I slutet av mars 1721 kommer det ett paket till Kungliga slottet i Berlin. Det visar sig innehålla noter i ett läderband om 19×31,5 cm, i tvärformat. 85 handskrivna ark är det, inklusive en dedikation på underdånighetsfranska riktad till en inneboende i slottet, markgreven Christian Ludwig av Brandenburg, onkel till dåvarande regenten.
Christian Ludwig går det ingen nöd på. Han har ett apanage om 12 000 om året och därtill många andra inkomstkällor: sammanlagt 48 945 Thaler.
I motsats till sin brorson satsar han gärna pengar på musik. Just den här har han fått vänta på. Den beställde han för ett par år sedan när han hade hört Sebastian spela egen musik på en kvalificerad cembalo som han fått beställa i Berlin.
Vi vet inte riktigt om de sex konserterna någonsin spelades där. Sannolikt inte; partituret lär se oanvänt ut. Om man ändå skrev ut stämmor och försökte framföra något bör det ha resulterat i ett visst gnissel; Bach hade visserligen präntat vackra noter men han hade inte korrekturläst sitt partitur ordentligt. (Är det inte fascinerande att denne ojämförlige man med sin totala kontroll över tonlekar understår sig att slarva!)
13 år senare dog markgreven. Allt skulle då bokföras för arvskifte, även hans notbibliotek. Det står ingenting om just Bach i de papperen, men man ser att där bland mycket annat fanns 177 konserter av skilda slag. Vem av de fem arvingar som råkade få just Bachvolymen är inte bekant men 20 år senare skriver musikteoretikern och violinisten i hovkapellet Johann Philipp Kirnberger – en gång elev till Sebastian – stolt sitt ägarnamn på partituret. Han skänker det sedan vidare till sin elev prinsessan Amalia av Preussen, Bachentusiast och komponist, syster till Fredrik den store av Preussen och Lovisa Ulrika av Sverige. 1914 hamnar till slut Brandenburg-konserterna i Berlins statsbibliotek. Då fanns de tryckta sedan 1850 när man firat Bachjubiléet med en första version. Musiken kunde äntligen vandra ut i världen.
Den dag han fyllde 36 år skrev Bach under sin dedikation till markgreven. Han satt – på femte året – i lilleputtriket Köthen sex mil norr om Leipzig, inte långt från slagfälten vid Lützen. Han hade en helt ung, musikglad furste, Leopold, som både sjöng och spelade professionellt. Så fanns det också ett hovkapell om hela 17 man, som till någon del bestod av de elitmusiker som 1713 sparkats från Berlin av den soldatglade potentat som tagit över där.
Konsertmästaren i Köthen hette Josephus Spiess. Han spelade på en fiol med lejonsnäcka. Ludwig Rose var oboist – och undervisade pager och andra i fäktning. Cellisten Christian Bernhard Linigke skötte både baslinje och solospel. Herrarna Freitag och Würdig spelade flöjt, fast Würdig blev avskedad sommaren 1722 sedan han nobbat ett antal repetitioner hemma hos Bach och till och med missat kantatmusiken på nyårsdagen. Gar nicht würdig! Vi får inte glömma gambisten Christian Ferdinand Abel. Hans son skulle långt senare driva konsertserier i London med Sebastians yngste son.
De sex konserterna Bach skickade till Berlin är bara avskrifter av sådant som han tidigare gjort för sina Köthenmusiker. Man kan misstänka att han ändrat i detaljer; Bach var ofta kritisk när han hade skäl att ta upp gamla synder. Förlagorna är för det mesta försvunna. Det är över huvud taget något lurt med all hans musik från de fem åren i Köthen som inte nått eftervärlden. Professionella Bach-dammsugare har gått igenom hovets noga redovisade kostnader för notpapper och bokbinderi och gissat vilt på hur många noter som borde ha plitats ner. Jag säger bara: multum!
Ansåg arbetsgivaren, furst Leopold, att han ”ägde” Bachs musik? I princip fullt tänkbart. Eller tog Bach med sig allt möjligt till Leipzig, som kom på villovägar efter hans död? En hel del av hans många, många kantater för Leipzigs gudstjänster har visat sig innehålla musik för Köthen fast med nya texter. Några brandenburgiska satser återanvände han som kantatuvertyrer.
Den ensemblemusik vi trots allt har kvar förefaller noga skräddad efter de anställda musikerna i Köthen. Inte minst Brandenburgkonserterna. Den fjärde kräver tre solister: flöjtisterna Freitag och Würdig fick byta till blockflöjter. Konsertmästare Spiess måste spela fort-fort-fort i första satsen. Den tredje konserten kräver tre fioler, tre altfioler, tre celli, en kontrabas och cembalo. Fanns det så många stråkmusiker? Ja, om man betänker att Bach själv ofta spelade altfiol. (Så berättade andre sonen Carl Philipp Emmanuel.)
I den femte tog Bach förstås själv den sanslöst långa, irrande, frenetiska cembalokadensen (”solo senza stromenti”).
Den första konserten blev dyr: två hornister och tre oboister är i gång. Det måste hyras musiker. Hornisterna ställer till lätt oreda här och var i första satsen genom att då och då prestera traditionella jaktsignaler – i trioler! Konsertmästare Spiess fick lov att öva extra på en violino piccolo, stämd en liten ters högre för att höras i allt tutande runt omkring. De vassa dissonanserna i den långsamma satsen är inte något slarv av den stressade komponisten!
PS: Sviten i C-dur har överlevt till vår tid via kopiors, kopiors, kopior, plitade av folk som tillhörde Bachs cirklar. När skrev Bach den? Möjligen i Köthen…
PPS: Bachs vackra, handskrivna partitur av Brandenburgkonserterna gavs ut som faksimil 1950. Med fel och allt!
Text: Ingemar von Heijne
Bild: Alamy Images
