Tillsammans med Arnold Schönberg och Anton Webern bildade Alban Berg det som skulle kallas Andra Wienskolan, och som kom att få stor betydelse för konstmusikens utveckling under 1900-talet. Till en början arbetade de med fri tonalitet, men på 1920-talet hade Schönberg utvecklat tolvtonstekniken som Berg till viss del anammade. Av dessa tre centrala tonsättare i Schönbergskolan är Alban Berg den som uppvisar de tydligaste kopplingarna till traditionen bakåt, och som med sin musiks omedelbart övertygande uttrycksfullhet och dramatiska kraft lättast lyckats nå en stor publik.
Av vänner och bekanta beskrevs han som älskvärd, vacker och med stora sorgsna ögon. Han saknade inte självförtroende och ville gärna ge sken av att vara aristokratisk. Han gillade att äta gott, var en gourmet och drack gärna en god konjak då och då. Utåt sett var Alban Berg, som led av astma hela sitt liv, ingen munter person, men han hade humor. Självutplånande och ironisk till sin omvärld, som citatet ovan visar, tog han ofta avstånd från det som han upplevde som Schönbergskretsens absurditeter.
Alban Berg föddes i Wien och kom att tillbringa större delen av sitt liv i den österrikiska musikmetropolen. Han växte upp som det tredje av fyra barn i en välbärgad, konstnärligt öppensinnad familj. Berg visade i sin ungdom, vid sidan av sin musikaliska talang, ett uttalat litterärt intresse vilket fick betydelse genom hela hans konstnärliga liv. Han var bara 15 år när fadern dog, och livet tog en ny vändning. Familjen fann sig nu under sämre villkor och några år senare började han praktisera på ett ämbetsverk där hans föga inspirerande arbetsuppgift gick ut på att föra statistik över behovet av makadam eller hur mycket import av djur som behövdes för att säkra tillgången på tagel till sopborstar.
Det var hans syster Smaragda och brodern Charly som i oktober 1904 fick se Arnold Schönbergs annons om undervisning i musikteori och komposition. I hemlighet gick de dit och visade upp några av sin brors sånger. Berg komponerade redan i tonåren och hade skrivit några sånger i Schuberts stil, men han var bara ytligt insatt i kompositionsteknik. Schönberg beslöt att ta emot Berg utan anspråk på ekonomisk ersättning. Lektionerna var avgörande för hans konstnärliga karriär och när ett arv landade hos honom i november 1905 fick han möjlighet att ägna sig åt musik på heltid.
Under de närmsta åren var hans musikaliska utveckling häpnadsväckande, och fyra år senare kunde han avlägga ett inofficiellt examensprov i form av en mahlerskt nyromantisk, ensatsig pianosonat. Berg avlägsnade sig mer och mer bort från tonalitetskonventionerna, dock inte helt och hållet, och kombinationen av tradition och nyskapande skulle förbli hans främsta signum. Flera intressanta verk flöt de närmaste åren ur hans penna, som en stråkkvartett från 1910 som han tillägnade sin blivande hustru, sångerskan Helene Nahowska. De hade träffats i slutet av 1906, och vid sidan av musiken delade de intresset för talmystik och esoteriska läror.
Helene var en lång och vacker kvinna med en aristokratisk air omkring sig, och hon gav honom det stöd och lugn han behövde för att kunna arbeta. Hon gjorde inte bara intryck på Alban, utan även på hans öppet lesbiska syster Smaragda, som blev förälskad i sin brors fästmö och under en kort tid var hans rival. Bröllopet mellan Alban och Helene stod trots allt år 1911. De fick aldrig några barn men Alban hade en dotter, Albine, från en tidigare relation i tonåren med familjens femton år äldre kökspiga, Marie Scheuchl.
1912, året efter giftermålet, tonsatte han några finurliga miniatyrdikter av vännen Peter Altenberg för sopran och orkester, och under 1914 tre orkesterstycken som en födelsedagshyllning till läraren Schönberg. Här visade Alban Berg på allvar sin briljanta orkesterbehandling och konstnärliga uttryckskraft.
Under första världskriget kom Berg att tjänstgöra större delen av tiden bakom ett skrivbord, där en penalistisk överordnad gjorde tillvaron sur för honom. Upplevelsen gav näring åt hans tidigare planer att göra opera av Georg Büchners pjäs ”Woyzeck” som gjort stort intryck på honom då han såg den i maj 1914.
