Framgångsrika människor vet hur man bevarar sitt minne: det är byggnader, stiftelser och donationer som gäller. Kanske en runsten i Rök, en triumfbåge i Paris eller rentav ett internationellt pris inom vetenskap och litteratur i Stockholm.
Längtan att få överleva sin död tycks locka många själar. Välgörenhet har spelat en viktig roll i dessa sammanhang, vilket särskilt gäller förra sekelskiftets Göteborg. Här fanns en liberal anda där man trodde på kulturen som en samhällsutvecklande faktor. De sköna konsterna och de fina affärerna gick hand i hand. Martin Fritz skriver i den intressanta boken Musiken på Heden (medförfattare Jan Ling) hur handel, bankväsende och industri fullkomligt exploderade i början av 1900-talet. En mindre samling aktörer hade både den politiska och den ekonomiska makten.
Eftersom stadens skatteintäkter hölls låga av makteliten fick välgörenheten täcka delar av de fattigas behov, exempelvis bostäder och sjukvård. Samtidigt hade borgerskapet ett starkt kulturintresse där konst, poesi och musik var en viktig del i det sociala umgänget. Det var dessa faktorer som fick social och kulturell välgörenhet att blomstra.
I Göteborg med omnejd finns minnet av familjen Dickson kvar i flera lokala monument: Dicksonska palatset mittemot Trädgårdsföreningen, Dicksonska folkbiblioteket i Haga, Tjolöholms slott och flera andra byggnader samt fonder och stipendier. De vittnar alla om familjens ekonomiska framgångar från 1800-talet fram till 1900-talets första decennier. Familjen Dickson spelade en viktig roll på flera områden, inte minst när det gäller Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Konserthus.
Plaketten med sitt korta budskap sitter där tydlig och karakteristisk i foajén i Göteborgs Konserthus, men så ofta går vi förbi att den för många av oss blivit en del av väggen, osynlig, ett anonymt inventarium liksom den diskreta byst i mörk brons som står en bit därifrån. Här nämns den donation av Caroline Wijk till minne av sonen Olof Wijk som gjorde det möjligt att bygga Göteborgs Konserthus. Utan hennes pengar hade huset kanske byggts vid en annan tidpunkt, sett helt annorlunda ut och varit placerat någon annanstans i stan.
Av Caroline Wijk, född Dickson (1846-1918) finns ett antal fotografier bevarade, ett ansikte som utstrålar både beslutsamhet och medkänsla, samt brevsamlingar som kanske kan ge oss en bild av hur hon var som människa. Den lilla offentliga dokumentationen utgörs mest av fakta, släktskap, årtal och något av den verksamhet hon bedrev.
Kvinnan stod i skuggan av mannen – herrar framgångsrika inom handel, affärsverksamhet och politik bestods däremot med ståtliga statyer, ordnar, utmärkelser, minnesskrifter… En av dessa tillägnades Hjalmar Wijk, son till Caroline och maken Olof Wijk d y. Här beskrivs modern kortfattat: ”I intelligens och världserfarenhet sin makes jämlike… elegant och intensiv.
Hon föddes i London och växte upp i föräldrarnas ståtliga Överås på Danska vägen, en byggnad som står kvar i all sin vita prakt. Hennes utbildning i England färgades av puritanismen, en kristen riktning som förespråkade ett anspråkslöst och enkelt liv, samtidigt som hon fängslades av konsterna och drogs mot ett humanistiskt ideal. Giftermålet med Olof Wijk d y – framgångsrik affärsman, politiker, riksdagens talman och nära vän till Oskar II – skedde i Örgryte gamla kyrka den 8 september 1870.
Caroline Wijk älskade uppenbarligen litteratur, konst och musik: ”Den betydande förmögenhet Caroline Dickson förde i boet, gav henne möjligheter att utöva en omfattande filantropisk verksamhet.” Paret bodde i det palatslika hem vid Lilla torget som i dag bland annat huserar Fiskekrogen. Efter några år hade familjen utökats och bestod av hustru, man, tre barn och farmor Hilda. Den senare var en stark personlighet som i sin ungdom uppvaktats av Esaias Tegnér. Hon lär ha inspirerat hans dikter Erotik och Varningen.
Tegnér avvisades men de förblev vänner. Man kan förstå att poeten blev förälskad: ”Hilda var en intelligent och fint bildad dam, med smak och säkert omdöme, och därigenom, liksom genom sin skönhet, älskvärdhet och intresse för litteraturen kom hon i vänskapliga förbindelser med flera av den tidens stormän på olika områden.” (C R A Fredberg, Det gamla Göteborg).
Livets lyckliga skeden följdes senare av sorg för Caroline Wijk. Äldste sonen Olof (född 1874) avled 1896 i mässlingen som på den tiden var en dödlig sjukdom. Föräldrarna var otröstliga. 1901 avled maken efter en tids vacklande hälsa. Hur livet gestaltade sig för henne de kommande decennierna vet vi som sagt inte så mycket om.
Kulturen verkar dock ha varit en viktig del av hennes liv: hon var mecenat till unga konstnärer och hade en fin konstsamling. Var hon med när Villa Överås. Olof Wijk dy, Caroline Wijks make. Göteborgs Symfonikers verksamhet inleddes 1905? Jodå – hon hade åtta aktier av 100 (totalt kapital 104 000 kr) – i det bolag som byggde Konserthuset på Heden och som sedan donerades till staden.
