Låt oss ta tjuren vid hornen direkt: 1969 var månlandningens år och den bedriften överskuggade allt annat. Utom möjligen min födelsedag. Jag fyllde tio och fick till min stora glädje Lilla Focus i födelsedagspresent med en stilig gratulation i bläck från farsan som var intresserad av kalligrafi. Den står kvar i bokhyllan med ett otal intressanta passager understrukna i blyerts.
Rymdtemat hade förhäxat hela världen sedan de oförutsägbara ryssarna till allas stora överraskning och USAs förfäran skickade upp en kosmonaut i rymden 1961, Jurij Gagarin. Det blev rymdkapplöpning och högteknologiskt ställningskrig. Amerikanarna bestämde sig för att kalla sina raketpiloter astronauter och det namnet fick fäste, vilket på ett sätt är lite synd, ryssarna var ju trots allt först. Båda supermakterna hade inspirerats av de gamla grekerna där soldaterna från ön Argos, argonauterna, ”seglarna från Argos”, med sin flotta satte skräck i Medelhavets befolkning.
När månlandningen kommer på tal är det säkert inte bara jag som framför mig ser de magnifika stillbilderna på astronauterna som ljudlöst och till synes orörliga – men de lär färdas i 25 000 km i timmen – svävar i den svarta rymden med ett blåskimrande jordklot i bakgrunden. Det var stillbilderna från Hasselbladskamerorna som spreds över världen och gav ansikte åt USAs banbrytande månresa. Föga anade jag då att jag 15 år senare i början av min yrkeskarriär skulle sitta och bygga en av Hasselblads kameror, SWC:n med det legendariska Biogonobjektivet, i fabriken på Östra Hamngatan. Där fick jag på nära håll se månkameran, en spegellös variant av den klassiska hasselbladaren med 60 millimeters Biogonobjektiv och fast avståndsinställning – kamerorna skulle ju kunna hanteras i rymddräkt med tjocka handskar. En av kamerateknikerna som arbetade ihop med NASA berättade att han efter månfärden rengjort ett av de stora filmmagasinen och borstat ihop en liten hög måndamm, ”stardust”, som souvenir.
Vi ska förstås inte glömma bort tv:n i sammanhanget. Det var ju fantastiskt att få se live, direkt, när Neil Armstrong i slow motion tog det första steget på månen – även om bilderna var korniga och suddiga. 500 miljoner människor ”över hela jorden” (ja, i det här fallet är uttrycket faktisk relevant!) såg när de amerikanska hjältarna utförde sitt näst intill omöjliga uppdrag. Tv-handlarna gnuggade händerna av förtjusning och försäljningen av apparater slog alla rekord: ingen ville missa månlandningen.
Samma år startade också TV2 och då var det många tittare som bytte upp sig eller skaffade en speciell TV2-tillsats (UHF för er som minns), en låda som placerades ovanpå tv:n. Rena julafton för elektronikbranschen. Det var det också för bolaget Phillips Petroleum som den 24 december hittade olja i Nordsjön utanför Norge. Och sedan vet vi ju hur det gick…
Alice Babs och Duke Ellington i samband med TV-sändningen från Vasakyrkan i Stockholm, 1969.
I musiken inträffade detta år ett riktigt mästarmöte när Alice Babs och Duke Ellington framförde Praise God and Dance i Gustaf Vasa-kykan i Stockholm, en konsert som också tv-sändes med höga tittarsiffror. De båda hade ett intuitivt musikaliskt samförstånd som resulterade i flera unika konserter och inspelningar. Föga anade jag då att jag 30 år senare skulle hamna på ett skivbolag i Stockholm och arbeta med Alice Babs på hennes sista album Don’t Be Blue där hon bland annat sjunger Duke Ellingtons In a Mellow Tone. Stunderna i den klassiska Metronome-studion på Karlavägen där Alice Babs lika skickligt som ödmjukt sjöng fantastiskt och visade vilket inspelningsproffs hon var hör till mina finaste minnen från åren i skivbranschen. Lyssna bara på Vocalise och samspelet med sopransaxen…
I Göteborgs Konserthus musicerades det så det stod härliga till 1969. Vilka artister och dirigenter publiken fick förmånen att uppleva den hösten: cellisten Jacqueline du Pré tillsammans med pianisten och maken Daniel Barenboim, dirigenten Jascha Horenstein (Schubert 9 och Mahler 5), Beaux Arts-trion och fenomenala Borodinkvartetten. Eller varför inte Leonard Bernsteineleven Elyakum Shapirra som dirigerade Sibelius femte symfoni: ”En intensiv, färgstark tolkning , som fångade in både stråkarnas mystik och bleckets imponerande förkunnelser”. Föga anade jag då, som nioårig lågstadieelev på Assaredsskolan i Kortedala, att jag 20 år senare skulle höra honom leda Cape Town Philharmonic Orchestra i Ravels Le tombeau de Couperin i Sydafrika; ljuv musik i ljuvt klimat.