Operan kunde inte ha tillkommit vid någon annan tid än denna då både musiken och världen tycktes undandra sig all kontroll. I likhet med allt annat han skapade är Wozzeck, som den kom att heta, ett medryckande och känslomässigt engagerande verk. De centrala, psykologiska motsättningarna mellan karaktärerna gör det möjligt för Berg att blanda musikstilarna brett. Han frångår den traditionella operaformen med arior och recitativ, och använder istället instrumentala former som passacaglia, fuga och marsch. Allt för att spegla karaktärernas psykologiska utveckling i den värld där de är, som offer eller verktyg, utlämnade på nåd och onåd åt krafter utanför deras kontroll. Efter uruppförande i december 1925 på Berlins statsopera, började operan uppföras allmänt och gav Berg en stadig inkomst. Wozzeck erkändes genast som en milstolpe inom musikteatern.
Bergs stil blev med tiden klarare och mer överskådlig vilket märks i Kammarkonserten för piano, violin och 13 blåsare (1925) och Lyrisk svit för stråkkvartett (1926). Musiken är sprängfylld med koder i form av talmystik och namnskiffer, och Lyrisk svit är inget undantag. Först ett halvt sekel senare, efter hustruns död, blev det känt att kompositionen hade ett hemligt program som alluderade på Albans kärleksaffär med en annan kvinna, Hanna Fuchs-Robettin. Hon symboliserades med tonerna ”H” och ”F”, som Alban lät kombinera med sina egna i kompositionens grundmaterial: H-F-A-B.
Alban Berg med familj, omkring 1908. Från vänster: systern Smaragda, svägerskan Steffi, modern Johanna, fadern Hermann, brorsonen Erich Alban, Alban Berg själv och deras hund Whisky.
Alban hade flera kärleksaffärer och han vittnade om att kvinnorna gav honom inspiration och främjade hans kreativitet. Han beskrev det som att ha ”två själar i sitt bröst,” en avsedd för allmänheten och en privat, konstnärlig, vilket drev honom till passionerade relationer av ouppfylld längtan. De gav också nya impulser till hans verk. Helene var genom allt detta lojal och trogen sin man, även efter hans död. Hon skyddade familjens heder och sin mans rykte – utåt sett skulle allt vara felfritt.
Hanna Fuchs-Robettin blev en så betydelsefull person i Alban Bergs liv att hon påverkade allt Berg skrev under sina sista tio år. Detta gäller inte minst hans andra opera, Lulu, som baserades på två pjäser av Frank Wedekind, teaterhistorisk pionjär i fråga om sexuell öppenhet. Operan behandlar den borgerliga dubbelmoralen, men historien om Lulus uppgång och fall är inte bara en enkel moralitet. Hon är i likhet med Wozzeck ett offer, inte en skurk. Hon representerar den normala kvinnan och hennes undergång är oundviklig i en civilisation som existerar på det sexuella förtryckets villkor. Berg opera uppvisar dock, till skillnad från pjäsen, glimtar av hopp och optimism. Operan kan musikaliskt ses som en fördjupning av Wozzeck, och liknar även den i det instrumentala formmönstret.
Vid tiden för Lulus tillkomst började omständigheterna alltmer försämras i Wien. Nationalsocialisternas framväxt hade en katastrofal effekt på Berg och när Wozzeck 1933 förbjöds på alla tyska teatrar försatte det honom i finansiella svårigheter. Våren 1935 fick Berg beställning på en violinkonsert av den amerikanske violinisten Louis Krasner. Då han var i skriande behov av pengar tackade han ja och avbröt arbetet med Lulu som lämnades med en ofullbordad tredje akt. Den uppfördes länge som en tvåaktare fram till 1979 då Lulu färdigställdes av Friedrich Cerha.
Alban Berg vid arbetsbordet i Hietzing, Wien.
Efter Bergs död försökte änkan förgäves först få vännerna att fullborda Lulu, men då hon upptäckt och förstått vidden av Albans otrohetsaffär, samt att den andra kvinnan starkt inspirerat operan, gjorde hon en helomvändning. Hon försökte istället sabotera verkets fullbordan, allt för att skydda sin mans ”obefläckade” minne. Lulu har idag införlivats i standardrepertoaren och utgör en stor musikalisk utmaning för operahusen och deras ledande dramatiska sopraner.
Under arbetet med violinkonserten inträffade en tragedi som fick avgörande betydelse för komponerandet. Manon Gropius, dotter till Bergs vän Alma Mahler-Werfel, Gustav Mahlers änka, dog i polio endast 18 år gammal. Med sin skönhet och skådespelartalang gjorde den unga kvinnan stort intryck på sin omgivning och violinkonserten blev ett rekviem över henne med undertiteln ”Till minnet av en ängel”. Violinens sångbara stämma är en påminnelse om att den tonårige Berg skrev mängder av lieder, influerade av Schuberts melodiska mästerskap. Detta innebar att den musikaliska cirkeln slöts, eftersom konserten även kom att bli ett rekviem över Berg själv. Några månader efter färdigställandet, natten till den 24 december 1935, avled han i blodförgiftning endast 50 år gammal.
Text: Andreas Konvicka
Foto: Alamy images
