Världens äldsta ännu verksamma orkestrar har nästan alla sitt ursprung hos hov, kungar och statsmakter. Talande exempel är Det Kongelige Kapel i Köpenhamn (grundat 1448), Kungliga Hovkapellet i Stockholm (1526) och Staatskapelle Dresden (1548). Men hur är det i Västsverige?
Frågan aktualiserades i januari 2013 när en norsk forskare kontaktade Göteborgs Symfoniker. Han arbetar sedan 2009 på en sociohistorisk avhandling om kulturens och framförallt musikens betydelse och utveckling i förhållande till noder och stoder (vågtoppar och -dalar) i samhällets välstånd. Fil lic Sverre Bøyebaags forskning har de senaste två åren rönt stora framgångar då han fick synnerligen generösa forskningsbidrag från rika mecenater i den norska oljeindustrin. Hans tes har varit att den äldsta norska orkestern inte är Bergenfilharmonin (1765), utan en i rullorna nämnd militär och hovorkester i Bohus med anor från 1400-talet. Denna information har hittills hållits hemlig då reaktionen från de stolta nordnorskarna kunnat störa lugnet i forskningen.
Sverre Bøyebaag höll en föredragning för Göteborgs Symfonikers ledningsgrupp för två månader sedan och framlade fakta som fick alla att häpna. Bøyebaag har samlat material i både norska och svenska arkiv, och därtill gjort spektralanalyser med modern datorteknik av äldre skrifter, gobelänger, lönelistor, klädkistor och tagelmadrasser. DNA-resultaten har varit mycket avslöjande. Materialet har hela tiden funnits där, utspritt och till synes utan inre sammanhang, men först nu har en analys av den samlade bilden kunnat göras. Här har också kulturgeografisk expertis anlitats liksom avancerade algoritmberäkningar av det språkliga underlagets binära ”urform”.
Bland de mycket märkliga fynd Bøyebaag gjort är de släktberättelser som skrevs ner 1670 av smedmästaren Hans Handske efter att de förts vidare i muntlig tradition åtta generationer tillbaka. Handskes anfader Holger Handske var under 1400-talets början en välkänd smed på Bohus fästning som bland annat skapade den banbrytande och rymningssäkra brysselkättingen och var med om att gjuta några av den tidens största kanoner till fästningens försvar, det var så han lärde att utforma en hejdundrande mensur.
Enligt ätten Handskes släktkrönika byggde Holger Handske den äldre (den yngre stal krut och skickades till Brännö att rensa sill) även instrument, och ett av dem finns avbildat i en unik fresk som Sverre Bøyebaag och tre murarlärlingar 2007 upptäckte under flera lager puts på sydväggen i Långspetsberga romanska kyrka i sydöstra Bohuslän. I freskens centrala parti syns en cirkelformad lur med nitat klockstycke och elliptisk avslutning med knäböj. Munstycket gjorde Handske av en hjälmknopp av blandad mässing som urgröptes, glödgades och knackades till läppform på den spetsiga delen av ett väl använt kohorn. Vi har låtit en tecknare reproducera fresken (som ej tål dags- eller nattljus) här intill.
Fresken omnämns också i en krönika präntad av 1400-talsmunkar på Smögen, där instrumentet kallas contr’a’corno. Mannen på bilden ska vara dansken Preben Dybemøller, militärmusiker från Skagen som tvångskommenderats till Bohus fästning, dels för att han kallat två nordtyska köpmän ”skitstövlar”, dels för att han var en skicklig musiker. Dybemøller hjälpte Handske att finjustera contr’a’cornon så att man kom ner till låga C – om man knep ordentligt med låren och spelade med ryggen mot ett av fästningens hörn där stensättning och väggar förstärkte grundtonen så att det mullrade mäktigt i nejden: ”Førløsende for kropp og sjael”, vittnade dansken om.
Tekniskt sett fanns det bara två förhål och en nackspärr (vridspak, med mantel för glissando) vilket gjorde att man endast kunde spela melodier med tre och en halv toner, varav två låg emellan, men även visselljud i oktaven. Utifrån dess enkla förutsättningar skrev Handske ”dussintalet, ja en skäppa lättdansade hvisor som genast fick jungfrurna på fötter och äfvensom i andra lägen” enligt Handskes släktkrönika. Det slutade dock med en knall för Dybemøller. Han kunde inte behärska sig när Handske misslyckades med att förlänga contr’a’cornon med ytterligare en cirkel – en dubbelcirkel skulle ge ett sjutusans dunder om än blåmärken i ljumskarna – utan utbrast: ”Är släggan dig för tung, lilla fröken handske!”
Dybemøller jagades till havs där han stal en sköteka och förtvivlat paddlade motströms. Handske ska ha ropat: ”Ej ser jag starka vindar hjelpa dig, din fegling, du får väl med din aktertuta blåsa skorven till Dänemark i stiltjen”. Enligt rullorna gick Dybemøller på grund utanför Vinga när han blåste babord falskt och gifte sig med fyrvaktarens faster som kom från Kålltorp.
