Pianisten Hélène Grimaud debuterade i Tokyo 1987 och har sedan dess turnerat över hela världen med sitt pianospel. Hennes inspelningar har fått många priser liksom hon själv. Den allra finaste är franska hederslegionen, Frankrikes högsta utmärkelse. Hon är också en människa som engagerar sig i sin omvärld.
Norr om New York finns varghägnet som hon grundat för utrotningshotade vargar. Förutom att vara medlem i Musiker för mänskliga rättigheter har hon skrivit tre romaner. Så det är med viss vördnad jag lyfter luren och ringer numret till New York där hon befinner sig.
”Hallå, är det Hélène Grimaud?” En mörk röst med obetydlig fransk accent svarar. ”Ja, det är det, hej.” Kvarten jag fått till mitt förfogande blir 20 minuter. Den världsberömda pianisten visar sig vara en ödmjuk och generös person med stor integritet. Det blir ett samtal som borrar sig in i musikens hjärta.
Jag ser ingen speciell favorit-genre eller epok i din repertoar, har du någon sådan?
– Jag har nog en speciell känsla för tysk romantik, men du har rätt, genom åren har det blivit svårare att se något mönster och det tycker jag är bra. Min nyfikenhet och mina intressen har vidgat kretsen av tonsättare som jag tillbringar min tid med. Sen är det förstås en sak vad jag övar på och en annan vad jag konserterar med.
De ryska tonsättarna, utom Rachmaninov, lyser med sin frånvaro, är det ett medvetet val?
– Egentligen spelar jag mycket Prokofjev och Sjostakovitj, men mer i kammarmusik. Jag spelade också Tjajkovskijs pianokonsert redan för 30 år sen men den är inte inspelad.
I Göteborg ska du spela Beethoven och Ravel. Hur förbereder du dig, tar du in även tonsättarnas biografier i förberedelsen?
– Ja, men jag är kluven till sådant. Jag är övertygad om att inga biografiska fakta kan hjälpa till att hitta verkets essens. Samtidigt är det förstås så att när man älskar en tonsättare och tillbringar många timmar i den personens sällskap, vill man veta allt. Inte bara om tonsättarens eget liv men om samtidens människor, och om den politiska och historiska kontexten just då. Det är viktigt och det är även vad jag råder en ung musiker att göra. Men på samma gång tror jag att mysteriet mellan en musiker och ett verk är något mycket, mycket personligt.
– Och jag tror att verken innehåller nycklarna till sina egna hemligheter. Så svaret är ja. Men… (skrattar), det är lite komiskt att du talar om de ryska komponisterna eftersom det är en av de saker jag minns från min tidiga relation med Ravels pianokonsert i G-dur. Samtidigt som jag övade på den arbetade jag med Prokofjevs pianokonserter. Jag var helt besatt av dem. Då sa man till mig: ”Din Ravel… Kanske borde du spela mer rysk musik, det passar dig bättre. Ravel spelar du alltför aggressivt, för vertikalt.”
Jag antar att det finns olika sätt att närma sig ny repertoar. Du kan använda olika sinnen; ögonen, det vill säga via noterna, öronen, men också via händerna, den motoriska, sinnliga upplevelsen av att spela musiken. Det där sista tycker jag är spännande när tonsättaren styr musikern in i känslor genom att medvetet skriva musik vars kroppsrörelser väcker emotioner. Som sångare är det ofta uppenbart, men när tonsättaren är en god pianist, som Chopin eller Beethoven, är det så att de skriver musik också som rörelse… är det en av de hemligheter du talade om, som finns mellan en musiker och ett verk?
– Självklart är den fysiska relationen till instrumentet vägen till att väcka ljudet – det är också skälet till att viss repertoar passar vissa pianister bättre – man kan känna sig mer dragen till de fysiska utmaningar viss musik skapar. Samtidigt kan man också utvecklas otroligt mycket genom att spela musik som inte känns fysiskt bekväm. En pianist som gillar att spela mycket oktaver och ackord som i Brahms musik kanske är obekväm med Chopin som har mer löpningar.
– Men det är viktigt att tillbringa tid med komponister som kanske inte är ens naturliga vänner. Egentligen tror jag att det är bortom de fysiska aspekterna, jag tror att nycklarna till de där musikaliska hemligheterna finns i själva partituret, i detaljerna, nyanserna, det tonsättaren skrivit in förutom själva noterna. Det är definitivt första steget. Sedan finns det något mycket mer mystiskt och det är helt enkelt att ditt hjärta börjar klinga med tonsättarens hjärta som det var medan han skrev stycket och det är verkligen den viktigaste biten.
Hur känner du för den repertoar du kommer att göra i Göteborg, pianokonserterna av Ravel och Beethoven och kammarmusikkonserten?
– Det här är verk som har följt mig länge, och de förändras ständigt, vilket är en av de mest fascinerande aspekterna med vårt yrke. Du vet, musiken är så djup, den avslöjar nya sidor hela tiden, förändras under repetitionerna och sen kommer själva konserten som kanske kastar nytt ljus över något du inte har sett eller hört tidigare. Jag tror att det är en av sakerna som får en att vilja stiga upp om morgonen, detta att det ständigt förändras. När det gäller kammarmusik handlar det förstås mycket om ens medmusiker.
– Men det fantastiska är att det sker även i solorepertoaren, även när det inte finns någon feedback från andra musiker. Så det är verkligen ett underbart äventyr att se musiken utvecklas. När det gäller kammarmusiken var det lite svårt att välja. Jag kunde ha valt större verk, som Janáceks concertino eller några kvintetter, få upp fler musiker på scenen, men jag ville få med fler tonsättare och nu ser jag fram emot att få lära känna musikerna och arbeta med dem.
