Podiet ringde upp Maciej Szajkowski hemma i Warszawa. Han är upprymd över att få prata med någon från Sverige. Innan första frågan är ställd berättar han hur influerad Warsaw Village Band är av en svensk grupp, en grupp som de även spelat tillsammans med. Blandningen av språk och accenter gör det först besvärligt att förstå vem han menar. Men självklart är det Hedningarna det handlar om, den svenska folkrockgruppen, som fick sitt genombrott med plattan Kaksi i början på nittiotalet. Hedningarna som då frontades av två jojkande finska sångerskor.
Efter vår lite trevande inledning strömmar sedan samtalet naturligt som en fjällbäck. Det var också någonstans där som Warsaw Village Bands historia en gång började. I de polska fjällen i slutet av 1990-talet, när Polens demokrati bara var barnet.
– Gränserna öppnades ju efter murens fall. Folk sökte friheten i gitarriff, hiphop och annan västerländsk mainstream. Många polacker flyttade, sökte friheten utomlands. Vi åkte söderut på vår semester, till de polska fjällen, för att söka inspiration från de lokala musikernas berättelser, traditioner och fiolspel. Vi ville lära oss att sjunga med den vita rösten, säger Maciej Szajkowski.
Det “vita rösten”, bialy glos på polska, är en sångstil som återfinns i den traditionella lantliga östeuropeiska folkmusiken. Den sofistikerade och svårbemästrade tekniken gör att rösten förmedlas starkt, öppet och klangfullt. Sången var praktisk som kommunikationsmedel förr i tiden, för byfolket med boskap på ängsmarker och bergsdalar. Sången eller sättet att kommunicera utvecklades så att budskapet kunde förmedlas på längre avstånd utan ansträngning. I en fjällby blev Warsaw Village Band inbjuden på en stor traditionell herdefest som arrangerades av den lokala befolkningen, goraler, en folkgrupp bosatt i bergskedjorna mellan Tjeckien, Slovakien och Polen.
– Vår musik grundar sig inte på liberalt skitsnack. Den grundar sig på erfarenheter och möten. Vi ville hitta tillbaka till rötterna. Den vita rösten, sången som lever i samklang med naturen, är universal, den finns i många kulturer runt om i världen. I Sverige har ni också dessa naturliga röster, de kallas bara något annat…
Maciej försöker minnas namnen på Sveriges uråldriga sätt att sjunga. Samtalet går in på Hedningarnas jojk igen. Vi jämför samer och goraler, pratar om får, getter och renar. Och så associerar vi självklart vidare till kossor och kulning från Dalarna. Allt hänger liksom ihop.
– Att sjunga till kossorna. Mer natur kan det inte bli. För mig är det en form av urtida punkrock, säger Maciej.
När bandet kom ned från fjället blev mottagandet av deras musik blandat, för att inte säga chockartat. Det var inte många som förstod. Warsaw Village Bands sångtexter var, och är fortfarande, dessutom en blandning av ett obegripligt äldre slaviskt språk och nutida urban polsk slang, vilket knappast gjorde det lättare att ta till sig musiken. Många upplevde också fiolerna och den starka och klangfulla sången som bakåtsträvande i den nya tiden efter murens fall.
– Vi ville ju tvärtom frigöra fiolen och folkloren från kommunismens grepp. Vi ville skapa musik som svenska Hedningarna, Garmarna eller Hoven Droven. En av mina absolut största idoler, den pakistanske världsartisten Nusrat Fateh Ali Khan, sjunger på urdu. Jag fattar inte ett smack av urdu. Det är ju inte heller det som är grejen. Världsmusik handlar om energin. Du kan känna den i hela kroppen. Sång och musik som gör dig totalt närvarande är den bästa medicinen vi människor har. Det är frihet för mig.
Sedan släppet av första plattan, 1998, har Warsaw Village Band gjort mer än 500 konserter på fyra kontinenter och 30 länder. Deras musik är lika gränslös som deras resande, influerad av folkmusik från världens alla hörn. Kompositionerna är ofta baserade på polka och annan polsk folkmusik, men transformerad till något nytt nutida och progressivt. Eller som punkens gudfader, Iggy Pop, uttryckte det i sitt eget radioprogram när han spelat ett spår från albumet Sun Celebration: “The freshest and best thing that’s hit my ears in a long while.” På Sun Celebration medverkar artister från olika delar av världen: Mercedes Peón från Galicien med sång och säckpipa, mästarna Kayhan Kalhor från Iran och Ustad Liaqat Ali Khan från Indien med stråkinstrumenten sarangi och kamancheh. På ett tidigare album, Nord från 2012, är det den nordiska folkmusiken som är i fokus. Hedningarna medverkar på de två första spåren, vilket Marceij så klart är väldigt nöjd med.
– Vi fick Warszawa stad att betala för Hedningarnas medverkan på en festival här. Efter spelningen kom gruppen med oss in i studion. Sedan dess har vi även uppträtt tillsammans på festivalscener ute i Europa.
Efter att vunnit priser och berömmelse utomlands är Warsaw Village Band numera även kända och hyllade i Polen. På senaste albumet, Masovian Roots re:action, gör bandet ett strövtåg in i den traditionella folkmusikens historia, hämtad från sin egen hembygd och region, Masovien. Enligt texten på insidan av albumomslaget var Masovien en gång ett oberoende land täckt av skog, ängar och vilda floder, ett land befolkat av trollkarlar, fredlösa som flytt undan feodalt förtryck, småadel, rånare och inte minst fascinerande musiker. Med sig in i studion denna gång hade bandet sångare och grupper av musiker som är bärare av folkmusiktraditionen i regionen och mästare i sin genre. Men musiken och komponerandet känner som vanligt inga gränser. Så i det musikaliska vykortet från Masovien hörs även en indisk raga. Och på de spår där bandets sångerskor sjunger, är det inte med röster från låglandets skogar, ängar och floder – det är med röster från fjällen.
Text Jörgen Wade