Därmed var hon efter Carnegie & Co (20 aktier), Carl Wijks sterbhus (10 aktier) och Hermann Mannheimer (10 aktier) bolagets fjärde största delägare. Grundplåten till orkesterföreningens hela verksamhet kom från en donation av makarna Fürstenberg, berömda kultur- och samhällsmecenater vars testamenten gav 360 000 kr till bildandet av en orkesterverksamhet.
Konserthuset på Heden var tänkt som provisoriskt, därför diskuterades under 1910-talet planer på ett permanent konserthus. 1915, under planeringen inför den stora Jubileumsutställningen i Göteborg 1921 (som försenades till 1923), förordade Götaplatsberedningen att utställningen skulle förläggas vid Götaplatsen och även ge utrymme för permanenta byggnader för allmän verksamhet. I ytterligare en skrivelse daterad den 11 maj 1916 föreslår man Götaplatsen för ”ett nytt, staden värdigt konserthus”.
Och som av en händelse skickar Carolin Wijk samma dag ett donationsbrev till stadsfullmäktige: ”Den konsertbyggnad, inom hvilken Göteborgs Orkesterförening, under en följd af år utvecklat sin vackra och fruktbärande verksamhet, erhöll som bekant, en helt provisorisk karaktär och var afsedd att begagnas under en jämförelsevis begränsad tid. Frågan om dess ersättande med en annan och permanent byggnad blir snart aktuell. Tiden att förbereda en nybyggnad synes därför nu vara inne. För att möjliggöra förverkligandet af detta önskemål, erbjuder jag mig att till Göteborgs stad öfverlämna ett belopp av 700 000 kronor att användas till uppförandet och inredning af ett nytt konserthus.”
Ett på den tiden svindlande belopp! Kanske kände hon att tiden var mogen för överlämnandet av denna gåva, hon skulle snart fylla 70 år. Två år senare avled hon.
Säkerligen finns det i stadens arkiv handlingar där man kan följa diskussioner och förslag som ledde fram till detta beslut och dess smidiga lösning, och säkert var samma familjer och beslutsfattare med i stadsfullmäktige som i orkesterföreningen. Carolines son Hjalmar var riksdagsman 1906-1914 samt 1918-1921 (och tillbringade vintrarna i Stockholm) och var från 1915 kommunalpolitiker i Göteborg. I hemstaden var han också ledamot i orkesterföreningens styrelse vilket öppnade vägen för en intern överenskommelse med modern – detta ordnar vi inom familjen! Både Caroline och Hjalmar bodde i familjehuset vid Lilla torget där sonen regelbundet samlade en intim vänkrets som 1905-1925 stimulerade Göteborgs kulturliv.
Så Caroline Wijks donation låg och väntade på att bli investerad i ett nytt konserthus. Som alla vet var dock träbyggnaden på Heden en funktionell och slitstark konstruktion som överlevde längre än någon kunde anat – tills branden tog den 1928.
Det var först därefter som planering, projektering och uppförande av det nya Konserthuset på Götaplatsen kunde genomföras, med invigning 1935. Då var Caroline Wijk död sedan många år.
Vid tiden för donationen till Konserthuset manifesterades hennes samhällsengagemang också i ett sjuksköterskehem som hon finansierade och lät bygga på Vasa kyrkogata nr 5. Uppslaget till detta fick Caroline Wijk när hennes kokerska blev sjuk och sågs om av en sjuksyster som kom från sjuksköterskebyrån, den tidens inrättning för hembesök.
Här bodde sjuksystrarna tillsammans och hade inte mycket mer än en säng och en garderob till förfogande. På Caroline Wijks sjuksköterskehem fick de eget rum och pension där mat, tvätt och städning ingick. I ett vackert samlingsrum kunde de umgås och koppla av, ägna sig åt handarbete, högläsning och musik samt lyssna på föredrag. De fick helt enkelt ett värdigare liv.
Hennes donationer till musiken har göteborgare i flera generationer haft anledning att vara tacksamma för – Göteborgs Konserthus är internationellt berömt för sin formgivning och sin akustik och fyller sin uppgift med dagens eminenta orkester förträffligt.
Hennes kusiner Axel och Oscar ägde teplantager på Ceylon och en senare ättling drev en importfirma för te i Stockholm – teet tjänade både pengar och dracks i de dicksonska hemmen. Caroline Wijk upprätthöll den engelska traditionen med eftermiddagste och visste vad hon föredrog: klassiskt, smakrikt Ceylon-te utan kryddor eller smaktillsatser. Så ägna Caroline Wijk en tanke nästa gång ni dricker te med några vänner och lyssnar på Göteborgs Symfoniker – på cd eller gsoplay.se. Det kommer att bli en fin upplevelse.
Läs mer om denna spännande tid i Musiken på Heden (Martin Fritz & Jan Ling, Warne förlag, 2014) samt Handel och Bacchus eller Händel och Bach? (Anders Carlsson, Tre böcker 1996).
Text: Stefan Nävermyr
