Sugen på att trollbinda en jättepublik? Att få varje individ att lyssna koncentrerat på minsta detalj i framförandet? Med bonusen att det du gjort kan komma att inspirera och påverka människor i generation efter generation, i århundraden? Vi talar inte om Idol, Eurovisionsschlagern eller andra efemära dagsländor. Nej, vill du lämna ett permanent avtryck i historien – bli tonsättare.
Albert Schnelzer valde den vägen och han trivs som fisken i vattnet. Ett av hans senaste verk är cellokonserten Crazy Diamond som uruppförs i Göteborg den 1 december. Om det var något av skälen ovan som fick honom att bli tonsättare ska jag låta vara osagt, framgångsrika och seriösa konstnärer brukar ha djupare syften än så. Men faktum är att han redan som knatte improviserade vid pianot hemma i Karlstad och efter avslutade kompositionsstudier några decennier senare har han levererat verk på löpande band till en allt större musikalisk marknad.
– Jag är så lyckligt lottad att jag alltid har haft fullt upp att göra. Det är jag tacksam för. Intresset för min musik har ökat och numera måste jag tacka nej till en del förfrågningar.
Han har skrivit en hyllad stråkkvartett till världsberömda Brodskykvartetten och inspelningen av hans pianotrio Predatory Dances (Daphne) utsågs till årets CD av Dagens Nyheter. Det stora internationella genombrottet kom förra året. Albert Schnelzer hade skrivit orkesterverket A Freak in Burbank (filmkännare drar genast slutsatser) för Svenska kammarorkestern i Örebro som tog det med till en konsert vid BBC Proms i Royal Albert Hall i London.
– Det var helt fantastiskt. BBC gjorde radiointervjuer och tonsättarpresentationer och i deras stora programbok delade jag uppslag med Arvo Pärt. Intresset var enormt från press och branschfolk. Konserten sändes live i radio och TV. Det var en härlig och omtumlande upplevelse.
Albert Schnelzer kan vittna om att en Promskonsert i Royal Albert Hall, där Göteborgs Symfoniker medverkat fyra gånger, är något utöver det vanliga.
– Det är en stor publik, kanske 5000-6000 personer, som verkligen är engagerad. Där låg ”prommers” mitt på golvet i picknickstil och besökarna på ståplats var lika taggade som fotbollssupporters. Vilken stämning!
Svenska kammarorkestern och dess chefdirigent Thomas Dausgaard har också spelat verket i Berlinfilharmonin samt i Köln, Wuppertal och Hannover. Den här delen av arbetet – mötena med musiker, dirigenter, orkestrar och arrangörer – uppskattar Albert Schnelzer.
– Det är väldigt roligt. Förut åkte jag iväg på de flesta framförandena av min musik men på senare tid har jag fått gallra. Nu senast skulle A Freak in Burbank framföras av en fin orkester i Kanada men jag kände att det skulle ta för mycket tid i anspråk för en konsert. Familjen och arbetet kommer i första hand.
Familjen är hustrun Anna, bibliotekarie, och barnen Amanda, sju år, och Marcus, fyra år.
Hans tonsättarstudio ligger i musikerförbundet SYMF:s lokaler på Alströmergatan på Kungsholmen i Stockholm. Huvudstaden var inget självklart val för värmlänningen Albert Schnelzer efter studier vid musikhögskolan i Malmö och Royal College of Music i London men hustrun Anna hade familj här och som frilansande tonsättare är det bra att sitta i händelsernas centrum. Likt många personer med kreativa yrken jag träffat är Albert Schnelzer disciplinerad. På morgonen lämnar han barnen på dagis, åker in till studion och arbetar, lagar lunch i SYMF:s gemensamma kök, fortsätter arbeta och tar klockan fem tunnelbanan hem till huset i Spånga.
– Jag försöker hålla regelbundna tider, det fungerar bäst för mig. Men det är klart, är jag mitt inne i en komposition och idéerna flödar så slutför jag det. Och ska barnen hämtas anpassar jag tiderna.
Men hur börjar han ett nytt verk? Det är en gåta som han egentligen inte har något svar på.
– Det är med skräckblandad förtjusning man sätter i gång för då har man ju ingenting. Det är ett tomt papper som ska fyllas. Det handlar om att hitta det där tillståndet när saker börjar dyka upp av egen kraft. Den engelske tonsättaren Thomas Adès har beskrivit det väldigt bra. I början av hans karriär var det som att sitta och ratta in olika stationer på en radioapparat så fick han in nya idéer. Lite så är det – man har ett överflöd av idéer som det bara är att skriva ner. Men allt eftersom man har hållit på och skrivit mer och mer musik så börjar man beta av allt det här, och till slut börjar man kanske rentav återanvända eller vidareutveckla en del av det man skrivit. Tillståndet av ett ständigt flöde av idéer har av naturliga skäl en tendens att avta under åren. Thomas Adès förklarade att när han numera skriver ett stycke är det som att styra en jumbojet. Han vill ha översikt men samtidigt kontroll över alla småparametrarna.
