KONSERT FÖR VIOLIN OCH OBOE D-MOLL BWV 1060
Allegro
Adagio
Allegro
Här en konsert i många skepnader. Vi har ett utgångsmaterial för två cembalister och några stråkare i en avskrift gjord av Bachs ende svärson, Altnikol. Musik som till exempel kunde användas vid konserterna i Zimmermanns café i centrala Leipzig där Bach var i farten, i synnerhet 1729-1741 när han ledde verksamheten. Det lär ha gått in uppåt 150 åhörare. De fick sig till livs all möjlig aktuell musik, sjungen och spelad. Det är så klart en bestickande tanke att Bach blandat in sina två äldsta söner i den här dubbelkonserten för två klaverspelare. Flera forskare har menat att det bör ha funnits en äldre version för två melodiinstrument, från tidigare arbetsplatser. Det har redigerats fram några sådana varianter och den för violin och oboe hör till de mest spelade.
Ingemar von Heijne
KONSERT FÖR SJU BLÅSARE, PUKOR, SLAGVERK
och stråkar
Allegro
Adagietto, misterioso ed elegante
Allegro vivace
Frank Martin föddes i Genève och blev en av Schweiz mest betydande tonsättare. Han var länge en sökare i en tid när musikutvecklingen genomgick stora förändringar, så efter första världskriget levde han under åtta år i Zürich, Rom och Paris och influerades i omgångar av Franck, Honegger, Chopin, Debussy, Ravel, Stravinsky, folkmusik och äldre musik av framförallt J S Bach. I början av 1930-talet när han var verksam i Genève, bland annat som lärare vid Dalcrozeinstitutet, blev han intresserad av Schönbergs tolvtonsteknik och använde delar av den i sin egen musik tillsammans med sin personliga assimilering av tidigare influenser. "Martin låter paradoxalt nog de atonala bildningarna domineras av ett tonalt skeende" har någon sagt om hans musik, som också har en stark känsla för uttryck, klang och rytm. Martin ville aldrig acceptera musikaliska regler och strukturer för deras egen skull. "Det enda som kan övertyga både utövarna och lyssnarna är tonsättarens trohet till den innersta känslan av ett musikaliskt uttryck och en konstruktion". Och i både sitt genombrottsverk, oratoriet Le vin herbé (Trolldrycken) från 1942, och i sitt mest spelade verk, Petite symphonie concertante (1945) för stråkar, piano, harpa och cembalo utvecklade han sin teknik till fullo: "Vad gäller det musikaliska språket i ett verk så gör det aldrig avkall på det som för mig är musikens fundament - dess tonala uppgift - även om det nästan konstant använder sig av kromatik".
Konsert för sju blåsare (fagott, klarinett, flöjt, horn, oboe, trombon, trumpet), pukor, slagverk och stråkar var en beställning från Musiksällskapet i Bern och uruppfördes den 25 oktober 1949 under ledning av Luc Balmer. "Min avsikt med detta", skriver tonsättaren, "var att visa upp kvaliteterna och virtuositeten hos de olika blåsarsolisterna i en symfoniorkester. Även pukslagaren får visa upp sin skicklighet. Men särskilt viktigt var att uppskatta de klangliga, tekniska, rena uttrycksmöjligheterna hos dessa instrument, som är så olika varandra i fråga om hur tonerna skapas genom deras mekanik." I första satsen är varje musiker en solist, som möts i dialoger med sina olikheter och med stråkorkestern. I andra satsen dominerar stråkarnas och blåsarnas melankoliska långsamt taktfasta rytm tillsammans med lyriska soloinslag och i tredje satsen ställer Martin olika grupper mot varandra i en livlig dans i tretakt, pukan och slagverk avbryter i tvåtakt, en marschrytm blir allt starkare i hela orkestern. Till sist leder flöjt och klarinett över till en folkdansliknande melodi som accelererar i alla instrument.
Gunilla Petersén
SYMFONI NR 3 F-DUR OP 90
Allegro con brio
Andante
Poco allegretto
Allegro
Brahms tredje symfoni kan ståta med ett av de vackraste romantiska teman som skrivits: allegrettot i c-moll som med sin lätta tretakt får strängar att resonera hos de flesta kännande människor. I modern tid blev det känt som tema i Ingrid Bergman-filmen Tycker ni om Brahms… (1961) efter Françoise Sagans novell Aimez- vous Brahms? som den mer kärleksfullt heter i original.
Brahms tredje symfoni var naturinspirerad, han skapade bäst med grönskan inpå knutarna. Han hade ärvt strategin av Beethoven och andra föregångare: arbeta som pianist, musiker och lärare höst till vår, komponera på sommaren. För Brahms blev det en livsstil. Mahler följde samma modell. Egentligen hade Brahms tänkt tillbringa sommaren i Bad Ischl men planerna ändrades när han fann avskildhet och inspiration i tyska Wiesbaden, en gammal kurort, dit han anlänt efter en resa längs Rhen. Det är uppenbart att Brahms skrev symfonin under lyckliga omständigheter denna sommar 1883. Var han förälskad? Alltid i Clara Schumann. När hon spelat igenom symfonin i versionen för två pianon skrev hon till Brahms: "Alla satser tycks bilda en enhet, som ett hjärtslag." Symfonin är en hälsning till henne och en hyllning till hennes framlidne make Robert Schumann, Brahms mentor och vän. Själva inledningen till symfonin - som öppnar sig likt en vidunderlig utsikt när man efter en lång vandring bland tallar och granar når en hög höjd - påminner inte så lite om inledningen till Schumanns "Rhensymfoni" (den tredje). Det nämnda allegrettot har också likheter med romansen i Schumanns fjärde symfoni som Brahms utgav i originalversion på egen bekostnad efter tonsättarens död. Brahms kostar också på sig en ironisk kommentar till den fortfarande pågående fejden mellan Brahmsanhängare (traditionalister) och wagnerianer (nytyska skolan) - tre toner i horn och oboe i förstasatsens avslutning. Känner ni igen det? Just det, Tristan och Isolde. Wagner hade dött i februari samma år…
Stefan Nävermyr