Göteborgs Konserthus University of Gothenburg Symphony Orchestra

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) Symfoni nr 2 D-dur Op 73 Allegro non troppo Adagio non troppo Allegretto grazioso (Quasi andantino) Allegro con spirito Det var inte självklart och enkelt för den tidigt etablerade tyske tonsättaren Johannes Brahms att komponera symfonier. Han hade en fot kvar i wienklassicismen, var inte så intresserad av att förändra och modernisera sitt tonspråk och var en stor beundrare av Beethoven. Det sägs att han kände dennes "ryggsäck" som en belastning. Att det inte fanns mera att göra efter dennes "nia". Men Brahms var inte reaktionär, bara oerhört mån om sin personliga stil och tekniska skicklighet i allt han skapade. Han gav inte sina verk berättande titlar, han ansåg att instrumentalmusik skulle vara musik och ingenting annat. Först vid 43 års ålder - efter stora framgångar med pianoverk (solostycken och första pianokonserten), solosånger och körkompositioner (Ein deutsches Requiem med flera) och kammarmusik - fullbordade han 1876 sin Symfoni nr 1, som han arbetat med i över 20 år. För Symfoni nr 2 behövde han betydligt kortare tid, sommaren 1877 i det idylliska Pörtschach vid Wörthersee i Österrike. Om denna lugna och vänliga miljö inspirerade honom eller om han var inne i en harmonisk fas av livet ändå, vet man inte. Hans andra symfoni kallas dock ofta för "Brahms pastoralsymfoni". Den är betydligt ljusare och mera optimistisk än den första, även om han själv - säkert med glimten i ögat - skrev till en god vän att det var "det sorgligaste han skrivit". Visst finns det stråk av vemod även i denna symfoni, särskilt i den långsamma andra satsen, men tonarten D-dur talar sitt språk och flera influenser från ländler och annan tysk och österrikisk folkton ger musiken en gladare och festligare karaktär. Första satsen inleds av tre toner i cello- och basstämmorna, som återkommer likt ett motto genom hela symfonin i olika instrumentkombinationer och förvandlingar. Två huvudteman dominerar satsen, det första introduceras genast i horn och stråkar, det andra är mycket "brahmskt", byggt på folkmusik. Det har stor likhet med hans kända sång Wiegenlied. I andra satsen introduceras dess drömmande och vemodiga dubbeltema i cello- och träblåsarstämmorna med ett mörkt, stämningsfullt tonspråk, som behärskar hela satsen med avbrott för ett ljusare, snabbare och kraftfullare mellanavsnitt. Tredje satsen har en lätt och luftig intermezzo-karaktär och är den sats som närmast ger symfonin dess pastorala karaktär med bland annat en folklig träblåsmelodi till pizzicato i cellostämman. Fjärde satsen är mera kraft- och glansfull med vissa marschliknande avsnitt även om den inleds allvarligt, "mystiskt" lågmält. Efter ett lugnare avsnitt slutar symfonin jublande och livsbejakande i en storartad stegring. GUNILLA PETERSÉN

Orkesterns kärna utgörs av studenterna vid den tvååriga internationella masterutbildningen i symfoniskt orkesterspel vid Högskolan för Scen och Musik vid Göteborgs Universitet. Utbildningen är unik i sitt slag och bedrivs i samverkan med Göteborgs Symfoniker och GöteborgsOperan. I orkesterprojekten ingår även studenter från kandidatutbildningen i klassisk musik – ett treårigt program där studenten fokuserar på kammarmusikspel och individuell utveckling på sitt instrument. Ibland bjuds studenter från andra musikhögskolor in att delta i och komplettera orkestern. Varje läsår gör University of Gothenburg Symphony Orchestra åtta orkesterproduktioner. Till dessa engageras internationellt välkända dirigenter och solister. På senare tid har Simon Crawford-Phillips, Jurjen Hempel, Vince Mendoza och Daniela Musca gästat orkestern. Bland solisterna märks pianisten Christian Zacharias, cellisten Amalie Stalheim och violinisten Isabelle van Keulen. Varje år samarbetar orkestern också med operautbildningen vid Högskolan för Scen och Musik. UGSO är en ambassadör för Göteborgs Universitet som stöder konsert- och turnéverksamheten.