Bassekou Kouyate föddes 1966 i Mali, i regionen Segu (även stavat Ségou) i en liten by belägen vid stranden av floden Niger. Han härstammar från en lång rad grioter på båda sidor. Grioten har flera funktioner i den västafrikanska kulturen och kan närmast beskrivas som en sångare, historieberättare och musiker. Det är en roll som går i arv och Bassekou Koyate är en mästare på stränginstrumentet ngoni, ett urgammalt instrument som han själv beskriver som far till banjon och farfar till gitarren.
Bassekou Kouyate har samarbetat med många musiker i och utanför Mali. Han har delat scen med storheter som Youssou N’Dour, Kronos Quartet, Bono, Paul McCartney och den i inledningen nämnda Taj Mahal, som i samband med att Bassekou Kouyate släppte sitt första album som soloartist gav uttryck för att hans kollega är det levande beviset på att bluesen är från Mali. Debutalbumet Segu Blue kom 2007 och prisades vid BBC Radio 3 Awards och uppföljaren blev nominerad till en Grammy.
– Det är framför allt min far som är min största inspiration. Det var han som lärde mig spela på ngonin och jag älskade hans sätt att spela. Musiken jag spelar var även min farfars musik, säger Bassekou Kouyate.
Ngonin påminner om en luta och består av en ihålig kropp av trä täckt med skinn från get eller ko. Halsen saknar greppband och strängarna, som vanligen är av fiskelina, är fästa vid halsen med läderremmar och stämda i den pentatoniska skalan. Det är nog en eller annan spanjor som rynkar på näsan om de får höra att ngonin är gitarrens ursprung. Hur som helst, det är känt att ngonin har funnits åtminstone sedan 1352, då en marockansk resenär rapporterade att han såg instrumentet när han gästade hovet hos kungen av Maliriket.
Bassekous far och farfar spelade på tre eller fyra strängar, själv har Bassekou lagt till fler strängar för att ge skalan och uttrycket i instrumentet ett fylligare sound. Han har revolutionerat användningen och prestandan under sin långa karriär. Han spelar nu på en anpassad, moderniserad ngoni med installerad pickup och kör den genom en pedalbräda som vilken rockgitarrist som helst – så kallas han också för ”Jimi Hendrix of the Ngoni”.
Arvet att hantera instrumentet går vidare och som för fadern och farfadern är musiken en familjeaffär. Basskou Kouyates äldste son spelar bas-ngoni och turnerar världen runt med sin far. I bandet Ngoni Ba ingår även Bassekous bror på slagverk såväl som hans fru Amy Saco med sin själfulla sång – även hon kommer från en släkt av grioter. Normalt turnerar de alla tillsammans, men till konserten i Göteborg följer denna gång endast Amy Saco med. Det har varit problem för musikerna att få visum att resa.
Tillsammans spelar Bassekou Kouyate och Ngoni Ba alltså musik från sitt hemland som är en av världens stora korsvägar för musik, i skärningspunkten mellan afrikansk kultur söder om Sahara och nordafrikansk islamisk kultur, med ett sidospår av franskt kolonialt inflytande. Historiskt var Mali även en korsväg för slavhandeln. Ingen kan veta säkert men det är inte svårt att föreställa sig att musiken och ngonin följde med denna handel uppför Niger och vidare över Atlanten till Mississippi.
Men hur beskriver Bassekou Kouyate själv den musik han spelar? Är det blues?
– Ordet blues är inte något som finns i vårt språk eller kultur. Jag tänker på den pentatoniska musiken som hör ihop med musiken från den region som jag kommer ifrån. Musik med en mycket lång historia. När du lyssnar på den hör du att den amerikanska varianten har samma uttryck. Den som lyssnar på blues lyssnar på musik från Segu, säger Bassekou Kouyate.
Ngoni-virtuosens senaste album Miri från 2019 har ett mer subtilt och jordnära sväng jämfört med hans tidigare album. Miri betyder dröm eller kontemplation på ett av de västafrikanska språk som talas i Mali. I titellåten återvänder Bassekou Kouyate till sin hemtrakt, den lilla byn vid floden Niger. Långt ifrån huvudstadens buller, trafikstockningar och politiska kaos sitter han vid stranden och tänker på sitt liv.
Text Jörgen Wade
Foto Thomas Dorn
