I år firas Carl Nielsens och Jean Sibelius 150-årsjubileum. Samtidigt får nordisk musik i USA en aldrig skådad uppmärksamhet. Först valde lettländaren Andris Nelsons Sibelius andra symfoni vid sin debutkonsert som chefdirigent för Boston Symphony Orchestra. I direkt ögonkontakt med varje musiker lockade han utan demonfasoner – mera med ett finger än med pinnen – fram spontant musicerande till okända, fria kvaliteter.
Framförandet finns nu utgivet på skiva. Sedan fick vi alla, via TV, uppleva Nelsons unika musicerande i annan repertoar vid Nobelkonserten. Några av oss anade en nytändning av all klassisk tradition. En musik utan genvägar, bortom den tvåpoliga världen, med myllrande inre liv utan all avgränsning. Att jag vågar tro på en sådan möjlighet tillskriver jag faktiskt Carl Nielsen.
Dansken har utlöst ren Nielsen-feber i New York, en feber inte till döds utan till bättring, sedan Alan Gilbert efter sina år i Stockholm blev chefdirigent för New York-filharmonin och 2011 tog itu med att spela in Nielsens alla symfonier och konserter live med jättepublik inför en Nielsenbox till 150-årsdagen 9 juni. ”Fullblodsmusik, lidelsefull, dramatisk och mycket mänsklig. Det är vad jag går efter, och det är vad också New Yorkfilharmonin förmår”, säger Gilbert själv.
Serien är nu avslutad med klarinettkonserten där solisten Anthony McGill lät varje impuls glimta, studsa och sprudla. New York-kritiken satte nya vitsiga men talande etiketter på Nielsens musik: ”Perky, jerky and quirky.” I varje konsert fylldes den väldiga Avery Fisher Halls 2 738 platser av nya entusiaster.
När Alan Gilbert avgår som chefdirigent sommaren 2017 har han skrivit ett viktigt kapitel i Nielsen-musikens historia och visat att även en tung institution kan ta risker och bryta ny mark. Det gjorde en gång också Göteborgs Orkesterförening som har en stark och långvarig Nielsentradition. Det manifesteras i vår med framföranden av flöjt- och violinkonserterna, tre av symfonierna och uvertyren till Maskarade med gästspelet av Danska Radions symfoniorkester som en av höjdpunkterna.
Genombrott i en världsstad som New York var Nielsen inte bortskämd med. När Torben Meyers och Frede Schandorf Petersens Nielsen-biografi i två band kom 1947 – den hade kunnat bli större om inte pappersransoneringen stått i vägen – skrev författarna i inledningen att hans musik då, ännu 16 år efter hans bortgång den 3 oktober 1931, var sorgligt försummad av musikhistorien och danskarna.
Det mesta Nielsen kände sig uppleva av framgång var knutet till Göteborg. Efter några gästspel föreslog Wilhelm Stenhammar 1918 att han skulle knytas till orkesterföreningen som fast gästdirigent. Han kom med ambitionen att göra en insats inte bara för sin egen musik utan också för landsmän som Kuhlau, Hartmann, Gade, Lange-Müller och Finn Henriques. Han gjorde det, även om publiken ibland svek, men han kände ändå hur han hela tiden hade Stenhammar och familjen Mannheimer bakom ryggen.
Han trivdes med andra ord och påverkade i sin tur Stenhammar ”att efterhand fjärma sig allt mer från romantisk subjektivism utan att låta sig påverkas av mer eller mindre formupplösande impressionistiska tendenser”, som saken är väl formulerad i Nielsen-biografin. Nielsen insåg vad han upplevde i Göteborg med dess utmärkta orkester. Han skrev:
”Vilken orkester! Och så följer den min minsta vink. Saken är den att jag – Gud förlåte mig orden – i Sverige anses för en tämligen stor konstnär, och så är allt så lätt.”
Göteborg visste också att uppskatta honom. Läs bara Torgny Segerstedts nekrolog i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning:
”Hans bortgång ter sig annorlunda än vanliga dödligas. Man har en känsla av att jorden sluter denna konstnär mera moderligt i sin famn än andra avlidna. Han var trofast mot elementen. Jord, luft, eld och vatten fick röst och ande genom honom. När hans stoft upplöses i elementen, så återvänder han hem. Hans bortgång verkar som ett i vinden bortdöende ackord.”
