Göteborgs Konserthus Rachmaninovs mästerverk

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SCEN MED TRANOR OP 44:2 Sibelius var en mästare på att komponera lysande illustrationer till skådespel, små välskapta miniatyrer som på ett imponerande sätt tolkar stämning och innehåll i pjäsen. Mellan 1898 och 1925 skrev han musik till elva teateruppsättningar, ofta till Svenska Teatern i Helsingfors. Ibland blev det bara ett par sånger, men det hände också att uppdraget resulterade i en timme musik. 1901 hade hans svåger Arvid Järnefelt skrivit dramat Kuolema (Döden), och att pjäsen i december 1903 fick stora framgångar på Finska Nationalteatern berodde till stor del på den musik Sibelius försett den med. Det var Sibelius andra arbete för teatern och den här gången framfördes pjäsen på Finska Nationalteatern. En av de sex satserna i scenmusiken är världsschlagern Valse triste. Ett par år senare orkestrerade han om Valse triste för konsertbruk och likaså den musik som gavs i scen tre och fyra som nu fick namnet Scen med tranor. Scen med tranor har inte blivit lika berömd. Den inleds med en utstuderad stråksats som avbryts av tranornas rop i klarinetterna. Enligt en dagboksanteckning förknippade Sibelius detta tema med tranornas flykt, och deras läten hade för honom en symbolisk innebörd, vilket framgår av en dagboksanteckning: "Sett alla dessa dagar tranor; flyttade söderut med full musik. Varit den läraktiga eleven åter. Deras läten mitt lifs ledtråd." STIG JACOBSSON

SERGEJ RACHMANINOV (1873-1943) PIANOKONSERT NR 3 D-MOLL OP 30 Allegro ma non troppo Intermezzo: Adagio Finale: Alla breve Sergej Rachmaninov var en lysande pianist. Han turnerade från ungdomsåren flitigt i Europa och senare även i USA och gjorde en rad skivinspelningar av såväl egna solostycken för piano som av de fyra pianokonserterna. Han komponerade åtskillig musik för piano: preludier, sonater, karaktärsstycken liksom kammarmusik och sånger. Av pianokonserterna är det den andra som blivit mest älskad, kanske för att den så flitigt använts som filmmusik. Men även den tredje konserten har använts i filmsammanhang, i den kända Shine från 1996. Nog är det den tredje konserten som är krönet på hans kompositioner med piano. Det tyckte i alla fall han själv! Att den kanske inte blivit lika ofta spelad som den andra beror mest på att den är så mycket svårare för solisten att spela. I själva verket tillägnades tredje pianokonserten Josef Hofmann, vilken ansåg den vara så svårspelad att han aldrig framförde den offentligt. Även andra pianister har närmat sig konserten med fruktan. Samtidigt som musiken är hållen i mycket sträng form tillåter den solisten att briljera. Det är vital och spänstig musik som inte för en sekund förfaller i rutin och allmängods. I oktober 1909 gav sig Rachmaninov ut på sin första amerikaturné. Han skrev till sina vänner i hemlandet att han fann USA främmande och otrevligt men fullt av lysande symfoniorkestrar. Om han inte så starkt känt behovet av dollar som kunde uppfylla den länge närda drömmen om att köpa en bil så hade han kanske aldrig lämnat sitt älskade Ryssland - åtminstone inte innan den sociala och politiska situationen blivit ohållbar. Men till USA, detta ogästvänliga land, skulle han ironiskt nog återvända och mot slutet av sitt liv bosätta sig där för gott. Men han kom aldrig att trivas där. Till amerikaturnén 1909 hade Rachmaninov under sommaren skrivit ett nytt verk, just den tredje pianokonserten, fullbordad den 23 september. På grund av många andra engagemang hade han inte hunnit öva på solostämman utan fick ägna båtresan över Atlanten åt detta. Han hade tagit med sig en ljudlös övningsklaviatur. Uruppförandet ägde rum den 28 november vid en konsert med nybildade New York Symphony Society dirigerad av Walter Damrosch. Ett andra framförande ägde rum ett par månader senare med Gustav Mahler som dirigent, den ende dirigent Rachmaninov satte i nivå med tidens främste dirigent Arthur Nikisch. STIG JACOBSSON

