Göteborgs Konserthus Rucklarens väg

RUCKLARENS VÄG (libretto W H Auden, Chester Kallman, Igor Stravinsky) Akt I Scen 1 Trueloves trädgård på landet (eftermiddag om våren) Scen 2 Mamma Gooses bordell i London (om sommaren) Scen 3 Samma som I:1 (en höstnatt) Akt II Scen I Morgon i Rakewells hus i London (höstmorgon) Scen 2 Gatan framför Rakewells hus (höstrusk) Paus Scen 3 Samma rum som i II:1 (vintermorgon) Akt III Scen 1 Samma som II:3 (våreftermiddag). Scen 2 En kyrkogård (samma natt). Scen 3 Bedlam Epilogue Stravinskys inspiration till Rucklarens väg kom från ganska oväntat håll och man kan datera dagen exakt till den 2 maj 1947. Då besökte han en utställning i Chicago där man visade den engelske konstnären William Hogarths (1697-1764) kritiskt realistiska etsningar från missförhållanden i Londons fattigkvarter. På 1730-talet uppmärksammade man hans satiriska läggning i bildsviter som tillsammans berättar skakande historier. De mest berömda sviterna är The Harlot's Progress (En glädjeflickas historia 1731), The Rake's Progress (En rucklares väg 1732-1733) och Mariage à la Mode (Äktenskap på modet 1745). I Beer Street och Gin Lane (båda 1751) talar han klarspråk när det gäller kvarterens alkoholproblem. Bilderna blev omåttligt populära och trycktes i stora upplagor. Många av dessa var pirattryck vilket fick Hogarth att genomföra ett betydelsefullt lobbyarbete för att parlamentet skulle lagskydda upphovsmännen. Detta resulterade i Hogarth's Act, 1735 - den första kända copyright-lagen. Det var främst de åtta bilderna om rucklaren Tom Rakewells vilda leverne som grep tag i Stravinsky, och som fick utgöra basen för hans operaplaner. Detta blev hans första verk med engelsk text och dessutom blev det hans allra längsta komposition, och för en gångs skull var det inte resultatet av en beställning utan något som han själv valt att skriva. Stravinsky var inte sen att inleda ett samarbete med sin vän, författaren W H Auden. Ett första möte med Auden för att diskutera libretto och upplägg ägde rum i Hollywood i november 1947. I mars 1948 levererade Auden en text som Stravinsky ansåg vara det vackraste libretto som någonsin skrivits. Men han blev något förvånad när det visade sig att Auden också tagit hjälp av Chester Kallman. Dessa två hade i mycket nära samarbete skrivit librettot med etsningarna som utgångspunkt. Stravinsky komponerade sedan musiken från början till slut: första akten 1948, andra 1949-50, tredje 1950-51 och epilogen slutdaterades den 7 april 1951. Resultatet blev en tre akter lång moralitet om lättjans fördärvlighet. Handlingen löper från vår till nästa vår, någon gång på 1700-talet. Operan inleds med ett helt kort förspel, snarast en fanfar som ger operan dess neobarocka stämning - man kan tänka på den toccata som inleder Monteverdis Orfeo, världens första verkliga opera (1607) och första operauvertyr. Men så var det också fråga om en nummeropera i barockanda som Stravinsky ville skriva. "Jag vill klä varje aria i en tajt korsett" menade tonsättaren, som också gav gestalternas namn stor allegorisk innebörd i sann barockstil. I operans början befinner vi oss i familjen Trueloves trädgård på landet en vacker eftermiddag om våren. Tom och Anne är ett ungt och lyckligt kärlekspar. Dit kommer Nick Shadow för att meddela att Tom fått ett stort arv. (Nick finns inte i Hogarths berättelse, utan är en uppfinning av Auden.) Tom ger sig genast av till London för att ta sitt nya hus i besittning och börjar leva livets glada dagar, inte minst på Mamma Gooses bordell. Nick anställs som hans tjänare och får uppdraget att genomföra Toms tre talade önskningar om rikedom, lycka och att bli mänsklighetens räddare. Vi känner igen typen som Mefistofeles i Faust. Första akten slutar med att Anne Truelove undrar varför Tom inte har hört av sig på länge och beslutar sig för att söka upp honom. Hon är förälskad i honom, men är inte förblindad av kärlek. Hon är väl medveten om hans brister och svagheter, men också beslutsam om att försöka rädda honom från undergång. Det är detta hon sjunger om i en av operans mest underbara arior: "No word from Tom". Men Tom är inte bara en rumlare. Han är olycklig, och Nick råder honom att gifta sig med den skäggiga damen Baba. När Anne hittar honom ber han henne att glömma honom, och med sorg i hjärtat skiljs de. Men hans oroliga samvete väcker honom även i de mest orgiastiska tillfällen. Vad har han gjort? Hur kunde han bryta sitt kärlekslöfte till Anne? Han slösar sina pengar och Nick lurar honom till storhetsvansinne när han vill rädda världen genom en maskin som förvandlar stenar till bröd. Tom är bankrutt och hans ägodelar säljs på auktion utanför hans hus. Auktionsförrättaren Sellem klubbar även igenom försäljningen av Baba! Mot slutet tävlar Tom och Nick om hans själ med en kortlek på kyrkogården. Detta är inte den enda anspelningen på Don Giovanni! Det ser ut som om Tom ska vinna, men med en magisk gest gör Nick honom galen. Där hade operan kunnat sluta. Men Auden var noga med att betona att det inte är Tom som är skurken. I tron att han är Adonis väntar Tom på sin Venus (och den trogna Anne besöker honom verkligen) och blir i stället offret. Han slutar sitt eländiga liv på det famösa dårhuset Bethlem Royal Hospital (grundat som kloster 1247 och som sjukhus från 1330), i folkmun benämnt Bedlam, och besjunget av många diktare och tonsättare, från renässansen och framåt (och en skräckfilm med Boris Karloff från 1946 utspelas där). I den korta epilogen framträder alla de medverkande civilt med styckets moral. Det hastigt påkomna uruppförandet låg bara fem månader fram i tiden och ägde rum på Teatro La Fenice i Venedig den 11 september 1951 med kör och orkester från La Scalaoperan i Milano och med solister som Elizabeth Schwartzkopf och Jennie Tourel. Stravinsky dirigerade, tydligen tämligen tafatt. Föreställningen mottogs ändå välvilligt, men knappast mer. Operan har därefter satts upp åtskilliga gånger, mer genomarbetade och fulländade. På Metropolitan i New York dirigerade Fritz Reiner 1953. En annan mycket uppmärksammad produktion signerades av Ingmar Bergman på Stockholmsoperan 1961, som sedan gavs drygt 40 gånger. Det var första gången verket framfördes i Sverige och Stravinsky blev mycket imponerad när han såg den eftersom Bergman förstått allvaret i handlingen och inte bara visat den som en charad. STIG JACOBSSON