En annan mycket speciell gästartist i Göteborg 1969 var det franska pianistlejonet Samson François, mannen med det långa håret och cigaretten ständigt i handen eller mungipan (Gitanes, Gauloises?). Hans Ravel är inte att leka med, hur lekfull den än var. Hans inspelning av de två pianokonserterna hör till de mest oumbärliga. Men i Göteborg spelade han en sällsynt rackare, Prokofjevs femte pianokonsert, en farlig motståndare som kan fälla de flesta. Men inte Samson François: ”Till de få som reser i Prokofjevs femte och sista pianokonsert hör den unge Samson François, som i går lät höra sig här för första gången. Manuellt behärskade han med vederbörligt överdåd en solostämma som inte är gjord för vekare naturer. Smattrande brutalitet som kulminerar i mittsatsens rasande, notöverlastade toccata, balanseras av kallgnistrande diableri i passagespelet eller de groteska arabesker som sprutar runt andra satsens processionsmusik av välkänd Prokofjev-typ. Larghettots länge indifferenta melodik väller till sist fram i tungt maestoso i piano för att upplösas i glitter. Men där finns också den lätta kvicksilverrytmiken, till exempel i finalcodans tema.” (Å E, Handelstidningen)
Här kommer Pippi Långstrump © AB Svensk Filmindustri, foto Bo-Erik Gyberg
Överdåd och groteskeri är ord som också passar väl ihop med Pippi Långstrump som gjorde storstilad entré och omedelbar succé i svensk tv 1969. Det är möjligt att mina föräldrar läste Pippi Långstrump för mig när jag var liten på Wrangelsgatan 2 i Lunden, men vad jag vet är att farsan läste högt ur sin egen saga med illustrationer om myran Urban. Mycket intressant och spännande. På en tvärgata, Mäster Johansgatan 12 (finns också en ep med den titeln) bodde pianisten Jan Johansson. Det är inte osannolikt att han och min mamma stötte på varandra i speceriaffären eller när hon var ute och gick med mig i den blå barnvagnen. Föga anade jag då att jag tio år senare skulle få höra hans musik som signaturmelodi till ”Här kommer Pippi Långstrump, tjolahej, tjolahopp, tjolahoppsan sa, här kommer Pippi Långstrump, här kommer faktiskt jag!” En unik jazzmusiker med gränslös fantasi och harmonisk fingertoppskänsla. Hans Pippi-låt kan alla barn och tv-serien ser många än i dag. Pippi, Tommy och Annika förstås, men jag vill dra en lans för Kling och Klang, skådespelarna Ulf G Johnsson och Göte Grefvbo, de plikttrogna poliserna som ska upprätthålla lagen och föra Pippi till barnhemmet men misslyckas med det mesta. Långsmale Ulf G Johnsson gjorde för övrigt en paradroll som konstnären och skrinnaren Salvador Dahlberg i Mosebacke Monarki, särskilt sketchen när han i VM i skridsko tappar byxorna. Mycket roligt.
De segerrika bröderna Fåglum.
1969 var tveklöst ett oerhört innehållsrikt år. Pugh Rogefeldt gav ut den epokgörande debutskivan Ja dä ä dä, pop på svenska, med en av alla tiders bästa svenska rocklåtar: Här kommer natten. Kjell ”Hammaren” Johansson och Hasse Alsér vann för andra gången VM i dubbelpingis. På idrottssidan hade jag redan som grabb sett de stora cyklisterna komma farande i det lopp som gick genom Kortedala och efter klättringen uppför branta Lärjebacken nådde målgången med tillfälliga träläktare mitt emot Scouthuset intill Uno-X. Lars Gunnar Björklund var kommentator och i loppet deltog till och med de berömda Fåglum-bröderna. Erik, Gösta, Sture och Thomas blev 1969 världsmästare i lagtempo i Brno, Tjeckoslovakien – en fantastisk bedrift. Hela Sverige cyklade på landsvägarna med cykelhandskar och cykelmössa och Crescent fick ett väldigt genomslag med sin brandgula, tioväxlade världsmästarcykel. Främst av bröderna var Gösta ”Fåglum” Pettersson som 1971 vann Giro d’Italia. Föga anade jag 1969 att jag 40 år senare, vid 50 års ålder, skulle köpa min första racercykel. Jo, ärligt talat kunde jag nog det, drömmarna hade funnits där sedan tonåren men de förverkligades långt senare. I dag glider jag fram som på moln med min Specialized Roll 8.
I år, 2019, firar Pugh Rogefeldt debutskivans 50-årsjubileum med en turné (jodå, originalets Jojje Wadenius är med) och Jan Johanssons Jazz på svenska fyller silverkrycka med den äran. Och givetvis ger Göteborgs Symfoniker oemotståndliga konserter i Göteborgs Konserthus säsongen 2019-2020, i ännu större omfattning än för 50 år sedan. Under september-oktober kan man höra Prokofjevs ”smattrande brutaliteter och kallgnistrande diableri” i femte symfonin och Sibelius ”viskande mystik” i Pohjolas dotter. Var med och fira med oss!
Text Stefan Nävermyr