LEIF SEGERSTAM (F 1944) SYMFONI NR 316 "HAPPY TONECHOOSERIES IN THE SUMMERFREETIMES…" Leif Segerstam är ett av de verkligt stora musik-genierna av i dag. Han är också oerhört mångsidig; i sin ungdom var han en prisbelönad dansare, mästerlig violinist och pianist - men i dag koncentrerar han sig främst på att dirigera och komponera. Få dirigenter kan med samma exakthet och sinne för såväl detaljer som storform gestalta även de mest komplicerade partitur. Som tonsättare är han omåttligt produktiv och har under senare tid i huvudsak skrivit symfonier av en helt egen design. Ingen tonsättare, någonsin, har skrivit så många verk med titeln symfoni, och sedan länge finns det inte längre några regler för hur en symfoni ska formas. Nu får vi höra en av hans senaste, den ca 25 minuter långa nr 316, skriven - som undertiteln antyder - i gott humör under sommaren 2017. Tonsättaren skriver själv om verket: "När världen attackerades av terrorister och politiska spänningar ökade i alarmerande kvantiteter kändes det mest hälsosamt att gömma sig och dyka in i tonvalslekar stimulerade av en supersommar i nordiskt ljus och inspirerande natur i och omkring Suonenjoki i mellersta Finland. Det blev en fripulsativ happening utan dirigent och utan taktstreck som vanligt i äkta segerstamska klanger. Med stereopianon och harpor som ramar för dubbla träblås, normalt brass men stor slagverkskiosk och generös stråkklang i surfningar på de sex musikaliska hemsidorna. Ungefär tre-fyra minuter långa var och en vilket betyder en speltid på runt 20 minuter. Verket är skapat i en båge likt Sibelius sjunde symfoni som ju i slutet har frimurarprofessorns uppmaning på sibbesvenska förtonad (Är DU) RE-DO? SI DO! Så här ska man palettera toner klingande tillsammans (sinfonia på gammalgrekiska) vilket undertecknad nu har gjort i kvantiteter över 300, och fler än 200 av dem har framförts." STIG JACOBSSON

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 7 C-DUR OP 105 Adagio. Vivacissimo. Allegro molto moderato Det skulle ta flera år innan Jean Sibelius hittade den form för sin sjunde symfoni som han innerst inne strävat efter, men inte helt vågat realisera: de djärva tankarna om en symfoni i en enda lång organisk sats utan avgränsade övergångar mellan dess skiftande avsnitt i tempi och karaktärer. Han lär ha arbetat med vissa av dess motiv redan när han började komponera femte symfonin 1914, som visserligen uruppfördes på hans 50-årsdag 1915, men som han själv drog tillbaka och reviderade fram till 1919. Första världskriget, en tilltagande alkoholkonsumtion med livsångest och ständiga ekonomiska bekymmer som följd hade naturligtvis blockerat hans symfoniska skapande, där både en ny femma samt sjätte och sjunde symfonierna väntade. Han arbetade i själva verket på alla tre parallellt från åtminstone 1917 enligt hans dagbok. Den sjätte blev färdig 1923, den sjunde genomgick olika stadier med först detta program: "Livsglädje och vitalitet med appassionato-inlägg. I tre satser - den sista ett hellenistiskt rondo." Sedan återgick han till en mera konventionell fyrsatsig variant, för att slutligen ta det stora steget till en enda sats, som han skrev mycket koncentrerat under de första månaderna 1924, på nätterna, tillsammans med oavbruten whiskykonsumtion. Så nervöst var det för honom att han inför uruppförandet av Konsertföreningens orkester i Stockholm 24 mars 1924 kallade den Fantasia sinfonica, där han med "fantasi" menade - eller snarare ville ursäkta - en fri symfonisk form. Han dirigerade själv sitt verk, som efter några framgångsrika framföranden fick kallas Symfoni nr 7 i det partitur som kom ut i tryck i maj 1925. Visst kan man urskilja flera olika avsnitt i symfonin, men inte uppbyggda enligt klassisk symfoniform med två snabba satser som inramar en långsam och en scherzo-, rondo- eller menuettsats. Det centrala temat spelas av en solotrombone både i första, långsamma inledningsavsnittet, i mitten i ungefär samma adagiotempo och i slutet av symfonin. Och slutet - det är synd att avslöja! Däremellan finns olika långsamma eller snabba övergångar med en mängd förbiilande motiv, ibland lyriska, ibland av danskaraktär, hela tiden växlande, svårgripbara i ständig utveckling. Den sjunde symfonin blev Sibelius sista stora verk tillsammans med tondikten Tapiola från 1926. Fram till sin död 1957 skrev han några kortare violin- och pianostycken och han lär ha kämpat med en åttonde symfoni som aldrig blev färdig. Den sjunde symfonin anses av många vara hans bästa. Kanske för att den i komprimerad form innehåller tonsättarens personliga uttryck för ett dittills både stormigt och harmoniskt liv i kaotisk och idyllisk skaparvånda. Det ena nästan aldrig utan det andra. Dirigenten Kussevitskij, som introducerade Sibelius i USA och verkligen var hans profet, kallade symfonin för "Sibelius Parsifal", Wagners dåre, som efter många prövningar fick medlidandets insikt och valdes till Gralriddarnas nye konung. Kung blev Sibelius inte, men absolut sin tids störste symfoniker, som med sitt tonspråk banade väg för 1900-talets musikutveckling. GUNILLA PETERSÉN

