Rent musikaliskt har denna dagsaktuella helkväll ”rötterna i kraftfull, svängig, lyrisk och mörk bluesig musik” – med öppningar mot ett rikare spektrum av klanger och ljudbilder.
– Under en konsert är vi tre till åtta musiker på scen och i olika formationer, allt för att skapa variation. Det är själva konceptet med Extension, säger gruppens ledare, basisten, kompositören och arrangören Kjell Jansson på telefon. Men trion är central, själva navet, i den större gruppen.
Trion startade han för ett tiotal år sedan med två andra välmeriterade och rutinerade musiker, trumslagaren Anders Kjellberg och saxofonisten Björn Cedergren, tre musiker som spelat med ”alla”, och för att göra listan kort, till exempel Chet Baker, Bob Mintzer, Don Cherry och svenska grupper som Mount Everest, Opposite Corner, Totta Näslund Band, Änglaspel, Rena Rama, Dr. Dingo, Bohuslän Big Band och Lasse Lindgren Big Constellation.
– Från början var tanken att vi bara skulle spela musik av basisten Jimmy Garrison, men den idén fick vi ge upp. Garrison hade helt enkelt inte skrivit tillräckligt många egna låtar, så det fick också bli musik som Garrison spelat, av namn som John Coltrane, Sonny Rollins och McCoy Tyner. Och så en hel del kollektiva improvisationer. Allt gjorde vi med en strävan att försöka undvika att göra något som det gjorts tidigare.
Någonstans på vägen fick kompositören Kjell Jansson ”ett ryck” och lust att utvidga paletten. Till det krävdes fler musiker. Den första upplagan av Extension adderade främst blås och sång. Den nuvarande sättningen varvar medverkan av mångåriga kollegan, jazzpianisten Tommy Kotter, sångerskan Vanessa Liftig och sångerskan och cellisten Emma Augustsson. Med på färden är också Kjell Janssons två barn; violinisten och sångerskan Stina Jansson och ”enmansorkestern”, sångaren, gitarristen och saxofonisten Bror Gunnar Jansson, som har flera egna plattor i bagaget.
Hur får man det att funka så att konserten inte blir splittrad?
– Genom att man noga väljer medmusiker.
Vi brukar säga att vi håller det inom familjen. Med det menar vi att vi omger oss med människor som tycker och tänker på samma sätt och talar samma språk. Allt handlar om kemi, det är det viktigaste.
Kjell Jansson pekar också på andra sätt att binda ihop olikheterna, till exempel rent musikaliska element som tempo och tonart. Men han tycker också att det finns ett egenvärde i att betona och lyfta fram skillnaderna.
– Personligen gillar jag kontraster. Det är kasten som gör en konsert spännande. Att det händer olika grejer hela tiden. Det får gärna vara naket och fullt påställ, vulgärt och vackert, brutalt och lyriskt i tvära kast. Det kan hänga ihop i alla fall.
Ännu ett sätt att binda ihop en konsert med The Groove Extension är texterna.
– Vi har bland annat valt lyrik av Nils Ferlin och Kent Andersson som jag tonsatt. Och allt går att tolka ur ett dagsaktuellt miljöperspektiv, menar jag. Ferlins ”Ljug mig en saga” kan läsas som en text om fake news, och Hasse & Tages tolkning av den amerikanska hiten ”Where did they go” – ”Var blev ni av?” – talar för sig själv.
Det är texter långt från jazzens sedvanligt amorösa ämnesområden. Är det verkligen en jazzmusikers ansvar att lyfta sociala frågor och den eskalerande miljökrisen?
– Absolut! Och det är inte bara en jazzmusikers ansvar. ALLA måste peka på det. Ser man inte det som händer runt omkring oss med torka, bränder, smältande isar och värmerekord… ja, vad ser man då?
Text Johan Scherwin
Foto Lennart Wiman
