Solisten klättrar från de djupaste källarvalven, uppåt och så ner igen. Eldfängt och halsbrytande, i vissa partier kan man nästan se hur ett och annat stråktagel brister av hettan i musiken. Passionerat är bara förnamnet.
Och så plötsligt; de höga drillarna fladdrar till som fjärilsvingar. Den allra sista spröda tonen når ända upp och nuddar himlen.
Violinisten är den danskfödde Nikolaj Znaider i en inspelning från 2009 med London Symphony Orchestra, under ledning av Lawrence Foster. Den kommande säsongen ska Znaider spela just detta stycke av landsmannen Nielsen, tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Han är säsongens Artist in Residence, en kär gäst som redan spelat här åtskilliga gånger. Under hösten och våren blir det flera framträdanden som solist och turnéer med orkestern. Han kommer dessutom att dirigera den vid ett par tillfällen.
Just nu är Nikolaj Znaider ett av de hetaste namnen på musikscenerna runt om i världen, som solist, kammarmusiker och dirigent. Han blir regelbundet inbjuden till ledande orkestrar och gör 100-talet framträdanden om året. Utöver det tillkommer arbetet som dirigent.
Han har gästdirigerat Tjeckiska filharmonin och Los Angeles Philharmonic Orchestra, bara för att nämna ett par exempel bland många. Här i landet kan vi vara nöjda, för han verkar ha en faiblesse för svenska orkestrar. Sedan ett par år tillbaka är han förste gästdirigent hos Svenska kammarorkestern i Örebro, och både Göteborgs Symfoniker och Sveriges Radios symfoniorkester har haft honom vid pulten. Senare under säsongen står symfoniorkestrarna i Dresden, Amsterdam, Rom och Pittsburgh i kö för att låta sig ledas av honom.
Man kan undra varför han vill dirigera när han nu nått så stora framgångar som solist? I en intervju tillsammans med dirigentkollegan Sir Colin Davis berättar han:
– Jag har velat dirigera länge, innan jag ens visste att jag ville det. Ett minne är när jag spelade in Beethovens violinkonsert. Jag hade spelat den många gånger och kunde partituret. Men ändå var det något som fattades, hur skulle jag lära känna det här stycket bättre? Så jag köpte noterna till pianosonaterna, men också partituren till alla symfonierna och började studera dem. Det var i processen att vidga min horisont som impulsen kom. Jag måste spendera mitt liv med denna fantastiska musik!
Nikolaj Znaider föddes 1975 i Danmark av polskjudiska föräldrar. Han beskriver sig själv som en nyfiken person, det kan gälla kampsporter, vetenskap eller att läsa böcker. Sitt bokslukande tackar han sina föräldrar för. Varje födelsedag under sin uppväxt fick han böcker i present, som han disciplinerat plöjde istället för att vara ute och spela fotboll med kompisarna.
Blott 14 år gammal vann han första pris i sin åldersgrupp i Kocian-tävlingen för unga violinister, som hålls i Tjeckien varje år. Bara två år senare vann han Nielsen-tävlingen i Köpenhamn, som förste dansk och yngst någonsin. Och som om detta inte vore nog imponerande, vann han en av de mest respekterade musiktävlingarna för skrået violinister, Drottning Elizabeth-tävlingen i Bryssel, uppkallad efter den belgiska drottningen.
Det han tillägnat sig under sin karriär som musiker på scenerna runt om i världen har han velat förmedla till nya, unga och talangfulla musiker. På ön Mors i danska Limfjorden skapade han därför ett årligt sommarläger där han varit konstnärlig ledare under tio år.
– Jag är otroligt lyckligt lottad som har haft mentorer som Barenboim och Rostropovitch. Därför vill jag hitta ett ramverk där jag kan föra det vidare och dessutom utveckla min egen filosofi och inställning till musik. Tyvärr är det bara under en vecka om året, men den veckan ägnar jag mycket tankar åt under resten av min tid, säger han i en intervju för Strad Magazine.
Nikolaj Znaider har en fantastiskt vacker märgfull ton i sin violin. Instrumentet är en skapelse av en av de stora mästarna i fiolbygge, Giuseppi Guarneri i Cremona. Den kallas “Kreisler” Guarnerius del Gesù 1741, och har tillhört den legendariske österrikiske violinisten Fritz Kreisler. Znaider lånar instrumentet av Det Kongelige Teater som äger det.
Visst blev han tagen av Guarneris instrument, skönheten och tonen, vid det första mötet. Trots det klickade det inte riktigt mellan dem. Det berättade han i en intervju med musikjournalisten Jessica Duchen för ett par år sedan. Det blev ingen affär, men ändå kunde han inte släppa tanken på violinen. Några månader senare bestämde han sig för att söka upp och prova den igen.
– Efter ett par dagar öppnade den sig. Snabbt blev jag totalförälskad i den här fiolen, och det är jag fortfarande. Nu kan jag inte tänka mig att byta. Det var som att hitta min röst, berättar han.
Text: Ulla M Andersson
Foto: Natacha Razina, George Lange