Du vet säkert att sångaren Dietrich Fischer Discau spelade in Schuberts sångcykel Winterreise tre gånger under sitt liv, i ungdomen, som medelålders och som gammal, för att han fann nya sätt att tolka musiken men kanske också för att han förändrades som person mellan inspelningarna. Känner du på samma sätt med Beethovens och Ravels pianokonserter?
– Definitivt! Det är en naturlig process. Men det jag tycker är så förvirrande och fantastiskt är själva inspelningssituationen, även om det är en liveinspelning; när det är över är sättet du spelar stycket på redan annorlunda. Relationen som skapas i en så intensiv miljö, särskilt om det är i studio, bara det förändrar… jag vill inte säga grundförutsättningarna, men det ändrar något i din relation till verket. Så det är en naturlig process, tror jag, att man vill gå tillbaka till mästerverken regelbundet. Inte bara under konserter utan också spela in samma verk flera gånger. Den väldigt speciella intimitet som uppstår under inspelning utvecklar relationen mellan musikern och musiken.
Och jag antar att händelser i ditt liv samverkar med musiken du spelar? Om vi talar om Beethoven till exempel, kanske förenklar jag nu, men finns det saker du kan få fram i Beethoven i dag som var omöjligt för 25 år sen?
– Jag skulle vilja säga att jag har tillgång till mer subtila nivåer. Det är inget specifikt, inte som att kunna få fram nya färger, men kanske själva styckets arkitektur och relationerna mellan tempi. Hur man upplever tid, det tror jag är en av de största skillnaderna mellan oss människor – hur vi uppfattar och lever tid. Det är essentiellt. Balansen mellan ett styckes olika delar förändras mycket med åren och jag tror att det alltid kommer att finnas djupare nivåer.
– Jag minns när jag var ung och ville spela Beethovens sonater nr 30 och 31 eller Schumanns Kreisleriana, då sa man på konservatoriet att de styckena borde inte spelas förrän man hade uppnått mer mognad. Men nya situationer kommer alltid att dyka upp i livet så jag tycker att man ska börja riktigt tidigt med den här musiken istället. Jag har alltid tyckt att man måste leva med musiken, inte teoretiskt utan verkligen spela den, uppleva den på det mest angelägna sätt – gärna i konsertsituationer – på så sätt blir det en resa både för en själv och musiken som kommer att fortsätta genom åren och decennierna.
Jag håller fullständigt med. Vi har ingen aning om vilka levnadsberättelser andra människor har, oavsett ålder. Men, det finns trots allt saker i livet som förändrar en för alltid, förluster, födslar. För din del som arbetar både med djurens rätt och mänskliga rättigheter… har du någon punkt där ditt sätt att se på musik blev annorlunda?
– Nej, det har varit mer organiskt. Självklart om man går genom livet med öppna ögon och öron och med öppet hjärta samlar man dagligen sådana erfarenheter. De mer subtila fastnar lika mycket som allt annat. Allt man behöver göra är att utveckla någon sorts empati och se på människorna i sin omvärld, vad de går igenom. Har man förmågan att känna spelar det ingen roll om man är 20 år eller äldre. Man måste inte alls ha förlorat en familjemedlem för att uttrycka krävande, komplex musik, det handlar mer om hur man upplever världen. Vi talade tidigare om vad man kan säga till unga musiker och mitt bästa råd är att leva. Det är det som kommer att göra skillnad.
Kommen så här långt i intervjun drar jag djupt efter andan för att kunna ställa den obekväma frågan som absolut inte borde behöva ställas. Men även Hélène Grimaud, som dessutom ser mycket bra ut, rör sig i en värld som präglas av manliga värderingar. Svaret jag får är diplomatiskt, med den särskilda intelligens och fingertoppskänsla en internationellt framgångsrik kvinna måste ha.
De senaste åren har det varit en diskussion i Sverige om hur en del manliga dirigenter behandlar kvinnliga musiker, särskilt sångare. Kvinnorna blir pressade, eller det antyds att de borde utföra vissa tjänster, vara tillgängliga på ett särskilt sätt för att deras karriärer ska gå bra. Är det något du har varit medveten om eller utsatt för?
– Nej, jag har alltid varit väldigt självständig, även som barn. Om någon sa till mig att jag måste göra något för att uppnå något annat ville jag genast göra tvärtom. Låt oss säga så här: det kan ha funnits vägar att gå som jag inte valde. Och då fick jag leva med konsekvenserna, och det finns sannerligen konsekvenser. Det finns relationer, musikaliska relationer, som helt enkelt inte kunde fortsätta… om du förstår vad jag menar?
Hm…
– Så det är båda sakerna, Jag förstår vad du säger. Hände det mig? Det hände inte mig på ett sådant sätt att jag inte hade något val. Även om valet var att jag inte fick någon mer chans att arbeta med den personen.
Så det hände, men du sa nej, är det vad du säger?
– Nja, låt oss säga att det bara var en väg att inte gå.
Tiden går fort och de minuter vi hade är gott och väl över. Är det något du hade velat tala om som jag glömde?
– Nej, nej, jag menar, på det sättet vi talar nu skulle vi kunna fortsätta en timme, men nej. Jag har verkligen uppskattat dessa minuter.
Julitorsdagen fortsatte, men jag hade fått tala med en av världens bästa pianister. Och för mig blir i alla fall livet ytterligare lite förändrat efter detta möte.
Text: Katarina A Karlsson
Foto: Mat Hennek
Konserter med Hélène Grimaud i Göteborgs Konserthus säsongen 2017-2018 >>