I en sista intervju, i Politiken två veckor före tonsättarens död, hade Nielsens yttrat besläktade ord:
”Konst får inte vara besvärlig, inte enbart en viljefunktion, man skall glädjas åt sitt arbete – det märks inte så mycket i vår tids konst, allt är färdigtuggat efter köttkvarnsprincip: intryckt i ena ändan, konst ut i den andra. Att skapa konst är en indirekt funktion, konst blir inte till i ett ögonblicks stämning, det är med den som så mycket annat, den skall möta något motsatt för att finna sig själv! Eld skall i vatten och vatten i eld!”
Nielsen var ickeortodox. Han spände över hela fältet, mellan tradition och modernism, mellan folklighet och djärva experiment, mellan lek och allvar. Vi är lyckligt lottade att veta vad han innerst inne ville. Han var ju en nästan lika god författare som musiker med böckerna Levande musik (1925), och memoarvolymen Min barndom på Fyn (1927), ibland kallad hans ”bästa symfoni”.
Själv tog han lättare på saken. Inför tjatet om fortsättning på memoarerna betackade han sig: ”För mycket jag”. Under skrivandet av böckerna beklagade han ”den förskräckliga långtråkighet” läsarna skulle känna men han tog miste. I sin friskhet, brist på snobberi, med sin varma humor intar hans böcker en särställning i dansk litteratur.
Boken Levande musik kom ut dagen efter hans 60-årsdag 1925 och var hopsatt av olika krönikor och artiklar kring hans credo: ”Musik är liv.” Som motto över sin Symfoni nr 4, ”Det uudslukkelige” hade han förtydligat: ”Musik är liv och som sådant outsläckligt”. Hans bok blev en av Nordens mest lästa musikböcker, ibland missuppfattad som lovtal för klassicismen emot all modernism, men med en centralpunkt i de bevingade orden:
”Ett musikaliskt terssprång bör betraktas som en Guds gåva, en kvart som en upplevelse och en kvint som den högsta lycka”.
Men vi bör kanske inte förledas av all ljus sinnlighet. Han såg mörkt på samtid och framtid. Inför uruppförandet av sjätte symfonin den 11 december 1925 gav han en märklig intervju i Politiken, inför publiceringen genomläst och korrigerad av honom själv:
”Om jag kunde leva om mitt liv, skulle jag piska alla konstnärsgriller ur huvudet och gå i handelslära eller utföra något annat nyttigt. Vilken tillfredsställelse om man på kvällen kunde stänga sin butik eller verkstad och veta sig ha utfört ett hederligt och gott arbete, och få sin rimliga lön. Men detta gäller inte skapande konstnärer.”
”Ju mera omak, desto ringare blir ens praktiska utbyte. Vad nyttjar om hela världen lyfter på hatten men skyndar förbi och låter mig sitta där med mina varor, ända tills jag upptäcker att jag levat som en fjollig fantast och trott att ju mer jag arbetat och strävat, desto bättre skulle allt bli. Nej, vi skapande konstnärer är beroende av de mest nyckfulla svängningar i publiksmaken – jag skulle aldrig råda någon gå konstnärsvägen.”
Intervjuaren Axel Kjerulf undrade om han möjligen var offer för en tillfällig stämning:
”Nej, jag är ingen stämningsmänniska. Då hade jag sprängts i luften för länge sen. En skapande människas lott är orimlig, pinsam och utgår från en sorglig vanföreställning. Jag blev musiker av tvång – för att förhållandena krävde det – och väl för att jag var full av fantasier om den lycka och glädje musiken kunde ge – som guld och gröna skogar och frid i själen för den lust och det skapartvång som pinade mig.”
Hans uttalande ledde till ännu en intervju 10 januari 1926. Han sade:
”Som tonsättare har jag aldrig kunnat leva på mina inkomster. Jag har tvingats vara dirigent, lärare, och nu har jag statens hederspris på 3 600 kronor årligen. Men utan det, och bodde jag inte så billigt, hade jag fortfarande svårt att klara mig… När jag sagt så anser jag att hänsyn till familjen är viktigare än att någon lagar till symfonier och en annan målar bilder. Det är omöjligt att leva i detta land om man inte har tur med en foxtrot eller liknande. Min storsuccé var Jens Vejmand*. För den fick jag 50 kr en gång för alla.”
I dag kunde många tonsättare instämma. Kan vi ändå hoppas på en nytändning, som i Boston, New York – och Göteborg?
*En sång om en luffare, nedskriven på manschetten när Nielsen åkte spårvagn.
