Två riktiga profiler inom vår tids musik – dirigenten Mario Venzago och tonsättaren Sven-David Sandström.
Två riktiga profiler inom vår tids musik: schweiziske dirigenten Mario Venzago som vid sidan av klassiker som Beethoven och Brahms gärna lanserar den nyaste musiken och tonsättarprofessorn Sven-David Sandström som under sin karriär omväxlande provocerat, roat och berört publiken. 2017 fyller han 75 år och det firas med uruppförandet av Five Pieces for Piano and Orchestra, Göteborgs Symfonikers beställningsverk, finansierat av Anders Walls Stiftelse.
Introduktion till konserten
Kostnadsfri introduktion en timme innan konsertstart med musiker från Symfonikerna.
Program
Brahms Serenad nr 2 35 min
SERENAD NR 2 A-DUR FÖR ORKESTER OP 16
Allegro Moderato
Scherzo: Vivace
Adagio
Quasi Menuetto
Rondo: Allegro
Brahms båda serenader, nr 1 D-dur, opus 11, och nr 2 A-dur opus 16, uruppfördes år 1860. De skrevs då tonsättaren var anställd som pianist, körledare och pianolärare för prinsessan Friederike vid hovet i Detmold i nordöstra Nordrhein-Westfalen. Mest kom han att studera Haydns symfonier och han fann via violinisten Joseph Joachim Mozarts blåsarserenader. Särskilt märks detta i Serenad nr 2 för piccolaflöjt, dubbla flöjter, oboer, klarinetter, fagotter, horn, altfioler, violonceller och kontrabasar, alltså helt utan violiner, därav också styckets mörkare stråkklang. I förväg sände han stycket till Clara Schumann som fängslades särskilt av den tredje satsen, adagiot: "Underbart vackert" skrev hon till svar, "hela stycket har viss kyrklig prägel och kunde vara ett eleison". Visiten i Detmold innebar för första gången att Brahms fick tillgång till en egen orkester och de båda serenaderna var hans första rena orkesterverk.
Brahms ledde själv uruppförandet av Serenad nr 2 i Hamburg den 10 februari 1860. Hamburgfilharmonikerna spelade då också Beethovens violinkonsert med Joseph Joachim som solist, och Brahms framträdde som solist i Schumanns pianokonsert. Kritiken blev dock blandad, och ännu värre gick det vid reprisen i november. Carl Reinecke, själv också tonsättare, dirigent och pianist, tog då till storsläggan och kallade serenaden "urlångtråkig, mager och torftig", medan tonsättaren sades ha gjort "förtvivlade ansträngningar att låta arbetet framstå som polyfont och lärt". Snart skulle dock omdömena bli annorlunda när insikten så småningom spreds om vad som kom att kallas "den progressive" Brahms. Tonsättaren själv höll sitt stycke högt och gjorde också en bearbetning för fyrhändigt piano 1890, som rentav gjorde honom lycksalig: "Med sådan lust har jag sällan skrivit noter." Just 1860, när de båda serenaderna ur-
uppfördes, kom Brahms att underteckna ett manifest riktat mot "nytyska skolan" i musiken, med särskilt Liszt och Wagner i skottlinjen. Brahms kom därigenom efter Mendelssohns död att ses som främste talesman för den konservativa falangen i musiken, ett faktum som säkert också speglades i Reineckes recension.
Serenaden inleds på läckraste sätt i klarinetterna, allegro moderato, alla breve, på ett sätt som nästan påminner om Mozarts klarinettkvintett, med viss utomhuskänsla och drag av blåsorkester. Scherzot låter ana Beethoven-inspiration, medan det följande adagiot med sin åtta gånger, i olika tonarter återkommande basmelodi är serenadens kärnpunkt, kulminerande i ett underbart hornparti. Menuetten har i sin tur jämförts med Mozarts vackraste serenadsatser, medan slutrondot med sin elegiska ton skulle placera in Brahms i det givna triumviratet Bach-Beethoven-Brahms.
Rolf Haglund
Sandström Five Pieces for Piano and Orchestra (Göteborgs Symfonikers beställningsverk) 25 min
FIVE PIECES FOR PIANO AND ORCHESTRA
Det är väl ingen tvekan om att Sven-David Sandström både är den svenske tonsättare som är mest produktiv och som framförs mest runt om i världen. Hans enorma mängd vokalverk har verkligen hittat fram till körer i såväl Europa som USA, och åtskilligt har sjungits in på cd. Men han har också en mycket stor produktion av instrumental musik, gärna för solist (eller solistensemble) och orkester. Det har genom åren blivit en lång rad konserter, minns bara dem för violin, flöjt, cello, piano och blockflöjt. Men under det nya millenniet har hans verk för solister och orkester fått en ny utformning. Han kallar satserna Pieces, och de kan vara av skiftande antal. Här nämns bara några exempel: Four Pieces för sopransax och blåsare (2002), Six Concert Pieces för gitarr och orkester (2003) och Seven Pieces för violin och orkester (2015). Nu är det dags för det senaste exemplet att uruppföras, Five Pieces för piano och orkester till vilket solisten fick ett partitur 2014. Tonsättaren har själv kommenterat sin kursändring:
"Jag har en önskan om att komma bort ifrån den traditionella konsertformen och satsindelningen. Jag har därför under senare år valt att dela in mina soloverk i flera kortare stycken, "Pieces", som kan skifta kraftigt i karaktär. Jag är mån om att underhålla och ständigt överraska lyssnaren, och vill samtidigt bjuda på upplevelser som förmedlar skönhet, värme och närhet. I Five Pieces for Piano and Orchestra låter jag både pianist och orkester briljera i intimt samspel. "
Trots den rika variationen finns det tematiska likheter mellan styckena, och det melodiska anslaget genomsyrar hela verket. Visst tar det avstamp i de stora romantiska pianokonserterna! Första stycket är också det mest omfattande med sin raffinerade orkestersats och sina varierade uttryck mellan starkt och svagt, mellan det glittriga och det rent kammarmusikaliska. Satsen står nästan på egna ben. Det andra stycket går i pianissimo förutom ett kort parti. Musiken flyter och verkar vara på väg bort, utan att nå fram. Den tredje satsen skulle kunna sägas vara en kadens med några avbrytande orkesterepisoder. Musiken är virtuos, rent av ekvilibristisk, och kontrasteras av partier med våldsam klockklang i pianot. Fjärde stycket har en för Sandström typiskt brutal rytmisk drive. Ett tiotal olika ackord upprepas i olika rytmiska gestalter över hela klaviaturen - och denna sats går direkt över i något som kan liknas vid en epilog. Verkets alla teman återkommer, växer till en klimax i mitten och dör sedan ut i ett utdraget diminuendo.
