Han komponerade verk i de flesta genrer men man brukar säga att han trivdes bäst i de mindre formaten och utvecklades till en miniatyrens oslagbare mästare. Därmed intar han en rangplats i den nordiska, lyriska tradition som under 200 år resulterat i otaliga mästerverk inom de intimare genrerna: sånger, pianostycken och kammarmusik – vilket inte hindrat att hans orkesterstycken i många fall nått en hänförd publik. Bland dessa verk hittar man den världsberömda pianokonserten.
Men även den består av ett pärlband väl sammansatta miniatyrer. Likaså består musiken till Peer Gynt av underbara små vinjetter som tagit världen med storm trots att Grieg var mycket ovillig att skriva dem. ”Du tror väl inte att det är ett frivilligt val från min sida! Jag blev uppmanad av Ibsen i våras och stegrade mig naturligtvis vid tanken på att sätta musik till det mest omusikaliska av alla ämnen… Det vilar som en mara över mig.” Så skrev Grieg till vännen Björnstjerne Björnson. Trots oviljan blev det mycket omfattande partituret klart i tid.
Det finns fler orkestrala verk av stort värde: Diktaren Ludvig Holbergs 200-årsjubileum firades 1884 och eftersom även Edvard Grieg härstammade från Bergen åtog han sig gärna uppgiften att förse högtidsdagen med en ”Suite i gammel stil”. Stilinspirationen kom från 1700-talets franska danssviter, men även om det kan sägas vara fråga om pastischer så dominerar Griegs inflytande över barockens.
1896 skrev han fyra symfoniska danser för fyrhändigt piano och fick dem tryckta året därpå, och den följande hösten började han orkestrera dem. Han hade Brahms Ungerska danser och Dvoráks Slaviska danser som förebilder. Men arbetet med orkestreringen var svårare och tog längre tid än han kunde ana. Först våren 1898 blev han klar.
Grieg hade ett stort kontaktnät. När Franz Liszt första gången hörde Edvard Griegs Stråkkvartett i g-moll (klar 1878) utbrast han: ”Det var länge sedan jag kom i kontakt med ett nytt verk, i synnerhet en stråkkvartett, som intresserat mig mer än detta genomarbetade och förträffliga verk av Grieg”. Likartade starkt positiva kommentarer yttrade Liszt om såväl pianosonaten som pianokonserten. De träffades personligen flera gånger, liksom han umgicks med Brahms och Tjajkovskij. Percy Grainger, Frederick Delius och Julius Röntgen hörde till hans innersta vänskapskrets och de gav sig inte sällan ut på tur bland de norska fjällen.
Edvard Grieg kom från en musikalisk släkt i Bergen. Modern Gesine Hagerup-Grieg var en duktig pianist och hon invigde sina båda söner, John och Edvard, i musikens hemligheter. Edvard blev med tiden den världsberömde pianisten och tonsättaren, John en skicklig cellist som studerade cellospel i Leipzig, även om han aldrig valde musiken som yrke. Grieg gav sig inte sällan ut på turnéer i hemlandet med en egen cellosonat på programmet och cellisten var vid dessa tillfällen brodern John. För övrigt var även den världskände violinvirtuosen Ole Bull ingift i släkten och barnet Edvard uppmuntrades av honom: ”Då Bull fick höra att jag höll på att komponera, fanns ingen återvändo; jag måste till pianot”. Bull krävde: ”Du ska till Leipzig och bli konstnär!”. ”Det var Ole Bull som först fick mig till att ta beslutet om att komponera typiskt norsk musik.”
Edvard Grieg med sin tre år äldre bror John.
Grieg kom till Leipzig som en 15-årig finlemmad och småväxt yngling och fick lärare som Moscheles och Reinecke som intygade ”med glädje att herr Grieg besitter en högst betydande musikalisk talang”. Han påverkades till en början av tyska romantiker som Schumann, Brahms och Liszt. Efter tre år i Leipzig drog han till Köpenhamn där han stannade de följande tre åren med att studera för Niels W Gade, Skandinaviens då mest aktade tonsättare, som ju också varit chef för Gewandhausorkestern i Leipzig.
Grieg var ofta på resande fot. Han gav konserter i Tyskland och fortsatte som så många andra nordiska tonsättare (tänk bara på Sibelius, Peterson-Berger och Stenhammar) till Italiens värme och sol. Han stortrivdes och arbetade framförallt på en konsertuvertyr, nästan en liten symfonisk dikt. Uvertyren I höst blev färdig våren 1866 och under hemresan stannade han åter till i Köpenhamn där han visade upp sitt verk för Gade. Denne kommenterade det hela surt och menade att ”Det er s’gu noget skidt. Grieg gå hjem og lav noget bedre!”.
Grieg blev så bedrövad av kommentaren att han grät, men tröstade sig med att arrangera sitt verk för fyrhändigt piano. 1867 skickade han in uvertyren till en kompositionstävling som utlysts av Musikaliska akademin i Stockholm. Norge och Sverige var fortfarande i union, något som eggade Grieg till kraftfullt politiskt motstånd.
I juryn satt ingen mindre än just dansken Niels W Gade! Inte desto mindre tilldelades Griegs uvertyr första pris, varför Grieg tog för givet att Gade glömt hela historien.
Hemma vid sitt piano, 1904.
Lyriska stycken var en titel Edvard Grieg använde till sina många målande små pianostycken. Totalt finns det tio samlingar med sammanlagt 66 miniatyrer som gavs ut mellan 1867 och 1901. De tillkom således under en lång period och speglar också olika sidor av hans skapande. Dessutom skrev han flera samlingar med pianostycken som var direkt inspirerade av norsk folkton. Det var genom att bearbeta dessa folkmelodier han sökte tröst efter att ha förlorat sin späda dotter Alexandra som hastigt insjuknat och dött 1869. Hon var paret Edvards och Ninas enda barn, en mycket svår förlust.
Som ett av hans allra sista opus, nr 72 av 74, lät Grieg publicera en samling slåtter, det vill säga ännu fler bearbetningar av norsk folkmusik. Ursprungligen var detta låtar för hardangerfela och han kände stor tillfredsställelse att med instinktiv säkerhet klara av utmaningen att överföra detta unika material till piano. ”Det intresserar mig mycket, men det är ett helvetes arbete.”
Om endast ett fåtal av hans omkring 150 sånger nått samma internationella berömmelse som pianoverken så beror det på språkliga hinder. De avgjort flesta är skrivna till norsk lyrik. Men till sina två tidigaste samlingar, op 2 och 4, valde han ännu tyska texter – och här finns enstaka reminiscenser från Schubert och Schumann. En av anledningarna till att Grieg kom att skriva så många sånger var förälskelsen i den skönsjungande kusinen Nina Hagerup. De gifte sig 1867 och framträdde ofta tillsammans med romansaftnar.
Edvard Grieg med sin hustru Nina, 1907.
Edvard Grieg var verksam som tonsättare och musiker under större delen av sitt liv men blev i slutet av 1800-talet krasslig. Hjärtat krånglade. Han hade 1895 tillfrisknat från en sjukdomsperiod som tvingat honom hem till Troldhaugen, hemmet utanför Bergen som var färdigbyggt 1885, men den vacklande hälsan bestod även in på det nya seklet. Han avled på sjukhus i Bergen 1907 då hjärtat gav upp.
Text Stig Jacobsson
