Jag hade lanserat min idé om en regional ungdomssymfoniorkester hos Musik i Väst och det var stödet därifrån som fick projektet att lyfta. Upplägget var enkelt: två intensiva rephelger (eat-sleep-play) med en ledig helg emellan för att öva hemma. Sedan premiär på andra söndagen och tre dagars turné i regionen med skolkonserter på dagen och offentliga konserter på kvällen.
För en ungdomsorkester med ambitioner att spela ”vuxen repertoar” är det otroligt viktigt att ha bra coacher som kan leda effektiva stämrep – det är nämligen här de flesta tekniska problem måste lösas, inte på tutti-repet. Från dag ett var det främst Göteborgs Symfonikers skickliga musiker som ställde upp mot ett modest arvode och gjorde skillnad.
På första morgonen på Tånga hed mötte jag Urban Claesson stapplandes genom den djupa snön mot replokalen – han såg långt ifrån glad ut – men tre timmar senare strålade soloklarinettisten och ropade ”Det här kan bli bra, serru”. Det fanns en riktig pionjärsanda i det hela när vi spelade upp till tio konserter på fyra dagar, kors och tvärs över hela regionen. Förutom mig var det endast två vuxna med: producenten Anita Cederroth och teknikern Anders Rapp och alla hjälpte till att bygga och riva scenen i rekordfart för att hinna till nästa spelning.
Det tog fem år att etablera orkestern och bygga upp den till full styrka på 70-80 musiker. Från början var det jag själv som presenterade skolkonserterna och jag gillade utmaningen att få en ung, oinitierad publik att njuta av den musiken vi älskar. Ibland lyckades vi ganska bra – som när Sara Trobäck och Claes Gunnarsson spelade Brahms dubbelkonsert och kunde trollbinda 500 tonåringar i Grästorp. Men ofta märkte jag att en del av publiken tappade intresse ganska snart och jag ville hitta ett sätt att nå även dem. Jag kom på lösningen nästan på slump när jag lät en vitsig kontrabasist förklara lite om ett stycke, och märkte att ungdomarna i publiken hajade till direkt. Därefter började jag skriva manus för en grupp presentatörer från orkestern; och sista pusselbiten föll på plats när regissören Charlotta Sairio steg ombord.
Plötsligt fanns det ett coolt gäng av otroligt duktiga musiker på scenen som kunde ge klassisk musik ett sammanhang som lockade ”newbies” i publiken i stället för att stöta bort dem. Det ena gav det andra: vi upptäckte att våra skolprogram fungerade utmärkt som första delen av en kvällskonsert. Det blir en uppvärmning för publiken som är mottagligare för en stor symfoni när de har lärt känna orkestern först.
Det blev många konserter – över 300 om jag har räknat rätt, spelade av hundratals unga musikanter – över 800 kanske. Med många höjdpunkter: skolprogram som Beethoven på utflykt, Heja Sverige, Sibelius och sisu, och större verk som Stravinskijs Våroffer, en komplett Peer Gynt med unga skådespelare från Skara skolscen, Sjostakovitjs symfoni nr 13, och framför allt Mahlers andra symfoni, när orkestern matchades av en oemotståndlig ungdomskör.
Att få leda så mycket talang, energi och spelglädje under så lång tid har varit en oförglömlig upplevelse, och ett sant privilegium. Jag är mycket stolt över det som vi tillsammans har åstadkommit, oerhört och enormt tacksam till alla som har delat min vision och som har gjort det möjligt att realisera den. De är många så tre namn får stå som representanter: Anita Cederroth och kolleger på Musik i Väst, Petra Kloo och Vara konserthus, och sedan år 2000 teamet på Göteborgs Konserthus med producenten Cecilia Hilmerby i spetsen. Det återstår bara att önska min efterträdare Andreas Hanson och orkestern all tänkbar lycka i framtiden!
Kim Phipps