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Barbara Hannigan delar sin tid mellan att framträda som sångare på världens konsertscener och dirigera de ledande stora orkestrarna. Berlinfilharmonikerna, Orchestra dell'Accademia Nazionale di Santa Cecilia i Rom, Torontos och Münchens filharmoniker, Mahler Chamber Orchestra och Göteborgs Symfoniker är några av de orkestrar som hon har nära samarbeten med. Hon har också framträtt med många av vår tids mest framstående dirigenter, som Simon Rattle, Kent Nagano, Esa-Pekka Salonen, Andris Nelsons, David Zinman, Antonio Pappano, Alan Gilbert, bland andra. Hennes starka engagemang i vår tids musik har också lett till samarbeten med tonsättare som Pierre Boulez, Henri Dutilleux, György Ligeti, Karlheinz Stockhausen, Salvatore Sciarrino och Hans Abrahamsen. Bland hennes oförglömliga rollgestaltningar finns titelrollen i Krszysztof Warlikowskis uppsättning av Alban Bergs opera Lulu på La Monnai i Bryssel, och mer nyligen samma roll i en uppsättning på Hamburgoperan dirigerad av Kent Nagano. Omtalad är också rollen som Marie i Berndt Alois Zimmermanns Die Soldaten på Bayerska statsoperan i München, för vilken hon belönades med det tyska teaterpriset Der Faust. Barbara Hannigan gjorde sin debut på nationaloperan i Paris 2015 i Francis Poulencs La Voix humaine, återigen i en uppsättning av Warlikowski. Under våren 2018 återvände hon till Parisoperan i samma roll. Sommaren 2017 gestaltade hon Ofelia i Brett Deans Hamlet vid Glyndebournefestivalen och hon har också framträtt vid Lincoln Center i New York och på Kungliga Operan i London, senast i George Benjamins Lessons in Love and Violence som hade premiär i maj 2018. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och fick både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Hon har tidigare fått en rad utmärkelser för sina inspelningar, bland annat Gramophone och Edison award och Victoires de la Musique. Hon har också utsetts till Årets sångare 2013 av tidningen Opernwelt, Årets musikpersonlighet av Syndicat de la Presse Francaise, 2012, och de tyska skivkritikernas Ehrenpreise, 2018. Hon erhöll också 2018 års Rolf Schock-pris. Sedan dirigentdebuten på Théâtre du Châtelet i Paris har Barbara Hannigan fortsatt utveckla sin kreativa programsättning tillsamman med orkestrar som Torontosymfonikerna, radioorkestrarna i Danmark och Sverige, L'Orchestre Philharmonique de Radio France, Mahler Chamber Orchestra och inte minst Göteborgs Symfoniker där hon säsongen 2015-16 var Artist in Residence och från och med säsongen 2019-20 är förste gästdirigent.

