Göteborgs Konserthus Vårkonsert

DANSER FRÅN GALÁNTA Urgammal ungersk bondemusik, då oförändrad ute i byarna, började upptecknas av Kodály och Bartók omkring 1905. Båda tonsättarna fängslades också av den egenartade romska verbunkosmusiken. Bartók experimenterade tidigt med att kombinera sådan med tyskinfluerad konstmusik. Kodálys Danser från Galánta är direkt formade efter denna verbunkos- eller värvningsmusik, ur uppteckningar runt 1800, som han kom över under sin sjuåriga barndom i den nu slovakiska småstaden Galánta, fem mil från Bratislava, invid tåglinjen mellan Wien och Budapest. I staden fanns ett berömt romskt kapell som gav honom hans tidigaste smak för orkesterklang. Verbunkos var en musikstil, snarlik csárdás, som användes för att värva rekryter till den österrikisk-ungerska armén innan nya värvningssystem infördes 1849. Det hela gick tidigare till så att ett dussintal dansanta kavallerister, ledda av en sergeant, under sent 1700- eller tidigt 1800-tal sändes ut, ofta på den ungerska landsbygden, för att med en färgstark show med romska ackompanjatörer ge en lustfylld bild av militärlivet. Systemet var effektivt och nya rekryter strömmade till. Sergeanten dansade före i en långsammare inledning, varpå de mer eller mindre akrobatiska dansarna successivt ökade musikens tempo och intensitet. Kodálys Danser från Galánta, i fem delar i ett liknande mönster, skrevs 1933 till 80-årsjubileet för Budapests filharmoniker. Instrumentationen för dubbelbesatta flöjter (plus piccolo), oboer, A-klarinetter, fagotter, därtill fyra horn, pukor, virveltrumma, klockspel, triangel och stråkar efterbildade ett sådant verbunkosband med soloklarinett i huvudroll som romernas tárogáto. Till historien hör att Galántastyckena i original tillkom under Ungerns kurucztid, i självständighetskampen under turkisk ockupation. Verbunkosmusik började ges ut i noter under sent 1700-tal, inte minst i Wien, där både Mozart och Schubert tog starka intryck av den. Kodály använder den långsamma verbunkosinledningen som rondotema i följande fyra danser liksom i den stora slutcodan. Bara den upptar mer än styckets halva längd. Kodály skulle som aktad professor vid Budapests Musikhögskola och president för den ungerska vetenskapsakademien senare hedersdoktor i Oxford och Berlin, verka för en spontan folkmusiks betydelse. Denna frihetliga inriktning genomsyrade också centrala tidigare verk som Háry János-sviten 1927 och Danserna från Marosszék 1933, båda jämte Galántadanserna hans oftast spelade verk. Den folkloristiska traditionen förs fortfarande vidare av Kodály-institutet i hans hemstad Kecskemét, där vi med stolthet erfar att svensken Lars Edlunds läroböcker i gehörsutbildning än i dag har minst sagt en hedersplats. Rolf Haglund

SENTIMENTAL ROMANS NR 1 A-DUR SENTIMENTAL ROMANS NR 2 F-MOLL Stenhammars sentimentala romanser uruppfördes av violinisten Tor Aulin, Wilhelm Stenhammar och Göteborgs Orkesterförening i Konserthuset på Heden den 19 april 1911. Styckena gjorde inte mycket väsen av sig i programbladet: "manuskript för första gången" var den korta och koncisa presentationen. Detta var ett av Tor Aulins sista framträdanden som solist. I våra dagar har ordet "sentimental" en närmast negativ klang - som beteckning för något okontrollerat och känslodrypande, ibland rentav inställsamt. Så var det inte på Stenhammars tid. Bo Wallner skriver om romanserna i sin stora Stenhammarbiografi från 1991: "Man skulle kunna tänka sig dem som nostalgiska bilder, "a sentimental journey". Man skulle också kunna tänka sig - enligt en tanke som förts fram av Julius Rabe - att ordet sentiment inte skall fattas enligt vårt vanliga språkbruk som något överdrivet och hjärtnupet, utan att det istället står för "con sentimento", alltså "med känsla". Man skulle kunna tala om en återgång till en ursprungsbetydelse." Den första romansen är skir som spindelväv med en ljuv, återhållen känsla. Den andra är mer renodlad: enkel i formen och lidelsefull i uttrycket. Båda styckena visar prov på Stenhammars bästa kvaliteter: en ren och klar orkesterklang med solostämman vidöppen för nyansmöjligheter. Som så ofta hos Stenhammar gäller det att betrakta dessa skygga musikaliska djur på avstånd - då kommer de självmant närmare. Stefan Nävermyr

