I mars 2017 framför Göteborgs Symfoniker ursprungsversionen av Boris Godunov från 1869 under ledning av förste gästdirigenten Kent Nagano tillsammans med en förnäm samling sångsolister. Operans handling är egentligen ganska enkel. Ivan den förskräckliges son Fjodor I av släkten Rurik har avlidit utan någon son som kan ta över makten. Fjodors bror Dmitrij, näste tronpretendent, sägs ha mördats. Den ryska ståndsförsamlingen röstar 1598 fram Fjodors svåger Boris Godunov till ny tsar men det är orostider och politiskt kaos uppstår. Boris Godunov är själv osäker på om han har Guds välsignelse att styra Ryssland.
År 1601-1603 dör en tredjedel av den ryska befolkningen av svält samtidigt som Boris Godunov inför livegenskapen bland bönderna. Detta elände och kaos föder tankar på maktövertagande. Den makthungrige munken Grigorij utger sig falskeligen för att vara Ivan den förskräckliges son Dmitrij och därmed rättmätig arvtagare till tronen. Han lyckas få bundsförvanter i Litauen och Polen samt stöd av kosacker. Grekisk-ortodoxa Ryssland ska bli ett katolskt fäste och följet med armé tågar mot Moskva. Ryssland håller på att vackla i sina grundvalar.
Här slutar operan som Musorgskij skrev med utgångspunkt från Alexander Pusjkins drama. I verkligheten dör tsar Boris 1605, kanske genom självmord, och hans hustru och son mördas av pöbeln. Den falske Dmitrij övertar makten. Det är en tragisk och blodig tid i Rysslands historia som skildras i Musorgskijs opera, ingen sedvanlig operaföreställning med arior, förutsägbara kärleksintriger, konstfulla ensembler eller romantiska excesser. Men ett konstnärligt äventyr är det, menar Kent Nagano.
– Boris Godunov är ett mycket originellt verk som gav publiken möjlighet att uppleva opera på ett helt nytt och annorlunda sätt. Vid den tiden närmade sig operakonsten sin yttersta form av romantiskt uttryck i Europa medan Musorgskij presenterade rak realism i sin ursprungsversion. Dess åskådliga och ofiltrerade syn på samhället är revolutionerande för sin tid. Den förutspår faktiskt uppblomningen av verismo-eran i den italienska operan, den realistiska stilen som kom senare, så ur mitt perspektiv är den synnerligen framåtblickande.
Musorgskijs första koncept av Boris Godunov genomgick förändringar redan före uruppförandet 1869. Efter kritik och synpunkter från publik, kritiker och operaälskande finansiärer i den ryska aristokratin genomgick operan ett flertal revideringar. Musorgskij gav efter för önskemålen om en utvidgning av en kärlekshistoria och scener lades till som bidrog till ett mer invecklat och romantiskt berättande. Operan växte i längd när den utvecklades under åren. Samtidigt gick något förlorat.
– Den version vi framför går tillbaka till originalkonceptet som på många sätt är mer råbarkat och primitivt, mycket mer avslöjande om konflikterna mellan de sociala grupperna. Komplexiteten och spänningarna i de mänskliga mellanhavandena är väldigt tydliga. Den har färre sidohandlingar. Även om storyn är väldigt tydlig är den inte mindre sofistikerad eller mindre djup, man har i denna version en naturlig förståelse för Godunovs rollfigur. Man kan som åhörare definitivt känna det sociala tryck han utsätts för.
Kuliss till akt 2 av Boris Godunov, akvarell av Leon Bakst (1913).
Under senare år har flera uppsättningar och inspelningar gjorts av 1869 års Boris Godunov, ofta med framgång. Det har skett en omvärdering både av Musorgskijs tidigaste upplägg och hans orkestrering och musikaliska gestaltning. Musorgskij övertalades att själv revidera sin opera och efter hans död kom nya versioner bearbetade av Rimskij-Korsakov respektive Sjostakovitj. Men nu har pendeln svängt.
– Ibland konfronteras vi med ett konstverk så originellt att det undandrar sig en snabb bedömning. Det är verkligen fallet med Musorgskij. Jag påminns om exemplet med Robert Schumanns orkestrering som det gjorts omfattande försök att korrigera så att den låter mer acceptabel, eller mer korrekt inom stilen. Men de senaste 40 åren har det gjorts en samlad ansträngning att återgå till den ursprungliga Robert Schumann. Hans klangfärger är diskantrika och upplättade i basen vilket ger oss tillgång till den instabila, psykologiska värld i vilken Schumann komponerade, och den har sin egen skönhet. Så i stället för att se Schumann som, exempelvis, en bristfällig Johannes Brahms så har forskningen låtit oss se honom som en perfekt Robert Schumann! Ibland tar det lite tid, och vad Musorgskijs originalversion beträffar måste den ha framstått som en enorm konfrontation för folk som inte var vana vid de klangerna.
Musorgskij
För fyra år sedan dirigerade Kent Nagano en musikvetenskaplig utgåva av Boris Godunov, en så kallad ”Urtext”, vid en uppsättning på Bayerska statsoperan. Det gick bra, för att uttrycka sig milt.
– Mottagandet var översvallande. Jag tror också att folk blev överraskade över att operan var så pass kort, strax över två timmar, så den framförs utan paus. Händelsernas ordningsföljd är koncentrerad och direkt så handlingen rör sig snabbt framåt. Föreställningen togs emot med enormt bifall.
Dess kontext med en social och politisk situation där delar av befolkningen lider medan andra skor sig är ett återkommande element i civilisationens utveckling. De stora och viktiga ämnena är alltid relevanta och i det konstnärliga ifrågasättandet av orättvisor och våld kan man alltid dra nya lärdomar. Då är historien viktig för förståelsen av samtiden.
– Om man talar om samhällelig oro mellan ekonomiska klasser, ifrågasättandet av den moraliska auktoriteten, den politiska auktoriteten, motsättningar mellan religiösa riktningar och upphävandet av samhällsklasser när det gäller omfördelning av makt, så kan man faktiskt säga att operan Boris Godunov också är en skildring av 2000-talet.
Den 2 mars och 4 mars 2017 framför Göteborgs Symfoniker framför ursprungsversionen av Boris Godunov.
Text Stefan Nävermyr
Foto Anna Hult, Getty Images, Wikimedia Commons
