I ett harmoniskt system där musiken går i en tonart eller rör sig från en tonart till en annan är det idealiskt att ha fyra instrument från samma familj med likartad klangkaraktär, säger han. De kan formulera sig tydligt som individer eller smälta samman i ackordpassager, de är lika lämpade i såväl flerstämmiga som homofona avsnitt och allt däremellan. De kan uttrycka varje möjlig klangväv, melodi och ackompanjemangsform, eller byta roller med varann där cellon kanske spelar i sitt höga register medan de andra tre spelar i det lägre.
– Det finns en sorts fulländning med de fyra stämmorna i en stråkkvartett. Dess balans kan lätt justeras så att ett instrument betonas, eller fyra klingar perfekt ihop.
Det är förstås bara början. Som kvartettens långvariga producent Max Wilcox uttrycker det:
– Alla framstående stråkkvartetter strävar efter att förena de fyra musikernas individuella karaktärer i en välbalanserad musikalisk enhet. Emersonkvartetten är enastående i sin förmåga att frambringa den variation av musikaliska impulser som flödar från de fyra virtuosa medlemmarna. Detta resulterar i framträdanden kännetecknade av stor poesi, emotionell intensitet och mästerlig rytmisk kontroll. Dessa kvalitéer är avgörande för ett storartat framträdande.
Storartade framträdanden vet Emersonkvartetten något om. Ensemblen har funnits i 44 år med bara ett medlemsbyte, 2013, när cellisten David Finckel slutade och Paul Watkins förenade sig med grundarna Eugen Drucker och Philip Setzer (som alternerar i de båda violinstämmorna) samt altviolinisten Lawrence Dutton. Under karriären har de erhållit nio Grammy-utmärkelser, Avery Fisher-priset och Gramophone Recording of the Year. De har gjort ett stort antal inspelningar, bland dem de kompletta stråkkvartetterna av Beethoven, Bartók och Sjostakovitj.
Man kan undra hur tolkningarna av repertoarens stora verk förändras efter ett så långt samarbete, nästan fem decennier, är de satta en gång för alla eller anpassas och förändras de?
– Även om vi inte skulle vilja förändra något blir det förändringar eftersom vi inte kan kontrollera allt i minsta detalj. Akustiken gör stor skillnad så det händer att vi gör justeringar om vi spelar samma stycke några kvällar i rad eller med någon vecka emellan. Vi minns om saker inte blev exakt som vi avsåg så då talar vi om det och förändrar kanske vissa saker.
– I vårt notmaterial kan man se en nästan arkeologisk registrering av stråksättningar vi gjort, och även metronomangivelserna vi försöker följa. Många av stämmorna är fotokopierade och anteckningarna kan inte raderas, det har blivit som en palimpsest av de tidigare angivelserna.
– Nu för tiden tar vi markeringarna i beaktande men vi följer dem inte lika slaviskt som förr.
Och vad repetitionerna beträffar – hur angriper de eventuella meningsskiljaktigheter som kan uppstå? Meningsskiljaktigheterna känns aldrig som en strid på liv eller död, säger Drucker, för de vet att de kan prova ett alternativ och om de är överens om att något inte fungerade kan de prova en annat spår nästa gång. Det är lite annorlunda när de gör en inspelning för då blir det, åtminstone för stunden, deras slutgiltiga version av ett verk.
– Det är svårt att beskriva repetitionsprocessen objektivt för jag är liksom mitt i den när det sker, men för att utnyttja tiden bäst har vi utvecklat ett slags stenografi.
Det är sällan man har vitt skilda åsikter om ett styckes grundläggande karaktär.
– Vi spelar styckena i olika stilar beroende på vilken historisk period de tillhör och det är klart att vi alltid gör justeringar. Någon kan säga ”jag tycker vi har för mycket vibrato här” eller ”vibratot är för romantiskt”, om vi spelar Sjostakovitj till exempel.
Inte för att de spelar helt utan vibrato, om de inte vill skapa en riktigt stram, isande känsla, säger Drucker.
– Hur stort och intensivt ett vibrato ska vara kan definitivt vara ett diskussionsämne. Och artikulationen, till exempel hur vi spelar ett staccato, beroende på tempo. Vi har kanske olika preferenser rent tekniskt: vilken del av stråken används, hur mycket studsar stråken, eller ska man spela mer på strängen?
En stråkkvartett lever tätt tillsammans under en turné vilket kan skapa problem. Berömda Borodinkvartettens medlemmar bad alltid om hotellrum så långt från varandra som möjligt. Och Emersonkvartetten? När de bokar rum ber de om att inte få rummen intill varandra eftersom, säger Eugene Drucker, om någon vill ta sig en tupplur och en annan öva kan det bli nervpåfrestande.
– Portiererna tycker det är lite konstigt. Vi förklarar att vi inte är osams, att vi turnerat i decennier tillsammans, men en av anledningarna till att vi kommer så bra överens är att vi vet att hålla avstånd till varandra.
Stråkkvartetten tog sitt namn när de fick en professionell manager 1976, året då USA firade sitt 200-årsjubileum.
– Vi ville anknyta till USA och jubiléet men utan att det fick några politiska kopplingar. Vi sökte något med kulturella övertoner och något som lät bra ihop med ”kvartett”.
Den amerikanske essäisten, föreläsaren, filosofen och poeten Ralph Waldo Emerson kom på tal, han som ledde transcendentaliströrelsen i mitten av 1800-talet.
– Jag är öppen för vissa av hans tankegångar och idén om transcendentalism, att man söker en källa för att uppnå andligt förverkligande utan att religion i organiserad form nödvändigtvis är inblandad. Det är något som är förknippat med musiken vi spelar.
Så blev det Emersonkvartetten.
– Det finns musik som inte bara är djupt rörande men också tycks lyfta själen till ett högre plan. Det är en ständig källa till fascination hos mig hur det kan ske, men några av de mest lysande människorna i vår civilisation har kunnat uppnå detta, och på ett filosofiskt plan lyckades Ralph Waldo Emerson peka mot det.
TEXT BARNEY ZWARTZ, FOTO LISA MAZZUCCO
