På scen eller i studion är hon (snudd på) gammaldags. Sin senaste platta Where the Sunshine Is Expensive spelade hon in live inför publik i en studio. Inga pålägg eller ständiga omtagningar av sång eller spel där inte. En tagning, packat och klart.
När det är dags att intervjua henne handlar det däremot inte om en gammal telefonlina, inte heller om ett officiellt digitalt telefonnät. I stället pratar vi över en app som varken kostar något eller lämnar digitala spår. Hon må vara rotad i äldre musik men fullständigt närvarande i det nutida samhället.
Till Göteborg kommer hon med bandet som, förutom henne själv på sång och trombon, består av två sångerskor, pianist, basist och trumslagare.
– Vi bjuder på vår 90 minuter långa show. Kärnan består av låtar från min senaste platta plus några jazzstandards och lite mer popbaserad musik. Det är låtar som täcker spannet från gråt till skratt.
Inget märkligt med den känslomixen år 2020 kan tyckas. Men Aubrey Logan lägger till ytterligare en ingrediens, ”fun” som hon säger.
– Jag tror att de flesta musiker skulle skoja till det på scen, bjuda på lite underhållning – om de bara vågade. Och varför skulle jag inte bjuda på lite skoj? Livet är fullt av humor. Naturen är full av humor. Haha…
Rent musikaliskt kan hennes leklusta ta formen av att en låt kanar iväg, börjar i jazz, går via pop och rundas av som en smärre operaparodi. Eller också låter hon ett trombonsolo ta sig ut i de mest avlägsna förorterna till en låt. Eller illustrerar en text med teatralt talande gester och miner.
– Men humorn måste vara ”sann”, betonar hon. Annars är den inget värd.
Med den inte helt glasklara kommentaren glider hon över till det hon tycker är jobbigast med att skriva musik. Texterna.
– Jag har säkert 100 låtar lagrade i mitt huvud, och jag skulle kunna göra ett arr och skriva ut melodi och ackord på fem minuter. Men texterna!
Hon beskriver en mödosam, för att inte säga smärtsam, process där hon ständigt bär med sig penna och block.
– Det spelar inte någon roll vilket ämne jag tar upp. Om det är let’s party, mina egna känslor inför med- och motgångar i karriären eller om det är människors jakt på status och pengar. Det jag skriver måste vara genomtänkt och ärligt. Problemet är bara att det ska in på några få rader… Haha… Det är en himla tur att jag reser så mycket och kan sitta och knåpa på flygplatserna.
Hon beskriver sig som en produkt av digitala kanaler som YouTube (”utan dem skulle jag inte vara någonting”). Men därför ska man inte förledas att tro att hon surfat in på scenen som en dagslända från ingenstans. Tvärtom, hon har en solid musikalisk bas att stå på.
– Mina föräldrar var båda musiker och musiklärare. Vad jag lärde mig av dem? Att sjunga och läsa noter. Men än viktigare var att vi lyssnade på all sorts musik hemma. Det var ingen som helst skillnad på jazz, blues, klassiskt, country, opera, pop, soul… Vi bara lyssnade på bra musik! Det har uppenbarligen präglat mig.
I skolan i hemstaden Bellevue i delstaten Washington spelade hon teater och grabbade tag i en trombon som skulle ta henne hela vägen till legendariska Berklee College of music i Boston. Några tävlingar, på scen och tv, knuffade henne vidare i rätt riktning. I dag lever hon i Los Angeles, står på egna ben och arbetar, om inte ”nine to five”, så i alla fall ”hard for the money”, som det heter i ett par populära låtar hon rimligen inte är främmande för.
– Man måste vara ödmjuk i den här branschen, säger hon. Ena dagen står man på scener som Hollywood Bowl eller Sydney Opera House. Dagen därpå är man tillbaka på en liten oansenlig källar-
klubb och spelar på dörren. Man måste verkligen bestämma sig för vad man ser som viktigt: jaga drömmen om att vara berömd och bada i pengar eller klara sig på att göra det man vill. Jag vet vad jag vill. Jag har gjort mitt val.
Text: Johan Scherwin