SENTIMENTAL ROMANS NR 1 A-DUR SENTIMENTAL ROMANS NR 2 F-MOLL Stenhammars sentimentala romanser uruppfördes av violinisten Tor Aulin, Wilhelm Stenhammar och Göteborgs Orkesterförening i Konserthuset på Heden den 19 april 1911. Styckena gjorde inte mycket väsen av sig i programbladet: "manuskript för första gången" var den korta och koncisa presentationen. Detta var ett av Tor Aulins sista framträdanden som solist. I våra dagar har ordet "sentimental" en närmast negativ klang - som beteckning för något okontrollerat och känslodrypande, ibland rentav inställsamt. Så var det inte på Stenhammars tid. Bo Wallner skriver om romanserna i sin stora Stenhammarbiografi från 1991: "Man skulle kunna tänka sig dem som nostalgiska bilder, "a sentimental journey". Man skulle också kunna tänka sig - enligt en tanke som förts fram av Julius Rabe - att ordet sentiment inte skall fattas enligt vårt vanliga språkbruk som något överdrivet och hjärtnupet, utan att det istället står för "con sentimento", alltså "med känsla". Man skulle kunna tala om en återgång till en ursprungsbetydelse." Den första romansen är skir som spindelväv med en ljuv, återhållen känsla. Den andra är mer renodlad: enkel i formen och lidelsefull i uttrycket. Båda styckena visar prov på Stenhammars bästa kvaliteter: en ren och klar orkesterklang med solostämman vidöppen för nyansmöjligheter. Som så ofta hos Stenhammar gäller det att betrakta dessa skygga musikaliska djur på avstånd - då kommer de självmant närmare. Stefan Nävermyr

NÄKTERGALENS SÅNG Näktergalens sång, byggd på H C Andersens saga, var viktigare för Stravinskys utveckling än många nu är medvetna om. Stycket har en historia i många led, som opera, balett och symfonisk dikt. Inte minst spelade Stravinsky ofta upp sitt eget pianoutdrag för rader av sina tonsättarkolleger, bland dem Ravel och Bartók. Operan Näktergalen var beställd för den Nya fria teatern i Moskva, dock nedlagd innan uppsättningen blev av, och agenten Sergej Djagilev fick Stravinsky att avbryta arbetet efter första akten sommaren 1909 för att i stället ta itu med baletten Eldfågeln. Stravinsky hoppades med operan, och än mer efter skandalsuccéerna ute i världen med sina tre första baletter, på genombrott också i hemlandet. Första akten, skriven 1908 då hans lärare Rimskij-Korsakov ännu levde, var också tänkt som fristående symfonisk dikt. När alla tre akterna låg klara uppfördes operan i stället av Sergej Djagilev på Parisoperan 26 maj 1914 och i ytterligare två föreställningar. Därpå gjordes de två sista akterna om till balettmusik för Djagilevs Ryska balett i Paris med premiär 2 februari 1920, i koreografi av Léonide Massine och dekor av Henri Matisse. Den på Djagilevs order kraftigt nedskurna tondikten ledde till nya skandalsuccéer för Stravinsky i Genève 6 december 1919 (två och ett halvt år efter styckets datering) och i Lausanne 29 december med Ernest Ansermet som dirigent. I Schweiz hade man då ännu inte hört Våroffer. I Genève visslades orkesterstycket ut, medan musikens anhängare i stället skrek "Vive Stravinsky, vive Dada". I Lausanne blev det utskrattat. Tidningarna fylldes med insändare medan tonsättaren själv, som hunnit tröttna på hela operaformen, sade sig förhäxad av sitt nya verk. Han kallade det ett nytt experiment med stor orkester, behandlad som kammarorkester med betoning på konsertant spel av hela grupper av instrument i en musik full av kadenser, vokaliser och melismer, med tuttipartierna som undantag. Bakom alla versionerna låg H C Andersens saga om en mekanisk japansk näktergal, vars sång föredrogs av kejsaren av Kina före en riktig fågels. Den riktiga näktergalen flög då sin väg men återkom när kejsaren låg för döden och fick honom att tillfriskna. Operan var påverkad av Musorgskij, särskilt processionsmusiken i tredje akten med drag av kröningsmusiken i Boris Godunov, medan Debussys ande kom att vila över första akten liksom över den symfoniska dikten. Operan kallades efter Paris-framförandena av tonsättaren och kritikern Reynaldo Hahn teaterns mest enastående föreställning dittills med sin närmast "neuropatologiska bild av det barbariska och sensuella Kina". Tonsättarkollegerna Ravel och Bartók anade starka spår av Schönberg i musiken. Stravinsky vägrade dock yttra sig om Näktergalens sång men sa senare: "Jag har alltid trott att en tonsättare kan övertyga lyssnarna enbart med sin musik och inte med förklaringar. Det är meningslöst att söka förkorta den tid det tar att vänja sig vid ett nytt musikspråk. Örat måste självt bereda sig på nya sensationer." Förspelet ville dock förmedla H C Andersens naturkänsla med näktergalen, fångat via en fiskares upplevelse sittande i sin båt, medan fortsättningen präglas av lyxen vid den kinesiske kejsarens hov med dess bisarra etikett. Rolf Haglund

