Rösten hade hon tidigt, men beslutet att bli operasångare fattade hon förhållandevis sent. 2014 fick hon sin examen från Operahögskolan i Köpenhamn, året därpå sitt internationella genombrott. Sedan dess har den norska stjärnsopranen Lise Davidsen, kallad en ny Birgit Nilsson, sjungit operarepertoarens största roller – inte minst Wagner – på scener som Metropolitan Opera, Royal Opera House Covent Garden, Teatro Alla Scala Milano, Bayerische Staatsoper, Wiener Staatsoper och festivalerna i Aix-en-Provence, Bayreuth och Glyndebourne.
När hon 2020 sjöng Leonore i Beethovens Fidelio på Royal Opera House utbrast dirigenten Antonio Pappano om hennes röst att den är ”en på miljonen”.
Tack vare sitt omfattande röstregister och sin omisskännligt skimrande, kraftfulla klang har Lise Davidsen mottagit några av den klassiska musikvärldens främsta priser och utmärkelser. 2021 utnämndes hon till Årets operasångerska vid International Opera Awards. I september i år framträdde hon vid finalen av festivalen BBC Proms, Last Night of the Proms, i Royal Albert Hall i London. 
När hon i december gästar Göteborgs Symfoniker under ledning av dirigent Christian Eggen i en personlig julkonsert är det första gången hon kommer till Göteborg. Vid konserten bjuder hon på ett musikaliskt pärlband av julklassiker varvat med berättelser ur sitt liv. I en intervju för Podiet berättar hon mer om sin väg från uppväxten i norska Stokke till världens största operahus, om kärleken till scenen och om vad hon ser mest fram emot med att sjunga i Göteborg.
Hur kom det sig att du valde musiken?
– Jag såg min första opera som 20-åring under ett studiebesök med Griegakademiet i Bergen, så jag kom ganska sent in i operavärlden. Men jag började sjunga och spela gitarr när jag var 15 och upptäckte snabbt att jag tyckte väldigt mycket om det. När jag sjöng kändes det som att jag hittade min egen lilla värld. Och så tänkte jag att jag skulle försöka öva och lära mig så mycket som möjligt, och bli så bra jag kunde bli. Det var först i Danmark under mina masterstudier som jag började tänka att jag ville leva på musiken. Jag trodde inte att det skulle gå eller att jag kunde, men jag sa till mig själv att jag skulle göra allt för att lyckas. För att jag verkligen älskar att vara på scenen.
Till en början sjöng du barock – hur kom du in på opera?
– Det var min sånglärare på operahögskolan i Köpenhamn, Susanna Eken, som jag kom till efter mina kandidatstudier, som sa att jag var sopran och inte mezzosopran, och att jag nog skulle passa bättre i den repertoar jag nu ägnar mig åt. Det var en stor övergång för mig mentalt, men vokalt blev det snarare en vidareutveckling, och förstås en ny värld av repertoar att kliva in i.
Lise Davidsen har på kort tid kommit att bli en av vår tids främsta uttolkare av Wagner. Men hon sjunger också romanser och sånger. Förra året utsågs hennes Grieg-album inspelat tillsammans med pianisten Leif Ove Andsnes till ”Årets inspelning” av sajten Presto Music. I motiveringen stod bland annat att ”Davidsen må vara ämnad för Isolde och Brünnhilde, men hon är också kapabel till extraordinär finkänslighet när hon målar på en mindre duk”.
Kan du beskriva skillnaderna och likheterna mellan att sjunga sånger respektive opera?
– Jag tänker alltid ”vad vill den här sången eller den här rollen” när jag tar mig an ett nytt stycke. Och så jobbar jag med vad som står i musiken, och förstås med den orkester eller den pianist jag sjunger tillsammans med. Jag vill alltid arbeta för att få fram de färger och detaljer musiken kräver av mig, men i slutändan är det nog ändå inte så stor skillnad vokalt. Oavsett om man sjunger en roll i en hel opera eller gör en hel recital är det krävande. Sedan är ju formatet större i opera än i romanser, och mer intimt om jag bara sjunger till ackompanjemang av piano. Kanske krävs det också lite mer uthållighet i opera.
Spontant kan man tänka att det är lättare med ”den mindre duken” än med opera – vilka utmaningar finns i det intima formatet?
– Vokalt kan det kanske vara lättare att sjunga för 500 personer än 1500, men det krävs ett enormt fokus när man står ensam med en flygel på scenen. På ett sätt är det mer ”naket”. Men för mig är det krävande med de små detaljerna såväl som med de stora linjerna.
Med julkonserterna med Göteborgs Symfoniker gästar du Göteborg för första gången. Vad är din relation till staden?
– Jag har ingen direkt relation till Göteborg faktiskt, så jag gläder mig oerhört mycket åt konserten men också åt att få uppleva staden.
Vilken musik står på programmet?
– Det blir både norska och svenska julklassiker. Som Jul, jul strålande jul, O helga natt och Mitt hjerte alltid vanker. Men också några engelska och tyska sånger som jag förknippar med klassisk musik och jul.
Är det något du gläder dig särskilt mycket åt att sjunga?
– Jag ser fram emot att sjunga Hugo Wolfs sång om det sovande Jesusbarnet. Jag gläder mig även väldigt mycket åt O helga natt, som jag sjöng varje julafton i kyrkan där jag växte upp under tio års tid, från att jag var i 17-årsåldern till ungefär 27.
Text Hedvig Ljungar
Foto Fredrik Arff