Bøyebaags vidare forskning följde sedan Bohus-musikanterna genom historien via tidigare hemligstämplad, kunglig bokföring (förutom orkestertjänst fick de också klippa baggar för sammanlagt tre dalar anno, så kallad fårainställelse) och senare handlingar som hittades när de äldsta försvarsverken vid Marstrand revs. Så långt enligt Bøyebaag. Allt var frid och fröjd med det norska spåret till i februari i år då forskaren fann nya fynd i en källare i kasernen på Kviberg. Ett originalmunstycke till contr’a’cornon, slitet efter många härtåg och uppenbarligen tillhörigt en man med enorm överläpp, i en garvad skinnpung med några inbrända ord: ”Skenk af Handske, när vi drogo till Göta”. Nu tog allt en sensationell vändning: orkestern från Bohus hade efter de nya nationsgränsernas dragning, krokig nog, vandrat icke till Fredrikshald i Norge och den där berömda militärmusiken med sin månghundraåriga historia, utan gått vilse söderut till Kviberg, en bit norrut från det då nyanlagda Nylöse! Musikerna hade tröttnat på krig och de så kallade utmattningsattackerna när man spelade fortissimo på löpande fot med contr’a’cornon mellan låren och skrämde fienden till döds (några skrattade ihjäl sig). Man gömde sig helt enkelt i det övergivna bröstvärnet på Kvibergs kulle där man byggde duvslag, spelade luffarschack och täljde barkbåtar som såldes på marknaden i Partille. Brevduvorna flög på Brunnsparken och Kungälv, tur och retur.
Det var med viss ovilja Bøyebaag vid denna tidpunkt i forskningen, slutgiltigt bekräftad vid en kollationering med kollegerna för tre veckor sedan, tvingades erkänna att Norges äldsta orkester är svensk, och dessutom icke norsk. Därmed föll alla bitar på plats och dokument som tidigare pekat i annan riktning fick nu sin rätta förklaring. Under stormaktstiden växte den åtta man starka orkestern till 16 musikanter och nämns i resedokument från Gustav II Adolfs fotvandring längs västkusten 1621 då konungen marscherade så idogt att klackarna slets ned till spikarna. Han fick gå på tå från Olskroken till Stenungsund. När han göts i brons med pekande hand sade han inte ”här ska staden ligga”, utan ”pojkar, vi stövla mot norr och skeppsskorporna i Kungälv”, enligt Bøyebaags forskning.
På 1700-talet och det ökade välståndet med ostindiska kompaniets framgångar städslades en kinesisk virtuos på skalmeja – det har nya fynd i vrakresterna från skeppet utanför Elfsborg bekräftat, berättar Bøyebaag: ”Han kunde spela så snabbt att 16-delarna tog slut. Det värsta var att han då övergick till 32-delar.” Det berättas att svenskarna under det berömda slaget vid Lilla Höga norr om Mellanhöga men söder om Låghöga gick så i spinn av skalmejan att 673 norrmän och 14 danskar besegrades av 134 svenskar och två alingsåsare, varav en rödhårig. Enligt sägnen var de sedan yra i tre nätter och tre dagar, men kunde fjärde dagen gå rakt, hela vägen till krogen där bot gavs mot rät marsch. Kinesen belönades av kungen med en ostindisk teservis och en påse nötter. Han blev besviken. Han hade vinden full av smugglat kinaporslin men ingen nötknäppare varför nötterna – hassel- och valnötter blandat – möglade och fick kastas. Servisen bytte han med Jonas Alströmer mot en get som blev en något seg frikassé när hans svärmor firades på 76-årsdagen. Det blev ingen lycka av dessa gåvor.
Vid denna tid hade orkestern fått namnet Götheborgs Allmänneliga Indelta Spelarkår (GAIS) och det talas om den även i Post- och Inrikes Tidningar. Orkestern var verksam vid kustens olika försvarsanläggningar där de med klocklik precision spelade befälen till sömns, samt vid ceremonier och offentliga konserter, senare utgörande kärnan i Czapeks blåsorkester och givande dubbelkonserter med Harmoniska Sällskapet där Smetana var dirigent och krönte repetitionerna med magnifika raseriutbrott. När den verksamheten ebbade ut i slutet av 1800-talet fanns sex musiker kvar som blev de första att anställas av Göteborgs Orkester-förening 1905. Bland dem tubaisten ”Öset” Luhring som enligt Handelstidningen spelade Chopins minutvals på 30 sekunder. Baklänges tog det 40 sekunder.
Det är alltså med stolthet vi kan förklara Göteborgs Symfoniker vara landets äldsta orkester, och en av de äldsta i världen. Exakt hur gammal den är går ännu inte att fastställa, Bøyebaag söker i luntorna, men bleckblåsorkestern ska enligt Erik XIV:s memoarer – ”Att vara känd är inte allt, men gott nog” – första gången ha spelat tre fanfarer, ett tapto, en menuett och en rivig shuffle när prinsessan Leonore döptes i kapellet i Bohus fästning den sista mars 1414, enligt juliansk kalender. Det innebär att orkestern inom kort fyller 600 år, vilket av praktiska skäl firas dagen efter 31 mars då helgdag förestår.
(Artikeln publicerades för första gången den 1 april…)