Finske Leif Segerstam är en av Nordens mest mångsidiga och kunniga dirigenter. Han är hedersdirigent vid Malmöoperan och chefdirigent för Åbo stadsorkester. Leif Segerstam gjorde sig tidigt känd som operadirigent i Helsingfors, Stockholm och Berlin med gästspel vid Metropolitan, La Scala, Covent Garden och andra internationella scener. Han har varit chefdirigent för Danska Radions symfoniorkester, Statsfilharmonin i Rheinland-Pfalz, Finska Radions symfoniorkester, Kungliga operan i Stockholm och är chefdirigent emeritus för Helsingfors stadsorkester som han ledde 1995-2007. Som gästdirigent har Leif Segerstam bland annat samarbetat med Los Angeles Philharmonic, Detroit Symphony och Chicago Symphony. Bland hans många skivinspelningar finns Mahlers, Sibelius och Nielsens samtliga symfonier. Sedan 1997 är Leif Segerstam professor i dirigering vid Sibeliusakademin i Helsingfors. En av hans elever har varit Göteborgs Symfonikers chefdirigent Santtu-Matias Rouvali. Leif Segerstam är också verksam som tonsättare med över 300 symfonier i sin verkförteckning.

Pianisten Francisca Skoogh debuterade vid 13 års ålder med Helsingborgs symfoniorkester och har sedan dess etablerat sig som en av Sveriges främsta konsertpianister. Hon har erhållit det prestigefyllda Premier Prix i både kammarmusik och piano vid Conservatoire National Supérieur de Musique et de Danse de Paris samt solistdiplom vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Under åren har Francisca Skoogh deltagit framgångsrikt både i nationella och internationella tävlingar och har bland annat vunnit Solistpriset samt erhållit andrapris i Michelangelitävlingen. Francisca Skooghs cd-inspelningar har fått mycket fina recensioner och många av dem återfinns på Spotify. Hon är årligen engagerad till ett flertal nationella samt internationella musikfestivaler. Som solist har hon framträtt med de flesta svenska orkestrar samt orkestrar utomlands. Under åren har hon framträtt med dirigenter som Heinz Wallberg, Michail Jurovskij, Thomas Dausgaard, Susanna Mälkki and Gianandrea Noseda. De senaste åren har hon haft ett nära samarbete med dirigenten Leif Segerstam med pianokonserter av Beethoven, Brahms och Rachmaninov i fokus. I vår framför hon Rachmaninovs tredje pianokonsert med Leif Segerstam på turné med Norrköpings Symfoniorkester. Francisca Skoogh har genom åren musicerat med en rad av Sveriges främsta musiker och har uruppfört en rad nyskrivna verk. Sedan några år tillbaka har hon haft ett fördjupat samarbete med tonsättaren Staffan Storm och sångerskan Anna Larsson. Francisca Skoogh är doktorand i konstnärlig forskning vid Musikhögskolan i Malmö, Lunds Universitet. Ämnet är pianisten på scenen och kommunikationen som sker i scenögonblicket. Sedan 2008 är hon verksam på deltid som psykolog. Hon har använt psykologisk teori, sin kliniska erfarenhet som psykolog samt sin långa erfarenhet som artist i sina kurser och föreläsningar för musiker som går under namnet Den framträdande människan.