Nu ska hon för första gången dirigera Göteborgs Symfoniker under en helaftonskonsert. På programmet står Dvoráks nionde symfoni (Från nya världen) och Anders Hillborgs magnifika cellokonsert (med solocellisten Amalie Stalheim) – två ymniga verk som kräver mycket av både dirigent och musiker.
När Podiet når Emilia Hoving på telefon befinner hon sig i Frankrike. Hon har just repeterat en hel dag med Orchestre de Picardie, inför en turné några dagar senare, men är trots det full av energi och entusiasm. Det märks verkligen att hon älskar sitt yrke och den klassiska musikens alla former och uttryck.
– Jag ser väldigt mycket fram emot konserterna just i Göteborg, säger Hoving. Jag mötte orkestern senast i somras, vid finalen av Side by Side. Och förra året gjorde vi tillsammans en rad skolföreställningar under rubriken Bubblor. Att nu få arbeta igenom en hel konsert med dessa fantastiska musiker är verkligen en glädje och en förmån. Vi fick så bra kontakt med varandra!
Emilia Hoving är född och uppvuxen i Helsingfors. Alltså ännu en av många finska dirigenter som flyger ut i världen på stadiga musikaliska vingar. Hon är utbildad på Sibelius-Akademin (precis som sin mamma, som är musiklärare). Dirigentstudierna inledde hon för bara nio år sedan, och då var det som om hon äntligen hittade hem.
– Jag började med piano som sexåring och har därefter parallellt spelat både cello och klarinett, berättar Hoving. Men att vara pianist är på ett sätt ett väldigt ensamt arbete. Jag kände mer och mer att jag i stället vill skapa musik tillsammans med andra.
– Det är först nu, som dirigent, som jag verkligen har hittat hem. Och här vill jag stanna, även om jag nu närmat mig pianot igen, fast på ett mer avslappnat sätt…
Emilia Hoving blev vida känd nästan över en kväll – ungefär som om en juniorspelare i fotboll skulle kastas in i en avgörande VM-final och göra hat-trick. Hon hade gjort flera sena inhopp som dirigent i nödlägen, men i Berlin i mars 2022 gjorde hon det nästan omöjliga i samband med att franska radions symfoniorkester gästade Berlin: blott någon timme innan generalrepetitionen fick hon hoppa in som ersättare för den ordinarie dirigenten.
Det blev succé. Tidningen Tagesspiegel kallade hennes framträdande för ”sensationellt”:
”Hoving bokstavligen dansade på podiet i Stravinskys Firebird-svit, hon fick också musiken att dansa, hon bemästrade de svåra rytmerna, höll i spänningen och elektrifierade atmosfären. Vi måste få se denna unga Maestra oftare i Berlin!”
Emilia Hoving tveckar inför frågan om hur hon, som så pass ung, kan ha en så självklar auktoritet inför stora orkestrar med mängder av erfarna, äldre musiker:
– Auktoritet har inget med ålder att göra. Det är inget jag tänker på, jag är bara mig själv på podiet och låter det liksom ”bära”. När jag möter en orkester så vill jag att vi ska skapa tillsammans. Att vi alla är så äkta och nakna i våra känslor inför musiken att vi hittar ett ”vi” som kan klinga ut i salongen.
År 2021 fick hon Finlands kritikerförbunds pris, kallat Kritikens sporrar. I motiveringen framhölls just hennes kontakt med orkestern som ”äkta, djup och intensiv”. I sitt dirigerande är hon också uttrycksfull och känslosam.
– Jo, men det stämmer nog, säger Emilia Hoving. Jag vill vara så sann jag kan i mötet med musikerna. Jag kan bara visa vad jag vill och försöka entusiasmera det stora, härliga instrument som en orkester är. Min enda vilja är att vi ska skapa fantastisk musik tillsammans.
När man ser hennes program så är det tydligt att hon gärna tar sig an både helt nyskrivna verk och de klassiska stora symfonierna. Sibelius förstås, men nu denna höst även Tjajkovskij, Rautavaara, Brahms, Kendall, Rachmaninov, Bernstein…
– Jag älskar 1900-talets musik, förklarar Hoving. Så mycket utvecklades från början av 1900-talet och under resten av århundradet. Mina absoluta favoriter bland tonsättare är fortfarande impressionisterna Debussy och Ravel. Klangfärgen i deras orkestermusik berörde mig tidigt och var på sätt och vis en av mina ingångar till den klassiska musiken.
Idag är Emilia Hoving en eftertraktad dirigent hos orkestrar över hela Europa. Hon reser mycket, men har fortfarande sin bas i Helsingfors. Längtar hon inte efter att få en ”egen” orkester och bli chefdirigent någonstans?
– Jo, så klart! säger hon och skrattar. Det vore fantastiskt att få arbeta med en briljant orkester över lång tid och utveckla något alldeles speciellt och nytt.
– Men jag är ju fortfarande ung och har inte bråttom. Just nu trivs jag väldigt bra med att möta nya orkestrar och turnera runt till nya platser. Jag själv utvecklas och får nya erfarenheter hela tiden. Jag älskar det jag gör just nu.
Text Kjell Åke Hansson
Foto Laura Oja och Nikolaj Lund
