När min kör anmälde sig till lägret visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Kompisar som varit med tidigare år hade beskrivit lägret som roligt och intensivt. Att ha det intensivt var kanske inte det första jag kände mig sugen på när det äntligen var sommarlov. Samtidigt bröt det av ledigheten och man fick tillbaka lite rutiner. Med tanke på det ska jag erkänna att jag blev lite stressad när jag insåg att jag tvingades missa första dagen. Men tänkte som jag alltid tänker – det löser sig.
Våra sångrepetitioner höll ett högt tempo redan från början och krävde ett fokus som vi fick lära oss att upprätthålla. För mig kom iallafall inte koncentrationen naturligt i början, men det gav mycket att få lära sig hur viktigt det är att vara närvarande vid inlärning. Vi vågade testa, repeterade och bad om hjälp när det behövdes. Vi lärde oss tillsammans.
Jag hade blandade känslor i början, jag visste att det var ärofyllda scener vi skulle stå på i slutet av veckan, både Scandinavium och Konserthuset, och tänkte väl som många andra – hur ska det här bli? Oron krympte med tiden, för mig släppte mycket när vi sjöng sången ”Baba Yetu” på Götaplatsen. När jag tittade ner på publiken och alla var glada, nyfikna och dansade med varandra. Glädje och gemenskap var det enda jag såg och det gav ett lugn.
En av de finaste stunderna under hela lägret var workshopen med Anci Hjulström. Tänk er den mest genuina, lyckliga och snälla kvinna med ett enda mål – att utveckla oss.
Hon bjussade på sina bästa övningar till vägen mot självsäkerhet. Hur man genom små knep, och nya sätt att tänka, får en helt annan utstrålning och lugn på scen eller egentligen i vilket sammanhang som helst. Hon kunde verkligen sin grej och den stunden var så värdefull och hypnotiserande på det mest guidande och trygga sätt. Vi utmanade oss tillsammans.
Vi promenerade upp till Hvitfeldska gymnasiet när det var dags att äta, där väntade bufféer med mat precis i min smak. Flera alternativ och gott vegetariskt. Vid borden samlades ofta kompisgrupper tillsammans så bamban var fylld med massa snack och höga skratt. Tanken var nog att vi skulle få chansen att vila rösterna under lunchrasten men mina kompisar och jag hade svårt att sluta nynna på de inövade låtarna. Ni vet när man lyssnat på samma låt om och om igen tills den sitter fastklistrad på hjärnan? Så var det. Fast med ungefär tio olika låtar, när den ena var ”färdigspelad” var det dags för den andra.
Vår dirigent och sånglärare Birgitta Mannerström-Molin, med världens energi och engagemang, har vi mycket att tacka för – det var precis hennes driv vi behövde. Tillsammans med två andra stjärnor till sånglärare kunde vi öva på och få stöttning i vår egen stämma. De trodde på oss, och det märktes. De visste att det här kommer, det här ska, bli bättre än bra. Den standarden var inspirerande och något i vår dirigents pigga, glada ögon sa till oss att vi kan visst. För tvivlet på sig själv och om man verkligen kan ta de där läskigt höga tonerna slog absolut till, då och då. Men… vi fann en tro på oss.
Konserten på Scandinavium var särskilt mäktig då vi sjöng tillsammans med alla spelande instrument. Det var coolt att se hur deras dirigenter jobbade och allting lyftes såklart eftersom vi var så många fler än vad vi tidigare övat med. Jag skulle säga att vår största utmaning i sången var att hålla tempot, det gällde att lyssna riktigt noga på varandra och vara enade. Men det viktigaste av allt var alltid att ha roligt och göra sitt bästa. Och det älskade jag!
Sista dagen, på Konserthusets scen stod alla körer samlade tillsammans med de finaste av instrument i vår slutkonsert. Aviciis låt SOS framförd av de yngre körerna var bland det vackraste jag hört. Hos mig träffade arret och barnens ögon som glittrade, av mod och stolthet, rätt i hjärtat. Det kändes verkligen som en hyllning till Avicii. Den väckte liksom liv i honom igen. Han var där, och det kändes i hela salen. När sista tonen spelades och applåderna gick igång fick jag anstränga mig för att inte börja gråta, jag skulle ju trots allt sjunga nästan precis efteråt. När sista låten hade spelats och konserten var slut sprang barnen och samlandes runt dirigenten för att kramas tack och hejdå. Det sa så mycket.
Side by Side är lite som att kasta sig ut och se hur det blir. Det är också under sådana upplevelser man växer som mest. Inte bara med sitt instrument eller sång, utan som människa och kompis. Vi hade blivit något större.
Foto Francis Löfvenholm
