Uppför trappor och genom prång, vinklar och vrår. Efter tre år som anställd i Göteborgs Symfoniker hittar Charlotta Grahn Wetter i Konserthuset lika bra som i sin egen ficka. Flera fiolfodral hänger över vänster och höger axel.
– Nu har jag en ledig vecka, konstnärlig förberedelsetid kallas den, en slags luft i systemet. Den kan användas till övning eller att spela med andra konstellationer som är betydelsefulla för den egna musikaliska utvecklingen.
Hon packar upp en skönhet från 1731, den har hon spelat på sedan hon vann Jan Wallanderpriset 2016 och studerade vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Ägare är Handelsbankens fond, Handelsbanken Classic Instrument, som grundades av tidigare vd:n och ordföranden Jan Wallander.
– Man söker till tävlingen under sina masterstudier och får använda ett instrument under åtta år. Det är svårt att veta i förväg hur man trivs med en fiol, men den här fastnade jag direkt för. Den har en vacker glittrande briljans på höjden och en mustighet i det djupare registret. Det är ovanligt, ofta är det antingen eller.
På bakstycket skapar det flammande lönnträets ränder en vacker kontrast till lockets kvistfria gran. Trots sin aktningsvärda ålder är den närmast helt utan skador. Färgen, med stråk av bärnsten och honung, kännetecknar violinmakaren Joannes Florianus Guidantus (1687–1760) alster. Bara 29 år gammal blev han utsedd till violinmakare åt Academia Filharmonica i Bologna, just som hans far hade varit.
– Jag vet inte mer än att den är inköpt i London och att en konsertmästare och en samlare har ägt den. Nu har åtta år redan gått och det är dags för mig att gå på jakt efter en ny kärlek.
Före 2016 hade hon en fransk fiol, en Gand Bernardel byggd 1878. Hon berättar att den inte passade hennes personlighet, därför sålde hon den till en kollega som trivs bättre med den.
Inifrån Stora salen hörs orkestern som förbereder sig inför veckans repetitioner. I massan av ljud märks ett sammelsurium av fioler och horn, kontrabasar och flöjter, alla spelar små trudelutter för sig själva. Efter ett kort uppehåll bryter det loss därinne; Anders Hillborgs stycke Sound Atlas sveper fram som vågor ut i foajén.
Charlotta Grahn Wetter är bland annat ledamot i barnprogramutskottet, spelar i Symfonikernas egen barockakademi och är styrelsemedlem i Göteborgs Kammarmusikförening.
– Det kan verka splittrat, men jag tycker att det är spännande att träffa kollegorna i olika sammanhang, att lära känna sin egen och andras drivkrafter. Att försöka förstå vad det är för människa man har framför sig.
Människointresset delar hon med pappa Lars, numera pensionerad socionom. Tidigare arbetade han med unga kriminella, försökte rädda dem som hängde på en tråd.
– Hans intresse för människan framför sig har påverkat mig mycket. Men det är mamma som är orsaken till att vi två systrar först började spela cello och sedan fiol. Hon spelade själv som ung, men tyckte inte att det var särskilt roligt. Så var hon på en suzukikonsert, blev helt tagen och bestämde att det här ska mina barn få göra.
Mamma Maria, förskollärare till yrket, fick sin dröm uppfylld när döttrarna började spela och hennes devis blev: ”Man äter sina morötter, man borstar sina tänder och man spelar sin fiol, varje dag”.
Läraren Eva Bogren, numera Belvelin, arbetade enligt suzukimetoden, där musiken lärs in på gehör i små steg. Målet är inte att barnen ska bli professionella, tanken är istället att de små med hjälp av musik ska utveckla sin personlighet.
I fiolfodralet har Charlotta Grahn Wetter ett foto på två lintottar; hon själv och storasyster Karin, på bilden spelar de cello. Hon själv skrattar och leker med stråken, medan den fem år äldre systern bredvid spelar koncentrerat med fokus.
– Vi spelade mycket tillsammans, en spelade melodin och den andra hittade på stämmor, det var som en kreativ verkstad. Det blev en annan dynamik när man var två. I tonåren var vi med i Evas grupp Scandinavian Strings och spelade flerstämmiga stycken. Det blev turnéer i Europa, men mest spektakulär var nog resan till Kina. Vi spelade på bordtennisstjärnan J-O Waldners bar och för kinesiska skolbarn som applåderade exakt synkade. Det var fascinerande!
Senare hjälpte läraren Lars Kvensler till med tekniken, då började tanken på att bli musiker gro. David Bergström, konsertmästare på Göteborgs-Operan, tog vid och lärde henne vikten av att våga ta ut svängarna.
Efter ett år på musikkonservatoriet i Falun och ett år på Norges Musikkhøgskole i Oslo, landade hon på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm för sju års studier. Lärare blev Henryk Kowalski.
– Han var sträng på det där öststatssättet som jag inte var van vid. Han krävde att man skulle göra precis som han sa, så man kom inte med egna idéer. Först var jag rädd för honom, men så småningom började jag lita på att han ville mig väl. När jag väl förstod det, sköt jag iväg som en raket.
Charlotta Grahn Wetter stryker en ljus hårslinga från ansiktet och rättar till sin bländvita skjorta.
I ett litet fodral ligger en mörkt skokrämsfärgad sextondelsfiol. Den tillhör familjesamlingen med fem små fioler, en i varje storlek.
– Min nyfikenhet på hur människor tänker och vad som driver dem, använder jag mig av i min fiolundervisning. Jag gillar att undervisa och vill utveckla det. Att se en liten barnhand som så småningom hittar greppet om fiolhalsen, det är fantastiskt.
Text: Ulla M Andersson
Foto: Ola Kjelbye
