Mitt första intryck av Theresienstadt var att det inte såg ut som ett koncentrationsläger. Inga ändlösa rader av baracker, inga ödsliga uppställningsplatser, ingen taggtråd – i stället en småstad med tvåvåningshus, många av dem upprustade, bebodda och med butiker i gatuplanet. Ett torg med gräsmattor och grusgångar, en vit kyrka. Mellan de låga husen reser sig på några ställen högre, mörkare tegelbyggnader som skvallrar om att Terezín, som platsen heter på tjeckiska, en gång var en muromgärdad garnisonsstad för den habsburgska armén.
Illustration av Alfred Kantor
I november 1941 började nazisterna deportera judar från det ockuperade Tjeckoslovakien till Terezín. Till en början inkvarterades fångarna i de forna artilleribarackerna, men trots att de trängdes ihop i tätt placerade våningsbritsar räckte utrymmet inte till. I februari 1942 evakuerades stadens vanliga invånare, och judar inte bara från Tjeckoslovakien utan även från Tyskland, Österrike, Holland och andra länder fyllde bostadshusen, från källare till vindar. Som mest fanns närmare 60 000 fångar i lägret, där före andra världskriget ungefär 7000 personer hade bott.
Theresienstadt var inget förintelseläger. Dit fördes – förutom majoriteten av de tjeckiska judarna – särskilda grupper av judar från det Tyska riket: gamla människor, veteraner från första världskriget och personer som var kända för sitt arbete inom konst eller vetenskap.
Livet i lägret eller ghettot var hårt och strängt inrättat. De som ansågs vara arbetsdugliga arbetade i eller utanför lägret och fick i gengäld något större matransoner än de sjuka, gamla eller mycket unga, men alla levde på svältgränsen. Trångboddheten ledde till att smittsamma sjukdomar härjade. Av de totalt omkring 140 000 personer som fördes till Theresienstadt dog en fjärdedel i lägret, de flesta av sjukdom och svält. Redan från början av 1942 avgick också regelbundna transporter ”österut”. 87 000 människor skickades från Theresienstadt till förintelselägren i Polen, och bara 3000 av dem överlevde.
Illustration av Alfred Kantor
Mitt besök i Theresienstadt ägde rum för drygt tjugo år sedan. Då hade jag givit ut de två första böckerna i min romanserie om de judiska flyktingflickorna Steffi och Nelli, som kommer till Sverige från Wien strax före krigsutbrottet. Mitt ärende var att samla material för den tredje delen i serien, Havets djup, där flickornas föräldrar har deporterats till Theresienstadt. Jag hade läst en hel del om lägret, men ville också se med egna ögon hur platsen såg ut, så jag tog tåget den korta sträckan från Prag och vandrade runt i den absurt idylliska småstaden under en dag. Bara här och där blev den mörka historien synlig: i en portal med inskriften Arbeit macht frei, i det bevarade krematoriet och framför allt i ghettomuseet där bilder, dokument och föremål samlats.
Det var på museet jag såg brevkorten: strängt censurerade kort som var fångarnas enda sätt att meddela sig med omvärlden och på vilka de fick skriva högst trettio ord, förutom adressen. Brevväxlingen mellan Steffi och hennes föräldrar hade varit ett genomgående motiv i En ö i havet och Näckrosdammen, och nu såg jag en möjlighet att föra det vidare. I Havets djup fortsätter Steffi att skriva brev till föräldrarna och får till svar korta meddelanden där ibland vissa ord strukits över med tjocka, svarta streck. Det är också på det sättet hon till slut får veta att hennes mamma dött i tyfus.
Havets djup kom ut 1998 och den avslutande boken i serien, Öppet hav, året därpå. Inte långt efter det tog Kristina Hedberg Karlberg kontakt med mig och föreslog ett samarbete. Hon berättade att fem kvinnliga musiker hade bildat Gestaltensemblen, en stråkkvartett förstärkt med piano, för att spela musik som skapats av kompositörer som varit fängslade i Theresienstadt. Nu ville de anpassa sin konsert för ungdomar och behövde en sammanhållande berättelse, där Kristina skulle stå för regi och scenisk gestaltning. Idén, som jag genast blev entusiastisk över, var att använda breven mellan Steffi och föräldrarna som en av två ”röda trådar” – den andra var en dokumentär berättelse i ord och bild, skapad av konstnären Alfred Kantor.
Musik och annan kultur spelade en viktig roll i Theresienstadt. Många av fångarna var konstnärer, författare, regissörer, musiker, dirigenter eller kompositörer, och de tilläts tidvis ägna sig åt sin verksamhet även i lägret. Operor av Smetana, Mozart, Verdi och Bizet uppfördes (i Havets djup låter jag Steffis mamma som är operasångerska medverka i en av dem strax före sin död), liksom barnoperan Brundibár av Hans Krása, vars planerade urpremiär i Prag hade blivit inställd på grund av kriget. I Gestaltensemblens Café Terezín ingår musik av Krása, liksom av Pavel Haas, Erwin Schulhoff, Karel Berman och Viktor Ullmann. En sorgsen tango för tankarna till de kabaréer som sattes upp av och för fångarna.
Av de kompositörer vars verk spelas i Café Terezín var det bara Karel Berman som överlevde krigsslutet; alla de andra mördades i Auschwitz eller andra läger. Men deras musik lever, inte minst i denna föreställning som nu har spelats långt över hundra gånger under snart tjugo år.
Mer om musiken i Theresienstadt finns att läsa i Josef Bors dokumentärroman Requiem i Theresienstadt (på svenska 1968).
Café Terezin ges för högsdieskolor 18-21 september och som öppen föreställning lördag 23 september kl 13.00
