Han var sekreterare i musikaliska akademin, hade ledande befattningar vid Föreningen svenska tonsättare och STIM (Svenska tonsättares internationella musikbyrå) och var rent allmänt en av de personer i svenskt musikliv man borde hålla sig väl med. Utöver detta arbetade han också som ingenjör på Patentverket. Atterberg var uppenbarligen en arbetsmyra, och en skicklig administratör
Han fick sin musikaliska utbildning i Göteborg (i cellospel för Symfonikernas Adolf Cords), Stockholm och Tyskland. Han representerade den stilriktning som brukar benämnas nationalromantik, musik ägnad att förmedla känslor och stämningar i toner som ofta hade drag av landets folkmusik, i Atterbergs fall den svenska myllan. Alfvén var väl hövdingen i detta läger och Atterberg hans följeslagare.
Men hans dragning till Tyskland var starkare. Här fick han sin musik framförd av ledande dirigenter och orkestrar, ingen dålig bedrift av en ingenjör från Göteborg. Man kan nog anta att hans maktposition i svenskt musikliv gjorde det enklare för honom att lansera sin musik utomlands. Här tycks som på många områden ha skett dolda överenskommelser gubbar emellan. En konsert med din musik? Javisst… hur var det nu med den där festivalen?
Atterberg hade sina största framgångar som tonsättare kring 1915-1935. Det var Göteborgs Symfoniker som första gången gav en konsert med verk av Kurt Atterberg: en konsertuvertyr och första symfonin spelades den 10 januari 1912.
Tonsättaren fick själv den stora äran att dirigera Berlins filharmoniker vid en konsert med egna verk 1917. Andra symfonin dirigerades av Arthur Nikisch i Leipzig och Richard Strauss i Berlin.
Både Furtwängler och Toscanini dirigerade hans musik, och Sir Thomas Beecham gjorde en skivinspelning av Symfoni nr 6, ”Dollarsymfonin”. Inte dåligt! Atterbergs stil och musik gick fortfarande hem under den här tiden men den hörde till en epok som sakta men säkert var på upphällningen och snart kändes den gammalmodig i jämförelse med Stravinsky, Hindemith och senare tonsättare.
Atterberg fick känna av detta. Han gav de två sista volymerna av sina minnesanteckningar rubrikerna ”På den överblivna kartan” och ”Det levande liket”. Atterbergs tyska kopplingar fortsatte även efter andra världskrigets utbrott vilket väckte visst uppseende.
Vid sidan av sin verksamhet som tonsättare var Kurt Atterberg också recensent för Stockholms Tidningen i 23 år. I Norge hade han en kritikerkollega vid namn David Monrad Johansen som i början av 1940-talet hade kontakt med Vidkun Quisling, nazistisk partiledare för Nasjonal samling som samarbetade med den tyska ockupationsmakten.
Denne Monrad Johansen varnade för att kritisera Kurt Atterberg, vilket Dagens Nyheters recensent Curt Berg fick erfara 1942, det kunde innebära konsekvenser om även Sverige skulle falla under tysk makt. Detta återberättas i Petra Garberdings avhandling Musik och politik i skuggan av nazismen (2007). Atterbergs tyska kontakter blev så besvärande att Kungliga musikaliska akademin på Atterbergs egen begäran 1946 tillsatte en kommitté som skulle reda ut det hela.
Utredningen kunde entydigt inte avgöra om Atterberg var nazist, nazistsympatisör eller oskyldig. Men fläcken satt kvar och Atterberg förlorade sin ställning i svenskt musikliv. Svenska modernister satte efter kriget den sista spiken i kistan: Atterbergs tid var förbi.
Men hur är det med hans musik?
Frågan väcktes bland annat av GPs recensent Håkan Dahl efter framförandet av Atterbergs Symfoni nr 8 i januari 2013: ”Så var det då Atterbergs symfoni. Jag har förstått att det pågår ett inspelningsarbete med alla hans symfonier. Låt mig då säga att denna symfoni säkert kommer att resultera i en fulländad inspelning så småningom, men frågan är varför? Personligen har jag betydligt lättare för tidiga verk av Atterberg, både av stilistiska och politiska skäl, Men visst är det tillåtet för vem som helst att även 1945 skriva en symfoni baserad på folkvisor. Det är bara det att andra har gjort det i decennier, och så mycket bättre, inklusive en handfull i Sverige.”
