Jorduppgång foto: NASA
Isländske Daníel Bjarnason är inte bara mångsidig kompositör och dirigent med världen som sin arbetsplats. Här är han också curator, den som bestämt konsertens musikaliska innehåll.
– Jag har valt musik som på olika sätt berättar något om denna tid, som tillsammans tecknar en bild av det som ledde till den första månlandningen – och inte minst de tankar, känslor och insikter den gav, säger den efterfrågade tonsättaren på telefon från hemmet på Island där han just är i färd med att slutföra ett beställningsverk till LA Philharmonics 100-årsjubileum den 24 oktober.
– Andra satsen ur Sjostakovitjs tionde symfoni får till exempel representera den ryska delen av rymdkapplöpningen. Györgi Ligetis rekviem var med i Stanley Kubricks rymdepos 2001 och många kopplar därför hans musik till rymden. John Adams Short Ride in a Fast Machine och Anna Thorvaldsdottirs Falling in a Black Hole har titlar som bokstavligen handlar om färder i rymden. Och så vidare.
Kanske är det fel eller åtminstone missvisande att kalla denna konsert för konsert. Daníel Bjarnason understryker att han arbetat fram den i nära samarbete med videokonstnären Lene Juhl Nielsen och dramaturgen och textförfattaren Ólafur Egilsson. Kanske ligger ordet allkonstverk närmare sanningen.
– Vi visar en video till musiken, bland annat med klassiska bilder på både månlandningen och jorden sedd från rymden. Vi projicerar en text som ringar in historien om tiden före rymdkapplöpningen och om det lilla steget för människan men det stora för mänskligheten. Att den prestigefyllda hetsjakten mellan USA och Sovjet ledde till oräkneliga tekniska framsteg är en självklarhet. Men man talar inte lika högt om de sidoeffekter som ingen tänkt på, att människan fick ett helt nytt perspektiv på jordens plats i universum och de filosofiska tankar det födde.
Samarbetet med Lene Juhl Nielsen och Ólafur Egilsson är på sitt sätt en illustration av dirigenten Daníel Bjarnasons arbetsmetod.
– Jag är fjärran från den gamle diktatorn. Jag ser mig främst som en samarbetspartner, någon som kan visa vägen till nya tolkningar genom att övertyga om min vision men som också är öppen för synpunkter.
För musik både kan och ska tolkas, menar han.
– Notskrift är ett öppet språk. Så tänker jag också när jag komponerar, vare sig det är för en större ensemble, en stråkkvartett eller rör sig om en opera. Det vore oerhört tråkigt om notbilden var musikens slut- och inte startpunkt. Det skulle ju inte bli något liv i det musikaliska framförandet om alla gjorde exakt likadant varenda gång. Musiken skulle inte längre kunna berätta något, eller förändras för att passa in i olika sammanhang, med olika orkestrar och solister.
Så denna kväll fogar dirigenten Daníel Bjarnason samman de olika styckena till en helhet, en mosaik där inget stycke är viktigare än det andra utan har lika stor betydelse för berättelsen.
– Och det handlar då inte i första hand om det faktum att mänskligheten lyckats föra en människa till en annan himlakropp, utan snarare om de tankar denna första människa på månen, Neil Armstrong, fick. Han har talat om den överväldigande känsla som drabbade honom när han såg att jorden är väldigt liten och bara omges av en papperstunn atmosfär. Det är inte mycket till skydd.
Daníel Bjarnason understryker att konserten inte är en politisk manifestation, men han vill gärna att den väcker tankar om mänsklighetens viktigaste fråga just nu, klimatkrisen.
– Jorden är ett system. Och alla problem måste lösas globalt. Genom samarbeten. Det finns inget annat sätt.
Text Johan Scherwin
Foto Börkur Sigthorsson, Saga Sig och NASA