Stig Jacobsson
Paus25 min
Beethoven Symfoni nr 2 33 min
SYMFONI NR 2 D-DUR OP 36
Adagio molto. Allegro con brio
Larghetto
Scherzo. Allegro
Allegro molto
På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: "Endast konsten höll mig tillbaka… Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad." Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien. Så man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling.
Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande orsak till att han skrev testamentet. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 "att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga." Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik.
Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken.
Stig Jacobsson
Medverkande
Göteborgs Symfoniker
Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent.
Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien.
Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.
Mario Venzago dirigent
Schweizaren Mario Venzago är sedan 2010 chefdirigent för Berns symfoniorkester och sedan 2007 Artist in Association hos Tapiola sinfonietta. Tidigare har han varit chefdirigent för Göteborgs Symfoniker (2004-2007), Indianapolis Symphony Orchestra, Baskiens Nationalorkester i San Sebastian, Basels symfoniorkester, operan i Graz, Tyska kammarfilharmonin, operan i Heidelberg samt Musikkollegium Winterthur. 2010-2014 var han förstedirigent för Royal Northern Sinfonia och 2000-2003 konstnärlig chef för Baltimore Summer Fest.
Bland orkestrar han dirigerat finns Berlins filharmoniker, Gewandhausorkestern i Leipzig, Philadelphia Orchestra, Boston Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, Franska Radions filharmoniker, La Scala-orkestern och NHK-orkestern i Tokyo. Han är regelbunden gästdirigent hos orkestrar som Baltimore Symphony Orchestra, Finska Radions symfoniorkester, Danska Radions symfoniorkester, Nederländska filharmonin och Seouls filharmoniker. Säsongen 2016-2017 ger han bland annat konserter med Royal Philharmonic Orchestra, St Petersburgs filharmoniker och La Fenice-operans orkester i Venedig.
Peter Friis Johansson piano
Pianisten Peter Friis Johanssons glödande spel och känsla för subtil klanglig variation - förenat med förmågan att se oväntade konstnärliga samband och utifrån dem skapa raffinerade musikaliska idéer - har givit honom epitet som "nyansernas konung" och "ljudmagiker". Han har gjort bejublade framträdanden på flera av världens mest prestigefyllda scener, vunnit internationella tävlingar och samarbetat med flera av vår tids främsta tonsättare. Redan tidigt uppmärksammades Peter Friis Johansson. Han genomförde flera nordiska turnéer, blev korad till Sveriges unga solist och spelade med Jakob Koranyi in en cd som utsågs till årets skiva av MusicWeb International. Han utnämndes av Sveriges Radio till P2-artist och genomförde med klarinettisten Emil Jonason en europeisk lanseringsturné med konserter i bland annat Musikverein och Concertgebouw. Sommaren 2012 drabbades Peter Friis Johansson av en skada i ett finger som påverkade hans spel och verksamhet under lång tid, rehabiliteringen tog två år. Han gjorde sin internationella comeback 2014 vid Alaska International e-Competition, en av USAs största pianotävlingar, och vann där förstapris och guldmedalj.
Just nu framför Peter Friis Johansson cykler med Franz Schuberts elva färdigställda pianosonater på flera håll i världen och våren 2017 utges den första av de fem skivor som kommer att omfatta hela cykeln. Sven-David Sandströms nya pianokonsert - som uruppförs vid dessa konserter - är ett projekt som initierats och drivits av Peter Friis Johansson med stöd av Anders Walls stiftelse. 2018 kommer Peter Friis Johansson att uruppföra Andrea Tarrodis pianokonsert Stellar Clouds med Kungliga filharmonikerna. Vid sidan om sin solistverksamhet är Peter Friis Johansson en passionerad kammarmusiker som engagerar sig i långtgående samarbetsprojekt med bland andra cellisterna Andreas Brantelid och Jakob Koranyi. Med Emil Jonason bildar han duon Emil & Peter vars nuvarande projekt Worst of Emil & Peter blandar musik med andra scenkonster. I samma utveckling pekar hans soloprojekt The Final Frontier som genom modern teknik uppdaterar pianorecitalen till en konstform för 2010-talets människor.
Peter Friis Johansson inledde sina pianostudier för Inger Flyckt på kulturskolan och fortsatte senare för Mats Widlund på Edsberg och Anders Kilström på Kungliga musikhögskolan. Ryske Konstantin Bogino har under flera år fungerat som lärare och mentor för Peter Friis Johansson.
Sommaren 2016 grundade han Ytterjärna Piano Academy som är ett komplement till unga pianisters traditionella musikutbildning och sedan 2015 undervisar han vid Musikhögskolan i Västerås.