Brittiske tenoren William Morgan debuterade 2015 med English National Opera vid uruppförandet av Tansy Davies Between Worlds på Barbican i London. Han har också uppmärksammats som Peter Quint i The Turn of the Screw och Hot Biscuit Slim i Paul Bunyan av Benjamin Britten. Han har även medverkat i Monteverdis Orfeo på Bayerische Staatsoper och gjort rollen som Anthony i Sondheims musikal Sweeney Todd vid Longborough Festival Opera. Som romanssångare har han alla de stora sångcyklerna av Schubert, Schumann och Britten på sin repertoar.

Efter grundläggande studier i hemlandet fortsatte grekiska sopranen Aphrodite Patoulidou sin utbildning vid Koninklijk Conservatorium i Bryssel och Universität der Künste i Berlin. Hennes operaroller inkluderar bland andra Elle i Poulencs La Voix Humaine, Rosina i Rossinis Barberaren i Sevilla och Lucy i Menottis komiska opera The Telephone. Förutom rollen som Anne Trulove i Rucklarens väg har hon också de kommande säsongerna engagemang både på Teatro Real i Madrid och Staatsoper i Berlin. Aphrodite Patoulidou är också skådespelare och författare.

Barytonsångaren John Taylor Ward växte upp i North Carolina, USA, och studerade vid Eastman School of Music och Yale School of Music. Därefter har han varit verksam i såväl Europa som USA. Han har hyllats både för sin klara, intensiva röstklang och för sina spännande programsättningar. Han medverkade nyligen vid USA-premiären av Claude Viviers Kopernikus i regi av Peter Sellars och har sjungit flera roller i Monteverdioperor tillsammans med English Baroque Soloists. Han har också uppmärksammats för sin Papageno i Mozarts Trollflöjten och den galne kungen i Maxwell Davies Eight Songs for a Mad King.

