimetoden, mamma Ulla-Britt på viola och pappa Harald Söderberg på gitarr. Metoden innebär att barnen får börja tidigt med musik, härma på samma sätt som när man lär sig ett nytt språk.
– Min mamma brukar säga att jag var två år och tio månader när jag började och inte tre år, jag var väl hennes försökskanin. Min första fiollärare var Päivikki Wirkkala Malmqvist. Hon var så betydelsefull för mig.
Under uppväxten var det självklart att delta i suzuki-och folkmusikläger runt om i Östergötland.
– Vi träffades under en vecka och spelade tillsammans, i pauserna badade vi. På folkmusiklägren låg flera små stugor på området, i var och en satt en gumma eller gubbe och lärde ut låtar. De var nog inte särskilt gamla, då var ju alla som var över tjugo urgamla. På kvällarna hade vi konserter, det var så kul.
Familjen flyttade från Norrköping till Stavanger där mamma och pappa startade upp Norsk Suzukiforbund. Några år senare gick flyttlasset till Göteborg, hon började i Brunnsbo musikklasser med Kerstin Ricklund som lärare. Det allra roligaste var flickkören för legendariska Anne Johansson. Vid sidan om skolan studerade hon fiol för Marja Inkinen och Milan Vitek.
Efter nian gick hon på musikkonservatoriet i Falun i två år för Gunnar Crantz och så vidare till grundutbildning och examen vid Högskolan för Scen och Musik i Göteborg, återigen för Marja Inkinen, nu kollega i orkestern.
Men Nina Söderberg ville vidare och reste till USA för att studera vid ett Community College i Oberling, Ohio.
– Det var en liten stad med ett privat jättecollege. Jag fick stipendium för att studera engelska och annat och fortsatte med privatlektioner för Milan Vitek. Efter det fortsatte jag för Milan i två år och fick ett Performance Diploma. Vi spelade bland annat Mahlers etta på Walt Disney Hall i Los Angeles då jag var alternerande konsertmästare. Det var roligt och så lärorikt.
Så ställdes siktet in på violinstudier för Per Enoksson på Edsbergs Slott i Stockholm, en del av Kungliga Musikhögskolan. Tonvikten låg på kammarmusik.
– Efter ett år där visste jag inte riktigt vad jag ville med mitt musicerande. Mamma tipsade om jobbet som lärare i fiol i norra Tanzania på Internationella skolan i Arusha. Jag avbröt mina studier på Edsberg och åkte ner.
På skolan undervisade hon barn, 3 till 15 år, i välbärgade amerikanska, tyska och holländska familjer. Men de som fångade hennes hjärta var gratiseleverna på lördagarna från byarna runt Arusha.
– Jag hade en egen chaufför, Sanaane, det är nödvändigt om man ska kunna ta sig fram där. Han, hans fru Giselle och deras två pojkar blev som en ny familj, hjälpte mig när jag kände mig utanför och vilsen. Jag hade en av pojkarna, Colins, han tyckte att det var så spännande att lära sig, mamman var alltid med på lektionerna. De bodde i ett skjul, en kontrast mot hur de andra familjerna levde.
I 15 år hjälpte hon familjen med pengar till Colins utbildning, fram till hans 18-årsdag.
Efter ett år i Tanzania var hon redo för fortsatta studier på Edsberg. Efter examen följde frilansande i bland annat Göteborgs Symfoniker, barockensembler och jobb med en flöjtkvartett.
– Jag älskar kammarmusik, i det lilla formatet måste man lyssna och härma varandras klang. Och så blir man goda vänner på köpet.
Hon pillar på sordinen, den liknar en ring med glittrande stenar där den sitter nära stallet på fiolen.
– Vad som än händer i livet, så har jag alltid min fiol, säger hon och nickar eftertänksamt.
Text Ulla M Andersson
Foto Ola Kjelbye