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.

Den finska dirigenten Dalia Stasevska har snabbt fått rykte som en av sin generations mest enastående dirigenter. Denna säsong leder hon bland annat Trondheims symfoniorkester, Deutsches SymphonieOrchester Berlin, Kungliga filharmonikerna, Malmö symfoniorkester, Tapiola sinfonietta och Lahtis symfoniorkester. Förra säsongen gjorde hon mycket framgångsrika framträdanden med Oslo filharmoniska orkester och Strasbourgs filharmoniker och öppnade Helsingforsfestivalen där hon dirigerade både Helsingfors filharmoniker och Finska Radions symfoniorkester med beställningsverk av Magnus Lindberg och Lauri Porra. 2014-2016 var hon assisterande dirigent till Paavo Järvi och Orchestre de Paris och tidigare har hon haft samma position hos Esa-Pekka Salonen och Los Angeles Philharmonic. Dalia Stasevska är också en hängiven operadirigent och har bland annat dirigerat Janáceks Den listiga lilla räven på Norrlandsoperan och Finska Nationaloperan.

"Justyna Jara spelade satsens anspråksfulla solo med största precision och beskedlig lätthet. Tillsammans med övriga musiker trollade hon fram en vinter som fick enskilda flingor att klinga i detalj för att i nästa ögonblick bli till en virvlande storm." (Bachtrack, Vivaldis Vintern) Polska Justyna Jara började spela violin när hon var sju år. Efter att ha vunnit pris vid en tävling för unga violinister i Gdansk fortsatte hon på en skola för särskilda begåvningar i Warszawa. Där studerade hon för Miroslaw Lawrynowicz och under studietiden erhöll hon pris i flera violintävlingar, bland dem förstapriset vid Wieniawski- och Serwaczynski-tävlingen för unga violinister i Lublin. Efter hennes lärares tragiska död 2005 fortsatte Justyna Jara sina studier för Andrzej Gebski och under hans studieledning spelade hon in Wieniawskis etydcapricer op 10 och 18 för skivbolaget Acte Préalable som en hyllning till Miroslaw Lawrynowicz. Hon studerade därefter ett år vid Chopin-universitetet i Warszawa och sedan vid Juilliard i New York. När hon tagit sin masterexamen flyttade hon till London och arbetade med orkestrar som London Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, ofta som assisterande konsertmästare. 2014 utsågs hon till andre konsertmästare i Göteborgs Symfoniker.