– Det här borde vi göra med orkester! Det känns större på nåt sätt, som att jag hör orkestern därbakom, eller vad tycker du?
– Ja, precis! Jag har samma känsla. Det kanske är dags nu att köra fullt ut…
Esbjörns källare, juni 2008
Det är förmiddag tidigt i juni 2008. Vi är samlade i Esbjörns källare för rep inför stundande USA-turné. Esbjörn har skrivit ett knippe nya låtar som vi kollar in. Allt är som vanligt. Esbjörn vid flygeln, står och sitter om vartannat, funderar, spelar lite, sen bort till DAT-bandaren för att kolla att allt hamnar på tape så han kan skissa vidare när vi har åkt hem.
Dan, sittande bakom basen, lugn men på tå inför de nya låtarna. Vill hitta in i de nya kompositionerna, vill allt. Jag bakom trummorna, lyssnar, och lyssnar igen. Lyssnar när Esbjörn och Dan spelar igenom en låt, en passage. Brukar ofta göra så, låta dem hitta in i låten lite och sedan förhoppningsvis tillföra något som lyfter låten ytterligare, ett groove, en färg, vad som helst för låten, musiken. Allt för musiken. Vi. Vi tre.
Hur trött eller irriterad, hur bekymrad eller nere man än var, så när vi var där, i musiken, så brann vi. Allt var nu. Nu, eller mer än nu. Allt runt omkring försvann. Så var det. Vare sig det var i källaren hos Esbjörn eller inför 5000 personer på nån festival ute i världen. Vi tre, nu. I musiken.
Allt var som vanligt.
Vi repade vidare och sedan blev det lunch, oftast på ett matställe i grannskapet eller så traskade vi iväg till sushirestaurangen i Kärrtorps centrum. Esbjörn älskade sushi. Vi pratade vidare om musiken och möjligheten att jobba mer med orkester.
Två oxar och en otålig vädur
Den spontana känsla som jag uttryckte till Esbjörn fanns även i honom. Kanske inte så konstigt att vi
kände samma sak. Vi hade trots allt spelat ihop i mer än 30 år. Det var som om vi lärt oss prata ihop. Det var inte för inte som det kunde kännas rent telepatiskt att spela tillsammans. Senare också med Dan. Vi hann ändå med 15 år ihop som trio.
Efter en stund gick vi tillbaka. Dan och jag kände på oss när det var dags. Det var när Esbjörn började skruva på sig lite och titta menande på våra kaffekoppar som han tyckte hade varit urdruckna alldeles för länge. Han, alltid otålig, framåtdrivande, längtandes tillbaka till pianot och kompositionerna som behövde all tid, all omsorg.
Dan och jag, gärna sittandes någon minut extra. Kanske behövde vi det för att kunna ge all energi till Esbjörns låtar, till musiken. Vi skämtade mycket om det, att Dan och jag var två oxar bakom en otålig vädur, vilket vi faktiskt var, men när vi väl spelade var vi nog mer tjurar än oxar. Och det förstod Esbjörn mer och mer genom åren och lät oss hållas med våra kaffekoppar.
Sen, ner i källaren igen. Ny energi, ny musik. Ny eld.
Ett par timmar senare tillbaka i verkligheten. Vi skiljdes åt för att ägna oss åt de vanliga pappasysslorna. Hämta på dagis, fritis, hem och laga mat.
Allt var som vanligt. Några dagar senare var Esbjörn borta.
Inget var längre som vanligt.
Fem år senare
Det hade gått fem år. Fem år sen mitt sista samtal med Esbjörn. Om trion och nåt som lät större. Vi hade redan gjort några försök med stråkorkester. Esbjörn hade skrivit några arr, Dan också ett par stycken. På ett av dessa framträdanden var Hans Ek med och dirigerade. En ny bekantskap från Uppsala. Vi var i Istanbul. Vi hade otroligt kul och det kändes som att Hans hade samma inställning som oss, allt för musiken. Det kändes kul, spännande. Men kunde vi gå vidare till fullstor symfoniorkester?