Håkan Dahls synpunkter berör både kvalitén på Atterbergs musik och hans politiska samröre.
– När jag hörde symfonin med folkmotiv, inklusive Kavaljersvisan och Sju vackra flickor i en ring, tänkte jag ”nej, det här är inte bra”. Att 1945 göra symfoni av folkmusik på det här viset var passé. Att Atterberg dessutom förknippas med bruna politiska strömningar gör inte saken bättre.
Varför spela Atterberg? Det måste finnas många andra tonsättare som är mer värda att tas fram och spelas. Ett par av symfonierna håller väl god klass liksom den tidiga musiken, men sedan verkar det som om han av ideologiska skäl hårdnackat höll sig kvar vid sin stil som en ren protest mot den gryende svenska modernismen.
En som inte håller med Håkan Dahl är Stig Jacobsson som skrivit en biografi över Atterberg och har gått igenom hans anteckningar, brev och foton. Han har också skrivit verkkommentarerna till serien med Atterbergs nio symfonier och övriga orkesterverk som Göteborgs Symfoniker och Neeme Järvi spelar in för Chandos.
– Atterberg hade tunga internationella positioner i olika samarbetsorgan och var väl mer eller mindre tvingad att ta hänsyn till tyskarna. Han själv, och många andra, har förnekat att han skulle ha haft tyskvänliga åsikter – och det är naturligtvis lätt och praktiskt att i efterhand komma med sådana påståenden, lika svårt som det kan vara att bevisa att han inte hade det, säger Stig Jacobsson.
I början av förra seklet var ett studieår i någon av Tysklands universitetsstäder närmast obligatoriskt.
– De flesta svenska kulturpersonligheter hade på 1930-talet kontakter med Tyskland. Landet var sedan slutet av 1800-talet den naturliga utbildningsvägen för svenska tonsättare.
Hur många studerade inte i Leipzig eller Sondershausen? Alla! Det var där man ville bli spelad, det var den tyska kulturen som påverkade oss, och ansågs vara den viktigaste. Det var bara några få, Pergament, Nystroem och andra modernister, som istället drog till Paris från 1920-talet.
Utbildning, kontakter och karriär – allt fanns i Tyskland.
– Det kan inte ha varit lätt för dem som helt legitimt och naturligt skaffat sig kontakter och erfarenheter i Tyskland att – utan facit i hand – klippa alla band med Tyskland. Många av dem var säkert politiskt naiva, men det alltför enkelt att döma dåtida kulturpersonligheter med vår tids kunskap och åsikter. Självklart ska vi spela Atterberg, alldeles oavsett vad han eventuellt tyckte och tänkte. Det är hans musik som är bra, och den innehåller inget misskrediterande.
Den första cd-utgåvan med symfonierna nr 4 & 6 samt tredje sviten har rönt stor internationell uppmärksamhet, och i de flesta recensioner lyfter man fram orkesterklangen och orkestreringen. MusicWeb International hedrade cd:n med två recensioner och utsåg skivan till månadens cd.
Ian Lace skrev: ”Atterberg trycker på precis rätt knappar för alla som älskar senromantisk musik: Hans musik är fängslande, melodisk, stämningsfull och associationsrik; samt färggrann och kittlande. Den påminner mycket om den filmmusik som skrevs i Hollywood av storheter som Korngold, Steiner och Waxman.”
Neeme Järvi är också stormförtjust i Atterberg, folkmusikinfluenserna känner han också igen hos flera av hemlandet Estlands romantiska tonsättare.
– Atterberg är fantastisk, underbar musik, säger han på sitt sedvanliga entusiastiska sätt.
Och fler delar tydligen den uppfattningen. Den första Atterberg-cd:n med Göteborgs Symfoniker nominerades som en av fem finalister nyligen till en Grammy. I slutet av januari avgörs vinnaren i Los Angeles.
Text: Stefan Nävermyr
