Faderns lägenhet är musiköversvämmad. Utöver familjen och repeterande stadsmusikanter har Ambrosius sina inneboende elever. ”Små grytor har också öron” heter det. Sebastian sätts i skola, den som enligt tidens sed även skulle utbilda små sångare till gudstjänsterna.
Han förlorar båda föräldrarna innan han fyllt tio år. Han får flytta in hos äldste brodern, Johann Christoph, som är organist i Ohrdruf några mil nordost ut. Plats för nästa musiköversvämning i hemmiljö. Han kommer in på skolan som gratiselev. Gossen har ett utomordentligt läshuvud att döma av skolans papper. Jag ser framför mig en brådmogen, nyfiken och målmedveten yngling.
Vid sekelskiftet 1700 förlorar han sin friplats. Han kunde ha sökt organist-jobb – anställda 15-åringar var inte så ovanliga. Men nej: han vill ha mer bildning. Hans otroliga musikalitet har redan observerats av flera fixande personer. Strax före sin 15-årsdag kan han resa iväg ett 30-tal mil norröver, långt bort från bacharnas land, Thüringen. Helt symboliskt får han ny tideräkning med sig på färden; den gregorianska kalendern har just proklamerats.
Målet är Lüneburg där det finns kvalificerad skolgång och en synnerligen kvalificerad musikmiljö som hör ihop med skolan. Han lär sig mycket och träffar antagligen intressanta tonsättare – även i grannstaden Hamburg.
Unge Bach i Arnstadt.
Sommaren 1702 söker han förgäves en organisttjänst i Sangerhausen, på gränsen till Thüringen. Våren 1703 dyker ”lakejen Baach” upp i Weimarhovets räkenskaper. Han spelar i hovkapellet, framgår det. Sommaren samma år blir han anställd som organist i Arnstadt efter att ha godkänt den splitt nya orgeln där. Man lyssnar sannerligen på en 18-åring! Han är förvisso inte den förste Bachorganisten i stan. Där finns en bronsstaty av honom, rest jubileumsåret 1985.
Den visar en spotsk och nonchalant ung man; det är nästan som om han räckte ut tungan åt gamla rådhuset. Statyn anspelar på den unge mannens nogsamt dokumenterade tvister med överheten: han spelar för konstigt till psalmsången, han vägrar att arbeta med skolkören, han råkar i slagsmål på öppen plats med en musiker. Och – framför allt: han får fyra veckor ledigt men kommer tillbaka efter fyra matnyttiga månader, som han tillbringat i Lübeck för att studera gamle Buxtehudes verksamhet.
Han stannar i fyra år vid den präktiga orgeln i Arnstadt och komponerar mycket musik för den. Där finns ett greveslott att musicera i också.
Men Bach blir uppköpt av Mühlhausen, en större stad – med många kyrkor – en liten bit norrut. Han får mycket högre lön och helt andra resurser. Där samarbetar han gladeligen med kyrkornas körer och levererar gärna kantater för gudstjänsterna.
Maria Barbara Bach
Just i skarven mellan Arnstadt och Mühlhausen ingår han äktenskap med en syssling, Maria Barbara Bach, organistdotter. De stannar ett enda år i Mühlhausen.
Han blir nämligen uppköpt en gång till: hovet i Weimar hör av sig. Ännu mycket högre lön och en musikengagerad överhet lockar honom.
Han stannar hela nio år, 1708-1717. Här gäller det att spela till en liten hovförsamlings gudstjänster. Kapellet är inbyggt i slottet. En särdeles arbetsplats. Mycket högt till trätaket. Det kan man dra undan – då och då med hjälp av såpa.
Ovanför finns ett slags kupolvind med skyddsräcken för musikanterna. Däruppe står också orgeln. Kapellet är döpt till ”Himmelsburg” – och visst kommer musiken från himlen. Hur det klingar? Inget svar för eftervärlden: hela slottet brann 1774.
Kurfursten heter Ernst. Han lever upp till sitt allvarliga namn. En sann ordningens man som inte levde loppan med pengar på övligt vis. Han sätter värde på sin ovanliga musikant, som visst inte var kedjad vid orgeln: hov kräver ju musik i många sammanhang. Enligt gamla statuter måste Ernst dela makten med sin brorson August. Det klarar de inte alls.
August är ett stycke musiker, så Bach är nog hellre i hans mindre slott alldeles intill, trots att Ernst försöker förbjuda ”sina” musikanter att promenera över dit. Problemen bidrar kanske till slutkraschen 1717, när Bach får en månads arrest för att ha krävt sin avgång.
Musikglade August förmedlar kontakt med hovet i lilleputtriket Köthen, sju mil norr om Leipzig. Den välutbildade kurfursten Leopold är nio år yngre än Bach. Han sjunger, han spelar fiol, cello och cembalo. Han har lyckats få ihop ett hovkapell om hela 18 man. Det musiceras intensivt på slottet. Musik för gudstjänst behövs bara till furstens födelsedag och nyår, eftersom hovet är reformert.
Maria Barbara dör och Bach äktar hovets unga sångerska, Anna Magdalena. Mycket notpapper köps till Köthen, det ser man: för mycket för den lilla bachmusik som finns kvar från de fem åren där.
Anna Magdalena
Till 1723 nu: 27 år kvar av de 65. På våren tillträder han jobbet som kyrkomusikledare i storstaden Leipzig. Han massproducerar söndagskantater under de fyra första åren. (Hur många har kommit bort?) Han extraknäcker flitigt och bedriver viss konsertverksamhet i Zimmermans kafé. Han trotsar överheten. Han undervisar många i den stora lägenheten. Han djupdyker i kontrapunkten; en kuf, tycker somliga. Ett par misslyckade ögonoperationer knäcker honom i juli 1750. Så står det i minnesrunan över Johann Sebastian Bach.
Hur gick det sedan? 1894 öppnade man en omarkerad grav på Johannes kyrkogård, möjligen hans. En expert fick jämföra kraniet med gammelmansbilden. Han är nöjd. Sebastian släpps in i kyrkan, som 50 år senare rasar ihop över honom under en bombnatt. Inför 200 årsminnet 1950 fick han flytta igen, till Thomaskyrkan. Nuförtiden ligger det alltid en ros på hällen framför altaret. Är det säkert att det är rätt person där under?
Och musiken då? Bach tycks ha delat upp den på sina fyra tonsättarsöner. Den äldste försnillade nog en hel del. Nummer två blev en välorganiserad samlare av pappas manuskript: Carl Philipp Emmanuel. När han dog 1788 dök det upp några professionella samlare. Via dem hamnade till slut mycket på bibliotek. Hur mycket som fattas vet väl ingen. Bachgesellschaft har nu publi-
cerat hans verk i 150 år.
I dag klingar Sebastians musik varenda sekund. Dygnet runt. Jorden runt.
/Ingemar von Heijne