2012 kontaktade vår manager Burkhard Hopper ett antal av de större festivalerna i Europa angående möjligheten och intresset för att framföra E.S.T.-musik med symfoniorkester. Eftersom det var något som vi redan diskuterat med Esbjörn kändes det rätt att gå vidare med tanken.
Istanbul Jazz Festival kom tillbaka och tyckte det var en fantastisk idé och ville gärna vara med och förverkliga den. North Sea Jazz Festival i Rotterdam hakade på, vilket var väldigt roligt, men vi kände också att det vore fantastiskt att få börja resan i Sverige och Stockholm, i Konserthuset där vi kände oss hemma. Vi blev oerhört glada när Konserthuset också tyckte att det borde vara världspremiär på hemmaplan.
Han älskade det symfoniska
Den första ingivelsen var att fråga Hans Ek om han ville vara med och förverkliga vår dröm om att få Esbjörns och trions musik att leva vidare i den klassiska – symfoniska – världen som vi visste att Esbjörn älskade. Vi blev väldigt glada när han sa ja!
Under de följande månaderna arbetade Hans intensivt med musiken och arrangemangen. Vi diskuterade och bollade lite idéer men Hans fick fria händer att ta sig an musiken, att hitta sin vinkel på den. Det blir oftast bäst på det sättet, att ge förtroende. Det blir också mer spännande för oss, för Dan och mig.
Att välja gästmusiker till ett sådant här projekt är både delikat och en ynnest. Det finns ju så oerhört många begåvade musikanter därute. Känslan är ju att vi vill bevara det lyriska och energin i trions musik men också tänja på vår egen uppfattning och bli överraskade. För Dans och min del har det också varit ett fantastiskt sätt att få träffa och spela med nya och helt briljanta musiker från hela världen.
Den norske pianisten Helge Lien är en förhållandevis ny bekantskap men en fantastisk sådan. Vi träffade honom första gången när vi uppförde detta program med Basels symfoniorkester i Stadtcasino Basel för två år sedan. Helge är en underbar pianist med ett lyriskt anslag i samma nordiska tradition som Esbjörn var en del av. Han har släppt ett flertal skivor i eget namn, bland annat med sin trio. Den senaste kom ut i år.
Marius Neset har varit med ett flertal gånger nu med E.S.T. Symphony vilket är otroligt kul. Han medverkar ju också på albumet med musiken. Om man är det minsta intresserad av jazz och dess utveckling de senaste åren så borde Marius namn dyka upp högst på listan. En gudabenådad saxofonist som låter som om Jan Garbarek och Michael Brecker hade fått en son.
Men mest låter han som sig själv, dessutom är Marius en fantastisk kompositör som man inte minst kan höra på hans senaste skiva Snowmelt där han samarbetar med London Sinfonietta. Downbeat har också valt ut honom som en av 25 musiker som kan komma att utforma framtidens jazz: ”En av jazzens mest spännande artister och en formidabel kompositör som eftersträvar sann originalitet i sin musik.
Det senaste svenska bidraget till E.S.T. Symphony-familjen är trumpetaren Magnus Broo. Ska bli oerhört kul att åter få spela med Magnus. Han behöver väl knappast någon närmare presentation för den svenska publiken. Numera är han kanske mest känd för att vara en del av den enormt framgångsrika norska gruppen Atomic men någon kanske också minns bandet Jazzfurniture från mitten på 1990-talet där förutom trion också Per ”Texas” Johansson, Fredrik Ljungkvist och Magnus Broo var medlemmar. Blir som sagt ett kärt återseende.
Väldigt roligt att Johan Lindström, Dans kompanjon från Tonbruket, är med igen. Med ett instrument som inte är helt självklart i vare sig jazz- eller den klassiska världen känns mötet mellan symfoniorkester och pedal steel väldigt intressant. Men det hade inte spelat så stor roll vilket instrument Johan än hade spelat. Han är en musikant i ordets rätta bemärkelse. Johan medverkar också på albumet E.S.T. Symphony.
Text: Magnus Öström
Foto: Jim Rakete, Burkhard Hopper, Christian Mørdre, Lisbeth Holten
E.S.T. Symphony spelas live i Göteborgs Konserthus den 24-25 november 2017.
