Birgitta Klingander är en av Konserthusets flitigaste besökare. Med sitt guldabonnemang (dubbel egen stol) går hon på ett 50-tal konserter om året. Dessutom abonnerar hon på kammarseriens åtta konserter i Stenhammarsalen.
– Konserthuset är mitt andra hem. Här lever jag ut mina fantasier, minnen och nöjen. Jag känner mig väldigt hemma här, säger hon.
Hon var tio år 1953 när hon följde med familjens äldre släkting till Konserthuset. Folkskollärarinnan Tyra Möller – hon såg ut som Selma Lagerlöf – gick med käpp och behövde stöd och hade därför två biljetter på sitt abonnemang. Unga Birgitta fick följa med och hålla henne i handen.
Hon minns pausens saft och kanelbulle vilket var det som i stort sett fanns, även för vuxna, någon bar fanns inte då, och hon minns Rimskij-Korsakovs Scheherazade och att hon fick hälsa på dirigenten Stig Westerberg.
– Vi sparade programmet och mamma skrev på det: ”Birgitta tyckte mycket om konserten”, minns Birgitta Klingander.
I dag tycker hon inte att Scheherazade är någon märkvärdig musik, men hon får fortfarande positiva rysningar när hon hör den.
Som elev på Nya Elementars flickskola i Vasastaden fick hon gå på skolkonserter med den till kroppskonstitution, kunnande och gärning store dirigenten Dean Dixon, afroamerikan född i Harlem i New York 1915. Han lämnade chefdirigentposten i Göteborg 1960. Anledningen lär ha varit att han upplevde att rasismen var värre i Sverige än i många andra europeiska länder. Birgitta minns hur hundratals små vita prydliga flickor hukade i bänkraderna inför den väldiga, svarte mannen som hade ett bullrande skratt.
– Jag vet att det var föräldrar som sa att deras döttrar inte fick gå på skolkonserterna för det skulle inte vara riktigt säkert. Men hans konserter gav mig ett genuint musikintresse. Och han lärde oss varför det står en gubbe där framme och viftar.
Det var inledningen till hennes 40-åriga innehav av olika typer av abonnemang, länge tillsammans med sin man Roger innan han gick bort 2002.
– Då bestämde jag mig att jag ska gå på allt så länge jag orkar, klassiska konserter alltså, ingenting annat.
Hon betonar att hon inte är någon expert på musik men vid det här laget vet hon förstås vad en konsert ger henne på ett personligt plan, oavsett kvalitet.
– Alla konserter är underbara. Även de som av kritikerna betraktas som dåliga kan vara lysande för alltid har de gett mig något som jag kan leva vidare på.
Hon gillar att bli överraskad av musikens kraft, som hon själv uttrycker det. Det händer särskilt med verk från nu levande tonsättare. I C-logen längst fram på vänster hand där hon har sin stol 1259 får hon ibland sällskap av en person, kvinna eller man, som ser lite nervös ut. Det är tonsättaren som ska höra sitt stycke framföras. Ibland byter hon några ord med tonsättaren.
– Och sedan, med min dubbla stol får jag ofta gå en gång till på samma konsert. Det är häftigt, för då har ju verket satt sig. Det är inte längre bara något nytt och konstigt som man inte har hört förut och då ramlar tioöringen ner. Då tänker jag men käre Gud, det här var ju intressant. Så levande tonsättare, det vill jag se och höra mer av.
Birgitta Klingberg har besökt ett antal stora konserthus runtom i världen, men när det gäller fina musikupplevelser tycker hon att man som göteborgare egentligen inte behöver resa, eftersom Göteborgs Symfoniker är en av världens finaste orkestrar.
– Jag tycker att man ska resa till Göteborg och gå på Konserthuset, så ofta som man kan. Hon skrattar och påpekar att hon inte får en krona för att hon ger orkestern fin reklam. Hon vill verkligen värna Konserthuset som institution och betonar vikten av att arbeta ännu mer för att få unga människor intresserade av att vilja uppleva klassisk musik. För hon ser ju att majoriteten av besökarna inte är purunga. Beträffande sin egen framtid ser hon att hon går mot något som kan liknas vid hur alltihop började. Fröken Tyra Möllers abonnemang gällde lördagseftermiddagar.
– Det är där jag kommer att vara när jag blir gammal och inte orkar så mycket. Då ska jag gå på lördagar klockan 15. Då går det att få färdtjänst och det är ljust när man går och ljust när man ska hem, säger Birgitta Klingander.
BIRGITTA KLINGANDER
Ålder 72 år
Gör Pensionär efter ett yrkesliv som lärare och forskare inom konsumentforskning.
Familj Dvärgschnauzern Eros
Orkesterabonnemang sedan 1953
Kammarabonnemang sedan 1970-talet
Favoritmusik Bachs cellosviter och fransk barockmusik av tonsättare som Jean-Baptiste Lully.
Största musikupplevelsen hittills En konsert med Frans Helmerson och Göteborgs Symfoniker i en lagerlokal på Volvo lastvagnar. Jag minns inte vad de spelade, men det var lysande musiker och en lysande solist i en otänkbar miljö. Och alla konserter med Christian Zacharias.
Gillar förutom musik Att skriva. Jag gillar ord. Läser ibland Svenska Akademiens ordlista till frukost. Gärna också facklitteratur om rymden, matematik och människor som berättar om sina utmaningar.
Text: Per Stern
Foto: Lina Ikse
