António Zambujo har på ett diskret och osökt sätt skapat sin egen version av den fado som länge varit landets musikaliska signum. Nere på kaféet strömmar ännu klassisk fado ur gamla högtalare, eller framförs live. Men Zambujos blandning av klassisk fado, hemtrakternas cante alentejano, och brasiliansk musik som bossa nova, har vunnit en stor och förtjust publik och samtidigt retat en del purister.
Den 41-årige António Zambujo är en mild man som med en tenor mjuk som en mårdhårspensel framför sina sånger utan åthävor. Framgången i hemlandet och internationellt har bekräftat att hans personliga stil och nytolkning av fadon varit också i publikens smak.
Nu turnerar han i världen med sin lika nedtonade grupp musiker och sjunger med till synes samma ledighet som om han framträdde för vänner i sitt vardagsrum.
Historien i korthet: António Zambujo växte upp i södra Portugal, i regionen Alentejo, där traditionen med arbetssånger är stark sedan århundraden. I dag är det framförallt män som sjunger denna stämsång a cappella, i baren eller kaféet, om arbetet, naturen, kärleken. António lärde sig sångerna av sin farmor som liten, och stod snart bland männen på den lokala tavernan och sjöng med en läsk i handen.
När han nått tonåren hade han också upptäckt framförallt Amália Rodrigues fado och den förde honom till huvudstaden och dess nattliga musikliv. Den portugisiska fixstjärnan Rodrigues (1920-1999) var genrens främsta företrädare under 60 år, och det var i en musikal om hennes liv som Zambujo fick sitt artistiska genombrott i rollen som sångerskans första man, Francisco Cruz.
Under fyra år spelades över 1 000 föreställningar. Något av en drömstart för en artist som bara några år tidigare sjungit och spelat klarinett på familjefester och lokala småtävlingar hemma i Alentejo.
Jag frågar Zambujo vad han fick med sig av den upplevelsen.
– Framförallt erfarenheten, av att stå på scen, att agera, jag lärde mig hur man rör sig på en scen. Det gav mig självförtroende. Men jag kommer aldrig att bli någon skådespelare, skrattar han.
– Och jag skulle inte göra om det.
Det skramlar lite i telefonen som av en sen måltid i ett hem i Lissabonstadsdelen Amoreiras.
När jag frågar om det är i den del av stan där fadoställena ligger tätt så säger António Zambujo att det dessbättre inte är det. Han skrattar.
Han är överhuvudtaget inte lagd åt det svärmiska, och vill inte romantisera fadon. Varifrån det där längtande uttrycket i fadon, saudade, egentligen kommer, har han inget bra svar på, säger han.
– Jag vet inte. Jag är ingen melankolisk kille. Många människor vill framställa fadon som mycket speciell, men jag ser det helt enkelt som en musikstil. En musikstil som jag älskar. Mer är det inte. En stil som vuxit fram inte minst för att människor från hela världen kommit sjövägen till den betydelsefulla hamnstaden Lissabon.
António Zambujo har med små kursändringar gradvis förändrat sitt uttryck med åren. Jag frågar honom när han kände att han hittat sin stil.
– Jag vet inte om jag gjort det. En artists uppgift är att alltid ägna sig åt reflektion och introspektion. När jag lyssnar på en artist som jag gillar, som Tom Waits, eller Chet Baker, eller João Gilberto, kan jag tänka att så där vill jag låta, men så lyssnar jag på någon annan och hör ett annat ideal. Vad jag menar är att det handlar om ett ständigt sökande.
António Zambujo beskriver sina sånger som kärlekssånger.
– De handlar om sådant som kan hända vem som helst. Någon sa att de är som att titta ner på en gata från ett fönster.
Senaste plattan utkom 2016 (den sjunde om man räknar bort liveskivan inspelad i Lissabon 2013), heter Até pensei que fosse minha, i fri och ungefärlig översättning Jag trodde till och med att det var mitt. Här tar Zambujo sitt artisteri ett steg vidare i en fin hyllning till brasilianske sångaren och låtskrivaren, med mera, Chico Buarque, som också medverkar på skivan. Producent är Marcello Gonçalves, som också står för ett enastående spel på sin sjusträngade gitarr.
Zambujo spelar också gitarr, men det är mest ett försvar, säger han.
– Jag började spela gitarr för att jag inte visste var jag skulle göra av mina händer. Nu kan jag inte tänka mig att framträda utan gitarr.
Vid konserten i Göteborg kommer fokus att ligga på musik från Até pensei que fosse minha, men han kommer också att sjunga annat, i ett slags retrospektiv över sin karriär.
António Zambujos sång är stundtals mer som en viskning, och konserthusen akustiska kvaliteter inspirerar honom. Man kan ana att mikrofonen är viktig för honom.
– Mikrofonen är en personlig sak, säger han. Jag har med mig min egen.
FAKTA:
Namn: António Zambujo
Född: 1975 i Beja, Alentejo, Portugal
Bor: Amoreiras, Lissabon
Inspirationskällor: Amália Rodrigues, Maria Teresa de Noronha, Chico Buarque, Alfredo Marceneiro, Nina Simone, João Gilberto, m fl
António Zambujo spelar i Göteborgs Konserthus den 29 september kl 19.00. Läs mer och boka biljett här.
Text Ulf Johansson
Foto Isabel Pinto & Robin Little