Albert Schnelzer känner igen sig i det här resonemanget.
– Jag tycker det är en fin liknelse. Så kan det kännas, speciellt när man skriver stora orkesterverk. Cellokonserten är ett ganska långt stycke och komponerad för en förhållandevis stor orkester. Då arbetar jag på makro/mikronivå där jag dels måste hålla ett sådant avstånd till materialet att jag kan överblicka det, dels kan gå ner på mikronivå när det behövs: ”Vänta nu, ska det vara ett mezzoforte eller ett forte i piccolaflöjten?”. Man måste ta de besluten för det är ingen annan som gör det åt en. Och varje enskilt beslut kanske inte spelar så stor roll, men summan av dem gör det. Så man färdas mellan de här två världarna hela tiden när man skriver.
Den nya tekniken kan vara fantastisk. Datorn med sin stora skärm är ett viktigt arbetsredskap för Albert Schnelzer, även om papper och penna är oslagbara vad snabbhet och flexibilitet beträffar. I kompositionsprogrammet Finale lägger han inte bara upp hela verket med alla stämmor, han kan också höra hur det låter med samplade instrument. Själv har han investerat i ett instrumentbibliotek från Wien som innehåller instrumentens alla möjliga toner, nyanser, och spelvariationer. Albert Schnelzer räcker över lurarna (ett par AKG K240 för alla som undrar) och låter mig lyssna på en sats ur den kommande violinkonserten han skriver på beställning av Orchestra of the Swan i Stratford-upon-Avon. Det låter imponerande – en hel orkester i all sin prakt.
– Den ska bli klar i oktober och uruppförs av Hugo Ticciati i Cadogan Hall i London den 12 maj 2012, berättar han.
Albert Schnelzer hör till de tonsättare vars personlighet reflekteras i musiken, i motsats till dem som sätter struktur och teknik främst, I den bemärkelsen är han romantiker. Han vill förmedla stämningslägen och känslor. Det är också en av utgångspunkterna i cellokonserten Crazy Diamond.
– Jag hade precis skrivit en konsert för den framstående oboisten FranÇois Leleux, musik som är lätt, luftig och rytmisk, och kände att jag ville göra något annorlunda den här gången. Min ingång var att skriva ett ganska lyriskt stycke med långa melodilinjer och klangsjok som färdades i musiken och fanns i olika lager, klangbaserat och inte så rytmiskt. Men ändå dramatiskt och expressivt.
Med de tankarna dök idéer från förr upp: ett stycke för cello och orgel som refererade till låtar av Pink Floyd som Claes Gunnarsson egentligen skulle ha uruppfört, om han inte fått förhinder. Varför inte vidareutveckla de idéerna?
– Jag mindes känslan jag hade när jag som tonåring satt med LP-omslagen och lyssnade på musiken. Det blev något slags nostalgihistoria och ett sätt att återuppleva de stämningarna.
Och så började det nya stycket få liv.
– Det visade sig vara ett bra sätt att få i gång inspirationen och få ett grepp om vilken identitet musiken skulle ha. Jag fick en väldigt stark känslomässig koppling och det behöver man när man skriver ett stycke, man måste känna ”det här vill jag verkligen göra”. Det finns inga citat från Pink Floyd men de långa linjerna i deras musik har ju ett släktskap med symfonisk musik. Inledningen till låten Shine On You Crazy Diamond är ett enda långt gitarrsolo som ligger på i princip samma ackord i flera minuter, ett mollackord, innan det första ackordsbytet kommer. Det är otroligt effektfullt, med väldigt små medel, men ändå är det ett slags ljuduniversum man träder in i som är väldigt spännande.
Cellokonsertens satstitlar refererar till sångerna Shine On You Crazy Diamond från LP:n Wish You Were Here och Brain Damage från Dark Side Of The Moon.
– Det de har gemensamt är att de handlar om Syd Barrett som var med att bilda Pink Floyd men sedan fick lämna bandet när han fick psykiska problem efter drogmissbruk. När jag lyssnade på låtarna i tonåren uppfylldes jag av ett slags känsla av melankoli. Man förstod verkligen att det här var en människa som levde i en annan värld.
Nästa uppdrag är hans kanske viktigaste hittills: ett stort orkesterverk som beställts gemensamt av BBC Symphony och Sveriges Radios symfoniorkester. Uruppförande i London säsongen 2013/2014. Arbetet har redan påbörjats.
Text: Stefan Nävermyr
Foto: Hasse Lindén & Stefan Nävermyr
