Det är kallt sådär som det bara kan vara i Göteborg. För Björn Bohlin är det vardagsmat, han nöjer sig inte med att städat gå på den asfalterade gångvägen vid Apslätten nära Delsjön, som de flesta andra. Så snart han får tillfälle genar han upp på stigarna mellan de höga trädstammarna. Ur den gröna mossan sticker blåbärsriset upp och ekarna håller sniket kvar sina vissnade löv på grenarna, långt efter att alla andra träd har släppt sina.
– I år firar jag 43-årsjubileum i Symfonikerna. Jag vann en provspelning på oboe när jag var 19 år och då började jag i orkestern. Runt 1985 utökades oboesektionen till fyra personer och sedan dess spelar jag alla solopartier på engelskt horn, berättar han.
Det krävs ett kraftigt tryck för att luften ska komma igenom de dubbla rören och det smala ”esset”, som metallmunröret mellan munstycket och instrumentkroppen kallas. En gammal sanning är att de som spelar oboe och engelskt horn frestar på hjärnans kärl med sin spelstil.
– Men oboister har tvingats arbeta mer fokuserat med avspänning för att hålla i ett helt yrkesliv. Så nu har det blivit tvärtom, de håller lika länge som andra blåsare. För mig är musikerskapet fysiskt i första hand och det är viktigt att hålla sig i bra fysisk form.
I oboefamiljen är oboen sopranstämman, oboe d’amore alten och det engelska hornet tenoren. Den lite sorgsna och klagande tonen är så vacker att det nästan gör ont, det har flera tonsättare som Dvorák, Debussy och Richard Wagner tagit vara på.
Buden är många om varför engelskt horn, eller cor anglais, heter som det gör. Är det vinkeln på den ursprungliga instrumentkroppen, the angle, som inte längre finns kvar? Eller att det kommer från England eller kanske den änglalika tonen? Björn Bohlin ger sig inte in i den diskussionen, han gläder sig istället åt sitt nya instrument, inköpt förra året i Berlin.
– Jag har spelat på samma engelska horn sedan 1990, och vissa toner på mitt gamla instrument hade blivit svajiga. Jag märkte skillnaden förra året när jag upptäckte ett nytt horn tillverkat i lönn, ett ljust träslag, berättar han.
Det nya instrumentet är utvecklat och byggt av Gebrüder Mönnig, med verkstad i Berlin, i samarbete med oboisten Albrecht Mayer vid Berliner Philharmoniker. Instrumentbyggarbröderna vann just German Musical Instrument Award 2018 med en av sina oboer.
Redan under 1700-talet skrev Telemann och Bach musik för oboe d’amore, som Björn Bohlin också spelar. Det och engelskt horn har nästan samma lyster i tonen. Oboe d’amore föll i glömska i många år innan de impressionistiska tonsättarna förde fram instrumentet i rampljuset igen.
Det engelska hornets bamburör, som vibrerar och alstrar tonen, är grövre än hos oboen. Hanteringen av dem kan inte nonchaleras, det är en vetenskap i sig.
– Cirka 60-70 procent av rören som man gör får man kassera. En oboist spelar sönder ungefär 10 till 15 rör i månaden. Men när jag fick barn blev det färre, man blir bättre med åren. Och man vill ju ha ett liv också, inte bara sitta och fila på sina rör, säger Björn Bohlin.
Bamburören snidar man själv och lindar fast dem på en kort metallhylsa med tunna, starka nylonsnören och sätter punkt med fyra-fem halvslag. Sen använder han en kapad bit av en smal bensinslang som gör att det blir tätt och håller rören på plats på esset.
I en glänta i skogen packar Björn Bohlin upp årets julklapp från Konserthuset till musikerna; en vinröd, glänsande termos. Han bjuder på rykande hett kaffe med bulle till.
Promenader i skog och mark gör att han håller sig i trim, klättrar lätt upp och ner bland stenbumlingar och branta slänter. Trädens formationer känner han utan och innan som sin egen ficka.
48 år gammal fick Björn en stroke. Han var på turné med Järvi och orkestern i Tyskland och packade på hotellrummet när det hände. Det tog ett tag innan han fattade allvaret.
– När jag försökte prata kom det bara gallimatias och när jag skrev blev det bara ringar. Jag kan känna att mitt språk är annorlunda idag, ibland vänder jag på ordföljden. Redan tidigare hade jag börjat med Qi Gong, utan det hade jag inte klarat mig. Det gjorde att jag helade mig inifrån.
Det är vindstilla, skogen håller liksom andan inför det som berättas inför den.
Björn Bohlin samarbetar med Jenny Wessel i Nia movement, en träningsform med inslag av bland annat yoga, dans och kampsport. Han spelar ibland indianflöjter, didgeridoo, djembe, regnstavar och samisk trumma under träningspassen. En separat del kallar de för musikmeditation.
Björn Bohlin föddes i Huddinge, först ut i syskonskaran om än med liten marginal. Lite senare kom tvillingbrorsan Lars, som kallas Lasse, och sist Inge som är ett och ett halvt år yngre.
När pappa Lasse fick arbete på Vattenfall, flyttade familjen till Trollhättan. Tidigare hade han spelat kornett med sin bror i olika revyorkestrar. Mamma Ebba spelade piano och tvärflöjt och turnerade tillsammans med två av sina bröder innan hon fick barn. Hon spelade senare flöjt i Trollhättans orkesterförening bredvid sin äldste son.
Björn Bohlin började på musikskolan på blockflöjt ett halvår före oboen. Det blev cello för tvillingbrorsan Lasse och lillebrorsan Inge, som nu är arkitekt, valde fiol.
– Tvillingbrorsan och jag spelade i band och plankade låtarna själva. LP-skivorna med Stones, Animals och Beatles gick om och om igen. Vi skrev ner texterna och fattade inte vad de sjöng, vi var väl tio-elva år.
Som 14-15-åring spelade han oboesolot i Förklädd gud med Trollhättans orkesterförening. Då visste han knappt vad ett engelskt horn var. Så var det dags för gymnasiet, som han hoppade av när han som 17-åring kom in på Musikhögskolan. Vid 24 års ålder bar det av till USA för att studera oboe vid Northwestern University och Civic Orchestra i Chicago, en stipendieorkester knuten till Chicago Symphony Orchestra.
– Jag hängde mest på jazzklubbar, även om ingen hängde med så gick jag ensam dit. Chicago idag är betydligt lugnare än ryktet på den tiden.
Resor är ett stort intresse, gärna med de vuxna barnen Olivia och Johan. De har bland annat rest till Peru tillsammans, ett land som han gärna besöker. Det skvallrar både alpackavantarna och -halsduken om.
Vårens stora musikaliska projekt är solokonserten med musik av jazzbasisten och cellisten Lars Danielsson. Den framförs två gånger på Konserthuset i Göteborg och en gång på Vara Konserthus.
– Jag föreslog för Lars, som jag känner sedan Musikhögskolan, att skriva något för engelskt horn. Han har skrivit så fina melodier för mitt instrument och för sig själv på cello och kontrabas,
så det blir en dubbelkonsert. Det ser jag fram emot, säger Björn Bohlin.
Text Ulla M Andersson
Foto Ola Kjelbye