Australiska mezzosopranen Kate Howden har studerat vid Trinity Laban-konservatoriet, Royal Academy of Music och för Susan Roberts vid National Opera Studio, samtliga i London. Bland hennes många roller finns La Ciesca i Verdis Gianni Schicchi, titelrollen i Massenets Cendrillon, Hans i Humperdincks sagoopera Hans och Greta och flera roller i Mozartoperor, bland annat Cherubino i Figaros bröllop och Annio i La Clemenza di Tito. Utöver sin medverkan i Rucklarens väg är hon också aktuell i konsertsammanhang och som Mrs Noye i Benjamin Brittens Noye's Fludde.

Erik Rosenius, bas, är från och med hösten 2018 anlitad vid International Opera Studio på Staatsoper Unter den Linden, Berlin. Han tog examen från Operahögskolan i Stockholm 2017 och har sedan 2014 även en examen i sång vid Kungliga Musikhögskolan. Under de senaste åren har han framträtt på Kungliga Operan i Strauss Salome, Ramströms barnopera Den långa, långa resan och Min bror är Don Juan av Mozart/Brommare och har också medverkat i föreställningar på Läckö Slott och nystartade Opera Warberg. Han är även del av Barbara Hannigans Equilibrium Young Artists.

Efter studier vid konservatoriet i Tripoli fortsatte den libanesiske sångaren Ziad Nehme sin utbildning vid Mozarteum i Salzburg där han tog sin mastersexamen. Han är lika hemmastadd i konsertsammanhang som på operascenen och har medverkat som solist i bland annat Bachs Johannespassion, Mozarts Kröningsmässa, Beethovens Koralfantasi och verk av Schubert, Schumann och Schönberg. Bland de många operarollerna finns Greve Almaviva i Rossinis Barberaren i Sevilla, Camille de Rossillon i Lehárs Glada änkan och Truffaldino i Prokofjevs Kärleken till de tre apelsinerna.

Göteborgs Symfonikers Vokalensemble består av tolv skickliga, hängivna och yrkesverksamma sångare som kommer att utgöra en aktiv kärna i Göteborgs Symfoniska Kör med ambitionen att utforska körsångens konstnärliga möjligheter. Förutom verksamheten med Göteborgs Symfoniska Kör som ger ett flertal konserter med Göteborgs Symfoniker varje säsong framträder ensemblen också på egen hand med varierade program som visar dess bredd och mångsidighet.

Linus Fellbom debuterade som ljusdesigner 1995 och har sedan dess gjort omkring 250 uppsättningar på teater- och operascener världen över. 2005 debuterade han som regissör och har sedan dess bland annat regisserat Rikard III, Fordringsägare och Gudshjälmen för Riksteatern, Friskytten och Hoffmanns äventyr på Folkoperan i Stockholm och Hans och Greta på Malmö Opera. 2017 regisserade han urpremiären av operan Dracula på Kungliga Operan. Som scenograf har han bland annat gjort Jorma Elos verk Red in 3 för Stuttgartbaletten, La Bohéme och Rigoletto på Norrlandsoperan och L'Orfeo för Wermland Opera. Bland de senaste produktionerna Linus Fellbom gjort ljus till kan nämnas En Midsommarnattsdröm på Staatsoper i Wien, Don Giovanni på operan i Florens, Macbeth på Grekiska Nationaloperan i Aten, Thaïs på LA Opera, Barberaren i Sevilla på operan i Rom, Lucia di Lammermoor på operan i Bologna, världsturnén med det Norrländska Hardcore-bandet Refused samt Julia och Romeo av Mats Ek och Midsommarnattsdröm av Alexander Ekman, båda för Kungliga Baletten i Stockholm. Ett nära samarbete med världsklarinettisten Martin Fröst har resulterat i de iscensatta konserterna Dollhouse, Genesis och Retrotopia. Linus Fellbom regisserade även divertissementen på Nobelbanketten 2016, som Martin Fröst stod för. I oktober 2018 gjorde han regi, scenografi och ljus till Norrlandsoperans uppsättning av La Traviata.